Du är min styrka.

Jag behöver det hära för att inte gå under totalt snart. Jag vet inte vars jag ska börja. Det känns som att tiden stannat även fast den bara rullar på, som ett kassetband. Tiiden går frammåt men jag står kvar precis där allting rasade. Jag vill inte se min egen spegelbild, inte när allt jag ser i den är äckligt och fel.
Lyckan finns inte längre. Den drunknade under något som inte går att flytta. Jag vill juh detta så helvetiskt mycket, så varför i helvette kan du inte ge mig den friheten iaf? Bara den. Du, du som alla snackar om, om du finns, så var i helvette är du?
Jag har absolut ingen sturka kvar i mig nu.
När jag ligger och skriver ut mina texter försöker jag bara tappa allting jag känt, men när jag ser ut, och lyfter blicken uppåt kan jag inte hjälpa det, mina kinder får inte vara torra många timmar innan tårarna åter börjar strömma ner igen och ångesten kommer krypande, försiktigt, men den lägger sig o det skär i hela mig. Varför kan inte jag få ro? Varför kan inte någonting i världen göra så det blir bra?
Jag vill ha en sådan knapp, som man kan trycka på om det bli förmycket. En radera knapp. '' Radera detta minne eller denna känsla?'' JA!
Det skulle vara så jävla mycket lättare om jag fick gå efter den isiga vägen med min hand i honoms, titta in i hans ögon, och bara med en blick vet jag att han förstår. Jag behöver inte ens säga att allt inte är bra. Jag önskar verkligen du kunde vara vid min sida hela dagen, hela natten. DU är min styrka, du gör verkligen så jag orkar med dagarna.
<3
Hur ska jag kunna veta vad som är sanning och vad som är lögn, när jag inte ens mår bra nog att fejka ett leende, när jag inte ens orkar kliva upp ur sängen på morgonen?
Ska man behöva försöka begå självmord flera jävla gånger innan någon faktiskt fattar att allting inte står rätt till?
Jag vill inte längre vara den som backar för allting, jag vill klara att stå upp för mig själv utan hjälp av medicin. Jag vill klara av det själv.
Jag har äntligen öppnat mina ögoon och insett att den ständiga fuktiga kyla jag känner inte kan försvinna. Jag kan inte bli så hel som jag var förut.
Och det får jag leva med, för det är precis så det ska va..?