Sarilfias blogg

Av lyckan som låg i vinden för en så liten stund sedan känner jag nu ingenting annat än en obehaglig isande och tung känsla. Allting bara faller, finns det inget jävla slut på detta? Jag hatar att ständigt ha den jävla känslan i mig. Hur glad och lycklig jag än är släpper inte den satans ångesten mig.
Den är fan fast sydd i mitt sinne. Det känns som att mitt liv är begränsat med längder och friet. Jag jag något lite fel kommer min ångest och stampar på mig. Hon skriker och spottar och hoppar på min sjääl. Som om att jag inte vore någonting värt.. Världen är inte som jag förväntar mig..
Jag vet inte riktigt vars jag får kraften ifrån att titta upp fast tårar rinner, svälja den stolthet jag hade och gå vidare, för ett tag. Jag har gammla sår i mig som jag vill ska läka, och till sist bara försvinna. Jag hatar när livet sviker mig. Vafan ska det vara såhär? Jag hatar att falla ner på knä och känna såhär. När jag sitter och kollar ut i den kalla natten speglas mitt ansikte tillbaka, jag ser mig själv, men allt jag ser är bara fel. Det är inte mig. Jag har kämpat nu och försökt hitta svar. Jag vill ha en rak väg, jag vill inte ha fler hinder. När ingenting går bra är det bra att vara två. Känns som att andra halvan av mig slutade förståå... Jag minns mer och mer för vaje dag. Jag försöker göra allt men det är faktiskt oändligheten som gör fel.
Det finns någonting inom mig som aldrig försvinner, en obeskrivlig känsla som ingen någonsin kan känna. Säga att allting är bra, en undanflykt för att ingen ska förstå. Hur ska jag någonsin kunna sluta? Hur ska detta kunna sluta plåga mig?

Känslan man får när mamma kommer in i ens rum i HELT fel tillfälle!

Det kanske är såhär du tycker jag ska ha det.
Att jag ska gråta ögonen ur mig själv och det enda jag ska se i spegeln är en trasig tjej, som egentligen inte fattar vad som är fel.
Jag vill sluta behöva hoppas på att det ska bli bra nu. Jag känner mig ensam liten och svag. Jag drömmer mig bort och fastnar i min egna värld, där allting är bra, som allting borde vara. Perfekt. Verkligheten river i mig dag för dag, men jag vill inte komma ut ur mina drömmar. Där mår jag bra.
Jag försöker klara mig genom varje dag men det är tungt att ta sig fram, känns som att jag går genom 1 meter klibbsnö. Pulsera fram genom den och försök skjuta ångesten åt sidan. Försök få tårarna att stanna i mitt frusna inre.
Ingenting smärtar så fruktansvärt mycket som att bli sviken.
Min ångest och min smärta som bor i mig var dag river med hysteriska klor för att få luft, få ut ett skrik. Men mitt skrik kvävs i mig. Istället ler jag och fortsätter gå.
Kvällen är kommen och ingenitng går att kontrollera. Tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder och jag vet inte längre vars jag står eller vars jag ska ta vägen.
Detta kommer finnas kvar i mitt hjärta i all evighet.
Det enda jag behöver är att du säger till mig att du är fickking ledsen.

Jag vaknar mitt i natten, känner samma känsla som igår. När jag föll ner på knä för mina ben inte orkade bära mig längre. Jag tar kudden mot mitt ansikte och dränker mina tårar i den, jag ber böner om att tiden ska läka alla sår. Livet går från det sämmre till det bättre men ändå inte. Svårt att förklara.. Glad med typ jävligt nere ändå.
Jag kryper långsamt frammåt, kvävs nästan av löven och mossan. Det är kallt och fuktigt men jag kommer verkligen inte upp. Mina ständiga funderingar håller fast vid mitt sinne och verkar inte vilja lätta på sig. Jag kämpar för att hålla allting inne och inte bara skrika av frustration, jag undrar hur jag ska klara leva ett liv som jag tveker på.
Jag började att ta ett steg åt sidan för att låta världen gå utan mig, men nu ligger jag helt.
Inlåsta panikångestattacker som ingen vet om, de går vid min sida hela tiden och jag måste ständigt vara rädd för att det ska komma ut.
Denna gången går det svårt, kom ge mig din hjälp?
Jag har kämpat nu, jag vill se mina läppar le. Jag vill inte känna ångesten som ökar i bröstet. Det går inte att förklara hur det känns, känslorna sitter för djupt, långt in. Det får mig att inte orka med allting, men det är klart.. Livet går ju vidare ändå. Allt är precis som de var förut. Jag vill inte längre inse sanningen, ljuger för mitt inre. Nu när ångesten har förvandlats.
Det känns som att det inte finns något slut.. Varje gång jag ser mig själv i spegeln ser jag en sarjad själ och rödgråtna ögon. Ni säger att tiden läker alla sår. Men inte fan har tiden läkt mina. De ligger alltid och är en sekund ifrån att öppnas igen. Saken är den att man måste tro på sig själv för att överleva.
När jag kommer tilll himmlen vill jag bara vara med de jag älskar mest. Det är svårt att hitta orden, allting snurrar bara runt och jag vet inte längre vad jag tycker och tänker om något.
Håll mig hårt när stormen tar fart, snälla.

Jag behöver det hära för att inte gå under totalt snart. Jag vet inte vars jag ska börja. Det känns som att tiden stannat även fast den bara rullar på, som ett kassetband. Tiiden går frammåt men jag står kvar precis där allting rasade. Jag vill inte se min egen spegelbild, inte när allt jag ser i den är äckligt och fel.
Lyckan finns inte längre. Den drunknade under något som inte går att flytta. Jag vill juh detta så helvetiskt mycket, så varför i helvette kan du inte ge mig den friheten iaf? Bara den. Du, du som alla snackar om, om du finns, så var i helvette är du?
Jag har absolut ingen sturka kvar i mig nu.
När jag ligger och skriver ut mina texter försöker jag bara tappa allting jag känt, men när jag ser ut, och lyfter blicken uppåt kan jag inte hjälpa det, mina kinder får inte vara torra många timmar innan tårarna åter börjar strömma ner igen och ångesten kommer krypande, försiktigt, men den lägger sig o det skär i hela mig. Varför kan inte jag få ro? Varför kan inte någonting i världen göra så det blir bra?
Jag vill ha en sådan knapp, som man kan trycka på om det bli förmycket. En radera knapp. '' Radera detta minne eller denna känsla?'' JA!
Det skulle vara så jävla mycket lättare om jag fick gå efter den isiga vägen med min hand i honoms, titta in i hans ögon, och bara med en blick vet jag att han förstår. Jag behöver inte ens säga att allt inte är bra. Jag önskar verkligen du kunde vara vid min sida hela dagen, hela natten. DU är min styrka, du gör verkligen så jag orkar med dagarna.
<3
Hur ska jag kunna veta vad som är sanning och vad som är lögn, när jag inte ens mår bra nog att fejka ett leende, när jag inte ens orkar kliva upp ur sängen på morgonen?
Ska man behöva försöka begå självmord flera jävla gånger innan någon faktiskt fattar att allting inte står rätt till?
Jag vill inte längre vara den som backar för allting, jag vill klara att stå upp för mig själv utan hjälp av medicin. Jag vill klara av det själv.
Jag har äntligen öppnat mina ögoon och insett att den ständiga fuktiga kyla jag känner inte kan försvinna. Jag kan inte bli så hel som jag var förut.
Och det får jag leva med, för det är precis så det ska va..?

Jag har fått nog av det mesta, letar en väg ut men jag finner fan ingen. Satans jävla motgångar. Jag vill bara ge ett finger åt allt som gör mitt liv svårt att leva. Jag har insett att änglar finns inte, eller så är det bara inte synliga för mig.
Hur fan skulle jag kunna leva utan mina vänner min mamma och Robin vid min sida? Jag har inte en aning. Ni är sänd från ovan och är så jävla guldvärda.
Det känns som att allting tar slut nu, jag får fan ingen luft. Det är som att sitta i ett vakuum. Vart tog allt det fina vägen, när jag ville sitta på den iskalla astfalten med någon jag älskar och se upp på stjärnorna, sedan resa sig och inse att värmen från våra rumpoor tinat upp vägen. Öppna munnen och skratta. Känns som att det var så länge sedan man fick skratta och verkligen mena det. Jag har absolut ingen styrka kvar. Den flög iväg. Jag känner mig som död, men jag är fulltmedveten om att allt som händer är verklighet, och jag måste tåla det.
Jag vaknar av och an om natten, jag kan fan inte få ro i själen. Vafan äre här?
Jag ser uppåt, och lusten av att bli en av änglarna som dansar vid stjärnorna är väldigt stor. Men den tanken skrämmer mig och jag kan inte längre tänka så.
Tårar forsar ner för mina kinder, som ett vattenfall utan stenar. Jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att sluta. Stänger jag ögonen bränner det bara sönder ögonlocken. Jag är krossad och jag KAN verkligen inte bli hel igen.
Jag tittar upp fast tårar rinner, o jag tittar in i lågan som är på mitt bord, det ser ut som en kristall för tåren reflekteras i ljuset.
Jag undrar hur jag ens kan stå kvar på benen, det finns inga muskler kvar för att bära mig, det går åt till att få mitt hjärta att förtsätta bulta.

Du spelade på min svaghet.

Varje gång jag hör dig säga så, fryser hela jag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller säga. Mina tårar börjar strömma ner för kinderna, precis som regnet gjort hela 20 november 2011.
Jag ha ringen aning om hur jag skulle klara en sekund till utan dig vid min sida. Hela jag är av is och jag vill verkligen inte kämpa något mer om du ger upp. Alla världens blommor skulle sakna sin skönhet, havetsvågor skulle stå stilla, den blå himlen skulle inte finnas och solens värme skulle inte vidröra mig om inte du fanns vid min sida.
Du är anledningen till att dessa känslor existerar, att mina sår nästan kan läka helt och hjärtat bultar precis som det ska.
Världen kommer aldrig bli som man tror, jag tänker inte lämna din sida. Jag kan gå framför dig, jag kan gå bakom dig, jag kan gå på sidan om dig, men jag tänker inte gå ifrån dig. Även om jag säger att det kommer bli lite bättre även om du måste kämpa så ser jag eller hör jag dig skriva/säga att du vill avsluta ditt liv.

Som allting var förut kommer det aldrig bli. Rutan är krossad i milijoner bitar, den kommer aldrig kunna bli hel igen, inte ens om vi sätter in en ny ruta. Ta min hand så kämpar vi oss genom det här tillsammans.

Det där var det sista jag orkade med. Nu tänker inte jag resa mig upp igen.

Enblondbanan Nathalie, du är så jävla guldvärd! Du är så satans bra, du orkar verkligen läsa och fatta hur jag har det just nu, en äkta vän rakt igenom, <3

Guess what? Ännu ett spel är över. Jag blev sårad, men ni är de riktiga nollorna. Ni sköt ner mig, som alla andra, jag har fan ingen aning varför jag slösar min tid på er. Man kan inte lita på en serie ljugare.
Jag känner mig vilsen i mig själv. Vem är jag? vem är du? Orden jag hör i mina öron och scenerna som spelas upp i min närhet gör mig förvirrad. Jag lägger mig ner och vars jag än tittar ser jag bara det jag inte vill se. En milljon gånger har jag drunknat i mitt skrik, jag har fallit och inte slutat. Kom och väck miug från det döda? Jag hatar hur mycket jag älskar att skriva ut sånt här. Ni säger åt mig att det är vackert, men jag vet inte.
Verkligheten för mig söker sin rätt. Sorg finns i min själv för det är någonting som stör mig, men påriktigt kan jag inte sätta fingreet på vad som är fel. Jag vill inte göra det här nå mer. Jag vill inte ta bort mitt eget liv, jag vill inte låta mig själv påverkas.
Jag kan inte låta bli, jag kan bara inte hålla det kvar inom mig, det måste ut. Massorna växer på min kropp och min kontroll försvann för så länge sedan. Jag kan lika gärna ta en pistol och sätta den mot mitt huvud o få det överstökat. Ta ett andetag, ta ett djupt, lugnar mig själv, tar en pistol och räknar till tre.
Kan du se mitt hjärta slå? Jag är skräckslagen men jag måste klara mig genom detta. Så gör det bara. Ett två tre.
Jag undrar ibland om jag någonsin kommer orka se en såluppgång till, för så många hinner aldrig de, de hinner inte ens säga adjö, men det inte ens lönt att tänka i de banorna.
Jag försöker verkligen, jag vill vara som en fåggel, känna firheten under mina ärmar, känna den friska vinden ta ett stadigt tag i mitt hår när det blåser och det iskallaregnet inte göra mig blöt.
Jag vill egetligen bara känna friheten, och få ett slut på detta oändliga lidande.