Starkare utan dig.

Det kanske är såhär du tycker jag ska ha det.
Att jag ska gråta ögonen ur mig själv och det enda jag ska se i spegeln är en trasig tjej, som egentligen inte fattar vad som är fel.
Jag vill sluta behöva hoppas på att det ska bli bra nu. Jag känner mig ensam liten och svag. Jag drömmer mig bort och fastnar i min egna värld, där allting är bra, som allting borde vara. Perfekt. Verkligheten river i mig dag för dag, men jag vill inte komma ut ur mina drömmar. Där mår jag bra.
Jag försöker klara mig genom varje dag men det är tungt att ta sig fram, känns som att jag går genom 1 meter klibbsnö. Pulsera fram genom den och försök skjuta ångesten åt sidan. Försök få tårarna att stanna i mitt frusna inre.
Ingenting smärtar så fruktansvärt mycket som att bli sviken.
Min ångest och min smärta som bor i mig var dag river med hysteriska klor för att få luft, få ut ett skrik. Men mitt skrik kvävs i mig. Istället ler jag och fortsätter gå.
Kvällen är kommen och ingenitng går att kontrollera. Tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder och jag vet inte längre vars jag står eller vars jag ska ta vägen.
Detta kommer finnas kvar i mitt hjärta i all evighet.
Det enda jag behöver är att du säger till mig att du är fickking ledsen.