Kompatibilitet

Jag tycker om att vara ensam, dels för att jag oftast upplever det som vilsamt, energigivande och lärorikt att få ha det tyst och lugnt omkring mig så att jag liksom kan gå in i mig själv, men också för att jag, sorgligt nog, ofta upplever det som ett fett jävla antiklimax att försöka umgås med folk. Så känner jag naturligtvis inte i alla situationer, men i tillräckligt många för att det ska framkalla en känsla av att jag är defekt på något vis.

Det har hänt att jag får lust att skjuta mig själv när det går upp för mig att personen som enträget försöker konversera med mig verkar tro att vi båda har trevligt och ämnar fortsätta förfölja mig och pladdra sönder mina öron och ställa en massa frågor som man förväntas svara "rätt" (läs: inte ärligt, inte sarkastiskt, inte något annat än välanpassad medborgare-glättigt) på resten av kvällen. Men när jag väl skiter i vilket och låter cynismen och bitterheterna eller den oförställda sanningen flöda ur käften på mig, vad händer då? Jo, antingen blir jag bemött med "Jag förstår preciiiis" (Nej. Nej, det gör du inte.), total förvirring, awkward stämning eller en påträngande fascination för min person (den typen som får en att känna sig som en apa i en bur). Nu syftar jag alltså inte på personer som jag upplever att jag får kontakt med på riktigt (tro det eller ej, men det scenariot har faktiskt också utspelat sig ett antal gånger). Men varför är de så få? Och vad är det som egentligen gör oss kompatibla med varann?