Bilfönstrena är ju lutade några grader så det är väl självklart att ens spegelbild inte riktigt stämmer överens med den spegelbild man har av sig själv. Dessutom är fönsterrutorna tonade och ger dubbel spegelbild (vilket är en sak jag alltid tänker på när jag åker buss - därför litar jag aldrig på bussar). Att jag inte tänkte på det förut. Aja, jag tänker på det nu. Lösningen är enkel, jag slutar bara att spegla mig i dessa ting. Rundade föremål, typ kastruller, bör man också akta sig för. Jag har för länge låtit min ytliga självbild påverkas av detta, vilket har varit dumt, och eftersom det var dumt så slutar jag med det nu. Det känns som att jag kaxar upp mig lite mot mig själv, eftersom jag förutsättter att jag ska sluta upp med det direkt. Vilket jag tänker. Ibland behöver man vara lite kaxig för att något ska bli gjord. Jag kan inte hålla på och förhandla med mig själv som jag gör hela tiden.
Frida åt hastigt sin lunch vilket tydde på att hon hade bråttom nånstans (det hade hon), Stina gillar när man säger hej (eller så fejkar hon det (men hennes hej tillbaka lät jävligt sincere)), och jag åt två portioner istället för en.
Det är också trevligt att känna en viss samhörighet med människorna man umgås med här. Att inte känna sig lika ensam. Även om jag fortfarande känner mig lite dysfunktionell och hopplös ibland så brukar den känslan gå över ganska snabbt. Faktum är att jag inte alls känner mig lika dysfunktionell och hopplös som jag gjorde förut. Jag märker att jag fungerar med människor jag brukade vara skitskraj för. Jag kan gå fram och säga hej. Fråga hur hen mår.
Varför var jag alltid så jävla nervös för? När slutade jag vara det?
Ibland oroar jag mig över att jag inte är cool nog. Jag ser alltid ribbor hos folk som jag måste nå för att vara en del av gemenskapen. När jag var yngre ljög jag mycket om mig själv för att verka mer intressant. Idag försöker jag mest bara kläcka ur mig så många oneliners som möjligt, utan att det kommer onaturligt. Jag känner mig fortfarande liten. Men jag ska inte klaga, jag har haft det värre. Kanske ska jag fortsätta klaga just därför? Ventilera är ju bra. Skönt framför allt. Ventilationer leder väl till insikter. Jag kanske vet mer imorgon. Men jag är lite rädd för att fastna i mina ventilationer också. Tunnelseende. Så jag försöker umgås mycket med folk, prata mycket med folk.
Det är i alla fall bättre idag. Jag börjar kunna gå ut i ofixat hår. Jag tar saker i baby steps. Jag börjar kunna göra saker jag inte kunde förut. Faktum är att jag idag kan göra saker jag inte kunde göra förut. Alltså går det framåt. Skönt.
Jag gjorde en video för två månader sen där jag bara pratade. Tycker jag framstår som osäker i den. Små ryckningar i ansiktet och lite osäker på var jag vill sitta i videon. Jag gjorde en liknande igårkväll och jag tycker jag känns mycket säkrare. Blicken är mer bestämd och jag känns inte lika svajig. Och så tror jag att jag är smalare i ansiktet Det beror nog på att min kost blivit regelbunden sen jag flyttade hit, eftersom vi får mat från skolan varje dag vid bestämda tider. Jag åt mycket skräpmat när jag bodde i Vingåker.
Listdags.
Saker jag gör som är bra här:
* Äter regelbundet. Minskar på småätandet.
* Dricker mycket te. Fair trade-märkt dessutom. Pukka. <3
* Sociala aktiviteter. Privata textsamtal i mitt rum varje torsdag och så repar jag bob hund-låtar med Stefan. Lugna tekvällar i allrummen, oftast med Minna.
* Håller på och sluta försöka imponera ytligt på folk. Försöker liksom att inte lägga ut alla mina bästa kort på bordet direkt.
* Bajsar mycket. I shit you not, men att göra nummer två ungefär dagligen tyder på att din kropp mår bra. Har jag hört.
Saker jag borde sätta igång med här:
* Motionera vore ju något.
Saker jag önskar att jag hade:
* Mer tid till att spela tv-spel.
* En portabel version av Camilla att ha i väskan.
Nu ska jag åka till Stockholm och fixa LEGITIMATION.
Jag är ju för bövulen papperslös!
mina strumpbyxor rycks isär
trådarna hittar nya vänner
på kallt golv
mitt sinne tycks klä
i det jag nu känner
klockan halv tolv.
alltså inga bussar
alltså fler pussar
detta är helvetet.
hjärtat rusar
han tycker att han "busar"
hjärnan saknar vett.
men så
aj, in i mig
sekundvis, vibrationslikt
och du tömmer dig
utanför din säng.
redan färdig?
var det allt?
vill inte göra det här igen
Jag tror jag vill skriva en kort berättelse ur en vanlig hunds perspektiv. Ja. Kanske.
Här är ett smakprov på det som utformade sig ur en läxuppgift jag hade ("skriv en text där ni låtsas vara någon annan, använd någon annans röst")
*
Jag får komma och gå som jag vill nuförtiden. Förut, när jag inte fick det, älskade jag det, men idag känns det mest bara konstigt. Jag får fortfarande samma mat. Och jag får fortfarande samma leksaker. Men nånting har förändrats, ända sen Hallå kom in i bilden. Det är som att jag inte syns längre. Förr i tiden var det mycket lättare att bli sedd och det märktes ifall jag var på väg någonstans, och hon ville alltid följa med mig då. Saker är annorlunda nu. Hon pratar jämt i sin Hallå. Jag hör aldrig vad hon säger för hon pratar så snabbt och jag har svårt att förstå vad hon menar om hon inte pratar med ljus och långsam röst. Och jag har fått lära mig att när hon inte skakar på huvudet, då är det inte mig hon pratar med. En gång skakade hon på huvudet när hon pratade i sin Hallå, så då gick jag till henne och sa att jag tyckte om henne, men hon sa bara åt mig att vara tyst. Jag förstår inte.
Hur som måste jag nästan skrika för att hon ska lägga märke till mig. Det brukar få henne att komma till mig, och då brukar hon säga att jag är hennes bästa vän, men hur kan jag lita det när hon ägnar så mycket tid åt sin ljusblåa livlösa leksak? Är det ens en leksak? Jag förstår inte. Jag förstår bara att den inte rör sig och då är det väl en leksak. Jag hatar hennes Hallå. Den ligger alltid på det bruna bordet och är kopplad till väggen med en svart tråd. Men det är för högt upp för att jag ska kunna nå och bita loss den. Jag är säker på att tråden är dess liv, för jag har sett en gång när hon drog ut tråden, och då dog Hallå. Sen återupplivade hon den igen genom att sätta in sladden i väggen. Jag förstår inte hur det går till men jag har accepterat att det är så det fungerar. Men var är min tråd då? Betyder det att jag inte kan dö?
Om jag ändå vore större, eller om huset vore mindre. Då hade jag kunnat göra mig av med den förbaskade tråden.
Jag inser att jag dessa dar är som förändrad. Jag kan verkligen inte hålla mig för att visa att jag är jag, att här är jag, när andra går förbi. Jag måste synas. Jag måste göra ljud ifrån mig. Jag måste visa att jag är jag, jag existerar visst, och jag är fin och jag är bra. Jag är lyhörd. Jag lyder. Säg bara vad jag ska göra, och jag gör dig stolt. Ge mig bara chansen. Lägg ifrån dig din Hallå.
Skriver på en väldigt självutlämnande novell.
Prologen jag visar er är till en läxuppgift jag har imorgon. Ska läsa upp den för my fellow classmates.
*
den lilla prologen
Barnsben
Året kan ha varit 1994, men det kan ha varit senare också. Det minns jag inte. Just nu känner jag att årtalet inte betyder så hemskt mycket, vad som betydde mer var den stora känslan i den lilla kroppen jag kände just då. Det lär ha varit en sen sommar i en lägenhet i Kallhäll, Stockholm, då den lilla handkontrollen placerades i mina ännu mindre händer och jag fascinerades över den stora glittrande TV-skärmen jag satt framför. Plötsligt sken ett svärd ned för skärmen och i ett antikt typsnitt, uppenbarades texten The Legend of Zelda: A Link to the Past, stiligt prytt i mitten. Texten var illröd och ibland skimrade den till mot havet och slottet i bakgrunden. Sedan kunde det pixelerade äventyret börja. Tryck på Start. När min livsmätare var full kunde jag fyra av ovala blixtar ur mitt svärd mot mina fiender, och detta skedde med ett simpelt knapptryck. Handkontrollen gav mig kontroll över mina handlingar men mina handlingar behövde inte vara kontrollerade överhuvudtaget och innebar inga konsekvenser i det verkliga livet utfall jag handlade fel. Det var en extremt skön känsla eftersom jag ofta handlade fel. Jag kan minnas en gång höll då jag på att sätta eld på våran lägenhet tillsammans med min bror när vi lekte indianer. Där har vi ett exempel på en dålig handling. En annan dålig handling var när vi trodde att vi denna gång var förnuftigare indianer och skulle sätta upp en lägereld i en skog. Det gick rätt dåligt och brandkåren kom. Vi var idioter. På ett sätt är vi det fortfarande.
Mina föräldrar tyckte därför att det var en OK idé att medicinera mig för att jag skulle uppföra mig mer kontrollerat. Vi pratar dock inte om några starka droger, utan bara lite Ritalin. Jag var dock alltid lite misstänksamt ställd till varför mina föräldrar proppade i mig detta varje morgon. Du har koncentrationssvårigheter och det här hjälper dig att fokusera, sades det. Jag, som inte hade några problem med att klara av de långa och svåra utmaningarna i mina spel, och trots det ändå kunde fortsätta utan matpaus, förstod inte vad dom menade.
Skulle det hjälpa mig med alla de tråkiga uppgifterna i skolan? Jag förstod inte hur det var det tänkt att jag skulle bli bättre på att fokusera på någonting jag tyckte var så tråkigt, att fokusen helt enkelt formade en egen vilja, ett eget förstånd, och gärna hellre placerade sig på något annat ställe än i skolarbetet. Ta den här fina kaktusblomman som ett exempel. Jag undrar om man använde kaktusens skinn och taggar som ett substitut till fakirmattor innan det fanns fakirmattor. Det hade om än varit en ekologisk lösning.
Det ansågs att jag hade så svårt att koncentrera mig att jag placerades i en mindre grupp när jag skulle börja andra klass. Och detta skedde utan min syn på saken. Det kan hända att jag blev upplyst om det lite snabbt vid något tillfälle, men jag reagerade inte så mycket på det då utan trodde att allt var i sin ordning. Att folk alltid bytte klass efter varje år. Den lilla gruppen höll sig till i ett litet gult hus någon minut från skolhuset. Förutom klassrum fanns där fanns soffor, bildböcker, och datorer. I ett annat rum fanns det lego. Jag fick för mig att detta var temporärt, och eftersom jag trodde allt var i sin ordning, ifrågasatte jag ingenting. När jag fick veta att det inte var temporärt, ryckte jag på axlarna och sa att jag inte såg några problem med att gå här. Det fanns ju lego. Och roliga datorspel. Det jag inte anade var att det jobbiga skulle komma sen.
Någon som tyckte om att mobba andra, slog ned mig varje dag efter rasterna. Jag kom alltid hem mörbultad från skolan och kunde aldrig förmå mig att säga något till mamma. Mamma anade aldrig någonting heller, för inga blåmärken syntes utanpå mitt skinn. Av den uppenbara anledningen att slagen aldrig var fysiska. Och jag tyckte så synd om mig själv, och började undra vad det var för fel på mig. Gick jag i en liten klass för att det var fel på mig? Var det fel att ha Aspergers?
Det blev väldigt jobbigt att vara modig när man kände sig så nedtryckt av de långa killarna. Att stå upp för de åsikter en hade. Det var något fel på mig, och jag kunde inte lita på att någon skulle lyssna till de saker jag hade att säga. Det var onekligen jobbigt att känna att den enda som tyckte att ens ord var värdefulla var en själv. Men till slut började dessa ord tappa värde i bristen på den respons jag aldrig vågade söka. Så vid tidig ålder började jag utveckla ett dåligt självförtroende. Och en dålig självkänsla.
Det var tur att jag hade TV-spel kring dessa tider, för det blev min kompis i den bittra världen jag hade skapat i mitt huvud. Samtidigt som min dåliga självkänslas fula lilla frö, med kirurgisk precision, sådde sig i mitt hjärta och skulle gro sig starkare under de kommande åren, planterades ett annat frö i en annan del av min kropp, lite mer avlägset. Detta fröet innehöll en kampvilja. En kampvilja som växte sig ur den talang jag upptäckte att jag hade i TV-spelandet. Mina problemlösningar när det kom till pussel var ofta exceptionella, om en får uttrycka det så. Jag såg snabbt om det uppstod ett visst mönster, och kunde ofta komma fram till snabba slutsatser. Det gav mig lite självförtroende.
Kampviljan uppstod i att jag sällan gav mig om jag hade ett problem framför mig, för jag visste att mina lyckade insatser berömdes. Av min bror. Av de klasskompisar som såg på när jag spelade på min Game Boy ibland. Jag hade förvandlats till en hund som matade sig själv med beröm efter varje framgångsrikt uppdrag.
Och i detta började jag bygga någonting. Jag fortsatte spela mina spel, men ju tyngre mina skor blev, desto mer kände jag ett behov att sätta mig in i spelen. Jag levde mig in i historierna som utspelade sig och upptäckte att jag kunde relatera till flera av figurerna jag mötte i de virtuella världarna jag besökte.
Jag som ansåg mig själv vara en ganska färglös individ började applicera färger på mig själv utefter de karaktärer jag spelade som. Mina allra första förebilder började formas. Min största förebild på det ljuva nittiotalet blev alltså inte någon hipp kille ur något pojkband. Min största förebild blev Link ur spelserien The Legend of Zelda. Han var en ödmjuk karaktär som aldrig sa något, och han var modig. Dessutom hade vi båda blont hår.
Även om det ofta var långsökt så kunde jag se vissa av hans karaktärsdrag i mig. Jag var långt ifrån där jag önskade mig vara, men jag kände att det åtminstone var något. Att likna någon man tyckte om och såg upp till. Jag började känna en subtil känsla av smak av stolthet på min tunga. Smaken fick mig att fnissa lite för mig själv. Och med detta kändes det som att jag var på väg någonstans.
Ungefär femton år senare kan jag intyga att jag faktiskt var på väg någonstans. Till en plats jag aldrig kunnat ana. Platsen kan liknas på ett sätt som att en kristen kanske förväntade sig att hamna i Paradiset där allt skulle vara molnigt och stillsamt, men istället hamnade på en fräsig nattklubb där Gud är Dee-Jay och spelar sina lugnaste hits. Men jag tycker det är okej ändå. Att saker inte blev som jag trodde dom skulle bli. Huvudsaken är hur jag känner mig nu. Självacceptansen fanns där ute. Den såg inte ut som jag trodde att den skulle se ut och jag var tveksam till en början. Men vi blev till slut kompisar, och idag är allt precis så som jag trodde att det inte skulle vara. Och i och med min självkänslas avslappning, kan jag nu se saker jag inte såg förut. Människor jag inte såg förut. Natur jag inte såg förut. Jag kan ta det lugnt. Jag kan ta in. Jag kan känna. Det känns.
färdigpackat yeah woho uppsala here i come ^________^ om fyra dar flyr jag.
är jättepepp på studentkorridorslivet. jag googlade efter lite bilder på internatet och tydligen har folk byggt kojor i elevrummet och brukar baka och wtf?! åh jag hoppas jag får en lika bra årskull. känns inte helt omöjligt med tanke på att skolan enbart består av esteter. konst, teater, musik, och skrivarmänniskor ska jag beblandas med. min typ av människor med andra ord.
en ny bevakare har jag fått också! tja läget görs!
