Jag ska genast göra så att det slutar.

Jag har fått nog av det mesta, letar en väg ut men jag finner fan ingen. Satans jävla motgångar. Jag vill bara ge ett finger åt allt som gör mitt liv svårt att leva. Jag har insett att änglar finns inte, eller så är det bara inte synliga för mig.
Hur fan skulle jag kunna leva utan mina vänner min mamma och Robin vid min sida? Jag har inte en aning. Ni är sänd från ovan och är så jävla guldvärda.
Det känns som att allting tar slut nu, jag får fan ingen luft. Det är som att sitta i ett vakuum. Vart tog allt det fina vägen, när jag ville sitta på den iskalla astfalten med någon jag älskar och se upp på stjärnorna, sedan resa sig och inse att värmen från våra rumpoor tinat upp vägen. Öppna munnen och skratta. Känns som att det var så länge sedan man fick skratta och verkligen mena det. Jag har absolut ingen styrka kvar. Den flög iväg. Jag känner mig som död, men jag är fulltmedveten om att allt som händer är verklighet, och jag måste tåla det.
Jag vaknar av och an om natten, jag kan fan inte få ro i själen. Vafan äre här?
Jag ser uppåt, och lusten av att bli en av änglarna som dansar vid stjärnorna är väldigt stor. Men den tanken skrämmer mig och jag kan inte längre tänka så.
Tårar forsar ner för mina kinder, som ett vattenfall utan stenar. Jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att sluta. Stänger jag ögonen bränner det bara sönder ögonlocken. Jag är krossad och jag KAN verkligen inte bli hel igen.
Jag tittar upp fast tårar rinner, o jag tittar in i lågan som är på mitt bord, det ser ut som en kristall för tåren reflekteras i ljuset.
Jag undrar hur jag ens kan stå kvar på benen, det finns inga muskler kvar för att bära mig, det går åt till att få mitt hjärta att förtsätta bulta.