När du står ensam kvar, kom ihåg mig då

Jag vaknar mitt i natten, känner samma känsla som igår. När jag föll ner på knä för mina ben inte orkade bära mig längre. Jag tar kudden mot mitt ansikte och dränker mina tårar i den, jag ber böner om att tiden ska läka alla sår. Livet går från det sämmre till det bättre men ändå inte. Svårt att förklara.. Glad med typ jävligt nere ändå.
Jag kryper långsamt frammåt, kvävs nästan av löven och mossan. Det är kallt och fuktigt men jag kommer verkligen inte upp. Mina ständiga funderingar håller fast vid mitt sinne och verkar inte vilja lätta på sig. Jag kämpar för att hålla allting inne och inte bara skrika av frustration, jag undrar hur jag ska klara leva ett liv som jag tveker på.
Jag började att ta ett steg åt sidan för att låta världen gå utan mig, men nu ligger jag helt.
Inlåsta panikångestattacker som ingen vet om, de går vid min sida hela tiden och jag måste ständigt vara rädd för att det ska komma ut.
Denna gången går det svårt, kom ge mig din hjälp?
Jag har kämpat nu, jag vill se mina läppar le. Jag vill inte känna ångesten som ökar i bröstet. Det går inte att förklara hur det känns, känslorna sitter för djupt, långt in. Det får mig att inte orka med allting, men det är klart.. Livet går ju vidare ändå. Allt är precis som de var förut. Jag vill inte längre inse sanningen, ljuger för mitt inre. Nu när ångesten har förvandlats.
Det känns som att det inte finns något slut.. Varje gång jag ser mig själv i spegeln ser jag en sarjad själ och rödgråtna ögon. Ni säger att tiden läker alla sår. Men inte fan har tiden läkt mina. De ligger alltid och är en sekund ifrån att öppnas igen. Saken är den att man måste tro på sig själv för att överleva.
När jag kommer tilll himmlen vill jag bara vara med de jag älskar mest. Det är svårt att hitta orden, allting snurrar bara runt och jag vet inte längre vad jag tycker och tänker om något.
Håll mig hårt när stormen tar fart, snälla.