Frihet? ja tack!

Av lyckan som låg i vinden för en så liten stund sedan känner jag nu ingenting annat än en obehaglig isande och tung känsla. Allting bara faller, finns det inget jävla slut på detta? Jag hatar att ständigt ha den jävla känslan i mig. Hur glad och lycklig jag än är släpper inte den satans ångesten mig.
Den är fan fast sydd i mitt sinne. Det känns som att mitt liv är begränsat med längder och friet. Jag jag något lite fel kommer min ångest och stampar på mig. Hon skriker och spottar och hoppar på min sjääl. Som om att jag inte vore någonting värt.. Världen är inte som jag förväntar mig..
Jag vet inte riktigt vars jag får kraften ifrån att titta upp fast tårar rinner, svälja den stolthet jag hade och gå vidare, för ett tag. Jag har gammla sår i mig som jag vill ska läka, och till sist bara försvinna. Jag hatar när livet sviker mig. Vafan ska det vara såhär? Jag hatar att falla ner på knä och känna såhär. När jag sitter och kollar ut i den kalla natten speglas mitt ansikte tillbaka, jag ser mig själv, men allt jag ser är bara fel. Det är inte mig. Jag har kämpat nu och försökt hitta svar. Jag vill ha en rak väg, jag vill inte ha fler hinder. När ingenting går bra är det bra att vara två. Känns som att andra halvan av mig slutade förståå... Jag minns mer och mer för vaje dag. Jag försöker göra allt men det är faktiskt oändligheten som gör fel.
Det finns någonting inom mig som aldrig försvinner, en obeskrivlig känsla som ingen någonsin kan känna. Säga att allting är bra, en undanflykt för att ingen ska förstå. Hur ska jag någonsin kunna sluta? Hur ska detta kunna sluta plåga mig?