nu tänker jag inte resa mig upp igen.

Varje gång jag hör dig säga så, fryser hela jag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller säga. Mina tårar börjar strömma ner för kinderna, precis som regnet gjort hela 20 november 2011.
Jag ha ringen aning om hur jag skulle klara en sekund till utan dig vid min sida. Hela jag är av is och jag vill verkligen inte kämpa något mer om du ger upp. Alla världens blommor skulle sakna sin skönhet, havetsvågor skulle stå stilla, den blå himlen skulle inte finnas och solens värme skulle inte vidröra mig om inte du fanns vid min sida.
Du är anledningen till att dessa känslor existerar, att mina sår nästan kan läka helt och hjärtat bultar precis som det ska.
Världen kommer aldrig bli som man tror, jag tänker inte lämna din sida. Jag kan gå framför dig, jag kan gå bakom dig, jag kan gå på sidan om dig, men jag tänker inte gå ifrån dig. Även om jag säger att det kommer bli lite bättre även om du måste kämpa så ser jag eller hör jag dig skriva/säga att du vill avsluta ditt liv.

Som allting var förut kommer det aldrig bli. Rutan är krossad i milijoner bitar, den kommer aldrig kunna bli hel igen, inte ens om vi sätter in en ny ruta. Ta min hand så kämpar vi oss genom det här tillsammans.

Det där var det sista jag orkade med. Nu tänker inte jag resa mig upp igen.