Så. Mycket. Grejer. Men jag börjar ändå blir någorlunda klar med packningen. Alla prylar som får plats i normalstora flyttlådor har packats. Dammsugare och dragspel och annat gigantiskt får hänga med löst i flyttbilen.
Jag ringde en man vid namn Lars idag som jobbar på skolan jag ska bo på för att kolla att det var okej att komma en dag tidigare, och det var det. Sen kollar jag på klocka.nu för att kolla veckodatumet och ser att Lars har namnsdag. Fin slump, han förtjänar att ha namnsdag idag. Nu har jag någon sorts OCD-grej och vill inte stänga ner den sidan för min hjärna tänker undermedvetet "Jamen Lars var ju schysst mot mig, då borde han få vara uppe lite till".
Det regnar idag. Regn är en av mina bästa kompisar, vi har hängt med varandra länge.
Jag har fått nio banankartonger av Coop. Dom ger bort såna helt gratis, det tycker jag är snällt. Hade förväntat mig att beställa flyttkartonger annars från Clas Ohlson för dyra pengs.
Veckans agenda blir att packa. Alla mina spel och filmer och diverse lösa prylar är redan nerpackade och lägenheten ekar lite nu när man ropar. Jag gillar det.
Sen har det ordnat sig också med själva flytten. Jag var lite orolig där ett tag eftersom det stod på hemsidan att datumet man kunde flytta in var 26e och 27e, vilket var lite illa placerat med tanke på att mina föräldrar (de enda jag känner med bil) jobbar då. Ringde skolan och frågade om det gick bra att komma en dag tidigare, och det gick. (:
Alltså ugh, ibland känns det så knotigt att diskutera med min mor. Söndagen den 26e är det tänkt att jag ska flytta till Uppsala. Tidigare än så går inte, för då är skolan stängd och ingen nyckel till internatet går att få. Jag föreslår lördagen den 1a september istället.
Mamma: Jag tycker skolan kan ge dig nyckeln på fredag eller lördag istället, med tanke på vilken lång resväg vi måste åka.
Jag: Men läste du inte det jag skrev? Lördagen den 1a september?
Mamma: Jo jag läste. Men du måste städa upp lägenheten efter dig.
Varför poängterar hon det, när det är givet att lägenheten ska städas upp? Ännu mer givet är det eftersom jag skrev det tidigare i konversationen.
Jag: .. Ja, jag kommer städa upp. Det är liksom standard. Det är vad man gör när man flyttar ut.
Mamma: Skitsamma. Jag orkar inte diskutera längre.
Och såhär är det hur ofta som helst. Hon tar jämt upp något jag redan vet eller redan har kommenterat. Det känns alltid som att gå i sirap när man pratar med henne. Jag avskyr det.
Jag tycker om att vara ensam, dels för att jag oftast upplever det som vilsamt, energigivande och lärorikt att få ha det tyst och lugnt omkring mig så att jag liksom kan gå in i mig själv, men också för att jag, sorgligt nog, ofta upplever det som ett fett jävla antiklimax att försöka umgås med folk. Så känner jag naturligtvis inte i alla situationer, men i tillräckligt många för att det ska framkalla en känsla av att jag är defekt på något vis.
Det har hänt att jag får lust att skjuta mig själv när det går upp för mig att personen som enträget försöker konversera med mig verkar tro att vi båda har trevligt och ämnar fortsätta förfölja mig och pladdra sönder mina öron och ställa en massa frågor som man förväntas svara "rätt" (läs: inte ärligt, inte sarkastiskt, inte något annat än välanpassad medborgare-glättigt) på resten av kvällen. Men när jag väl skiter i vilket och låter cynismen och bitterheterna eller den oförställda sanningen flöda ur käften på mig, vad händer då? Jo, antingen blir jag bemött med "Jag förstår preciiiis" (Nej. Nej, det gör du inte.), total förvirring, awkward stämning eller en påträngande fascination för min person (den typen som får en att känna sig som en apa i en bur). Nu syftar jag alltså inte på personer som jag upplever att jag får kontakt med på riktigt (tro det eller ej, men det scenariot har faktiskt också utspelat sig ett antal gånger). Men varför är de så få? Och vad är det som egentligen gör oss kompatibla med varann?
Skrev inatt för första gången på, typ, jag vet inte hur länge. :33
Texten är öppen för tolkning.
* * *
working hard but hardly matter
hardly working on what really matters
a species specializing on reconnecting mistakes
a severe struggle of definition awakes
stretching and reaching
trembling but aiming so accurately
trusting your thrust in my chest,
i'm assuming we wont see each other again
so we sit
in a moldy old city tunnel
while we sink and regain consciousness
Skulle posta ett paket. Blev hänvisad av kassörskan att jag behövde tolv frimärken till paketet. Nästa dag kommer jag tillbaka med tolv frimärken på mitt paket, varpå jag får höra av nån annan att mitt paket skickas som paket, och inte brev.
Mina frimärken är således värdelösa och jag får betala ytterligare 150kr för att kunna skicka iväg det.
... Lyckligtvis lyckades jag peta bort frimärkena från paketet.
BusinessmanErik tänker att "Sälj prylar och utnyttja frimärkena! Det ordnar sig!"
VardagsErik suckar och håller med.
Tillbaka i Vingåker. Kom hem till den fetaste tsunamin av post, där jag bl.a. fått min allra första festinbjudan via brev, vilket känns sjukt coolt, samt det här brevet från min fina lilla gosedjurshund Oliver. <3
As the people who adore you stop adoring you; as they die; as they move on; as you shed them; as you shed your beauty; your youth; as the world forgets you; as you recognize your transience; as you begin to lose your characteristics one by one; as you learn there is no-one watching you, and there never was, you think only about that inställning är allt. Du bestämmer ifall det betyder något att ingen bekräftar dig. Ifall världen glömmer bort dig. Det är du som bestämmer vad som är vackert, vad som är ungt, vad som är gammalt.
Men jag är trött. Jag är så himla trött.
Sen igår har jag börjat äta kött efter 3-4 år som vegetarian. Bara för att de kändes rätt en gång i tiden så betyder inte det att det gör det idag, vilket är vad jag utforskar hos mig själv just nu. Värderingar förändras. Jag känner att de senaste åren har varit mina sämsta år rent fysiskt, och det är dom åren jag varit vegetarian. Så därför vill jag testa kött igen i ett par veckor och se om det påverkar något.
Sen tänker jag mig inte att jag ska äta kött varje dag, för det känns inte som en optimal kost. Jag vill bara lättare får i mig det jag missar som lat vegetarian. Och det betyder inte heller att jag utesluter viss mat jag äter idag. Ibland kanske jag blir sugen på en sojaburgare likz.
Har googlat runt lite folk som gått från vegetarian till köttätare för att få ett hum om hur det var för dem.
"Jag var vegetarian i tiotalet år och började äta kött utan något knussel. Ingen gradvis övergång utan gick raka spåret från en övervägande vegankost till mer genomsnittlig blandkost. Hade inga problem med omställning, snarare tvärtom. Mådde mycket bättre när jag började igen. Magen svällde av, orken ökade och matkassarna blev inte lika tunga."
Detta gör mig intresserad. Min mage är alltid uppsvullen och det är ju inte så himla lajbans. Faktum är att det började bli så när jag blev vegetarian och det får mig att undra lite. Och i och med att jag väldigt ofta har låg energi blir det sällan att jag orkar laga ordentlig mat, så jag hoppas att köttet ska ha en positiv påverkan på mig och ge mig orken tillbaka och förhoppningsvis minska uppsvullnaden. Vi får se. In the meantime hoppas jag att mina vegovänner är snälla mot mig och respekterar mitt val.
