Litet liv leker långsamt

Skriver på en väldigt självutlämnande novell.
Prologen jag visar er är till en läxuppgift jag har imorgon. Ska läsa upp den för my fellow classmates.

*

den lilla prologen

Barnsben


Året kan ha varit 1994, men det kan ha varit senare också. Det minns jag inte. Just nu känner jag att årtalet inte betyder så hemskt mycket, vad som betydde mer var den stora känslan i den lilla kroppen jag kände just då. Det lär ha varit en sen sommar i en lägenhet i Kallhäll, Stockholm, då den lilla handkontrollen placerades i mina ännu mindre händer och jag fascinerades över den stora glittrande TV-skärmen jag satt framför. Plötsligt sken ett svärd ned för skärmen och i ett antikt typsnitt, uppenbarades texten ”The Legend of Zelda: A Link to the Past”, stiligt prytt i mitten. Texten var illröd och ibland skimrade den till mot havet och slottet i bakgrunden. Sedan kunde det pixelerade äventyret börja. Tryck på ”Start”. När min livsmätare var full kunde jag fyra av ovala blixtar ur mitt svärd mot mina fiender, och detta skedde med ett simpelt knapptryck. Handkontrollen gav mig kontroll över mina handlingar men mina handlingar behövde inte vara kontrollerade överhuvudtaget och innebar inga konsekvenser i det verkliga livet utfall jag handlade fel. Det var en extremt skön känsla eftersom jag ofta handlade fel. Jag kan minnas en gång höll då jag på att sätta eld på våran lägenhet tillsammans med min bror när vi lekte indianer. Där har vi ett exempel på en dålig handling. En annan dålig handling var när vi trodde att vi denna gång var förnuftigare indianer och skulle sätta upp en lägereld i en skog. Det gick rätt dåligt och brandkåren kom. Vi var idioter. På ett sätt är vi det fortfarande.

Mina föräldrar tyckte därför att det var en OK idé att medicinera mig för att jag skulle uppföra mig mer kontrollerat. Vi pratar dock inte om några starka droger, utan bara lite Ritalin. Jag var dock alltid lite misstänksamt ställd till varför mina föräldrar proppade i mig detta varje morgon. ”Du har koncentrationssvårigheter och det här hjälper dig att fokusera”, sades det. Jag, som inte hade några problem med att klara av de långa och svåra utmaningarna i mina spel, och trots det ändå kunde fortsätta utan matpaus, förstod inte vad dom menade.
Skulle det hjälpa mig med alla de tråkiga uppgifterna i skolan? Jag förstod inte hur det var det tänkt att jag skulle bli bättre på att fokusera på någonting jag tyckte var så tråkigt, att fokusen helt enkelt formade en egen vilja, ett eget förstånd, och gärna hellre placerade sig på något annat ställe än i skolarbetet. Ta den här fina kaktusblomman som ett exempel. Jag undrar om man använde kaktusens skinn och taggar som ett substitut till fakirmattor innan det fanns fakirmattor. Det hade om än varit en ekologisk lösning.

Det ansågs att jag hade så svårt att koncentrera mig att jag placerades i en mindre grupp när jag skulle börja andra klass. Och detta skedde utan min syn på saken. Det kan hända att jag blev upplyst om det lite snabbt vid något tillfälle, men jag reagerade inte så mycket på det då utan trodde att allt var i sin ordning. Att folk alltid bytte klass efter varje år. Den lilla gruppen höll sig till i ett litet gult hus någon minut från skolhuset. Förutom klassrum fanns där fanns soffor, bildböcker, och datorer. I ett annat rum fanns det lego. Jag fick för mig att detta var temporärt, och eftersom jag trodde allt var i sin ordning, ifrågasatte jag ingenting. När jag fick veta att det inte var temporärt, ryckte jag på axlarna och sa att jag inte såg några problem med att gå här. Det fanns ju lego. Och roliga datorspel. Det jag inte anade var att det jobbiga skulle komma sen.

Någon som tyckte om att mobba andra, slog ned mig varje dag efter rasterna. Jag kom alltid hem mörbultad från skolan och kunde aldrig förmå mig att säga något till mamma. Mamma anade aldrig någonting heller, för inga blåmärken syntes utanpå mitt skinn. Av den uppenbara anledningen att slagen aldrig var fysiska. Och jag tyckte så synd om mig själv, och började undra vad det var för fel på mig. Gick jag i en liten klass för att det var fel på mig? Var det fel att ha Aspergers?

Det blev väldigt jobbigt att vara modig när man kände sig så nedtryckt av de långa killarna. Att stå upp för de åsikter en hade. Det var något fel på mig, och jag kunde inte lita på att någon skulle lyssna till de saker jag hade att säga. Det var onekligen jobbigt att känna att den enda som tyckte att ens ord var värdefulla var en själv. Men till slut började dessa ord tappa värde i bristen på den respons jag aldrig vågade söka. Så vid tidig ålder började jag utveckla ett dåligt självförtroende. Och en dålig självkänsla.

Det var tur att jag hade TV-spel kring dessa tider, för det blev min kompis i den bittra världen jag hade skapat i mitt huvud. Samtidigt som min dåliga självkänslas fula lilla frö, med kirurgisk precision, sådde sig i mitt hjärta och skulle gro sig starkare under de kommande åren, planterades ett annat frö i en annan del av min kropp, lite mer avlägset. Detta fröet innehöll en kampvilja. En kampvilja som växte sig ur den talang jag upptäckte att jag hade i TV-spelandet. Mina problemlösningar när det kom till pussel var ofta exceptionella, om en får uttrycka det så. Jag såg snabbt om det uppstod ett visst mönster, och kunde ofta komma fram till snabba slutsatser. Det gav mig lite självförtroende.
Kampviljan uppstod i att jag sällan gav mig om jag hade ett problem framför mig, för jag visste att mina lyckade insatser berömdes. Av min bror. Av de klasskompisar som såg på när jag spelade på min Game Boy ibland. Jag hade förvandlats till en hund som matade sig själv med beröm efter varje framgångsrikt uppdrag.
Och i detta började jag bygga någonting. Jag fortsatte spela mina spel, men ju tyngre mina skor blev, desto mer kände jag ett behov att sätta mig in i spelen. Jag levde mig in i historierna som utspelade sig och upptäckte att jag kunde relatera till flera av figurerna jag mötte i de virtuella världarna jag besökte.
Jag som ansåg mig själv vara en ganska färglös individ började applicera färger på mig själv utefter de karaktärer jag spelade som. Mina allra första förebilder började formas. Min största förebild på det ljuva nittiotalet blev alltså inte någon hipp kille ur något pojkband. Min största förebild blev Link ur spelserien The Legend of Zelda. Han var en ödmjuk karaktär som aldrig sa något, och han var modig. Dessutom hade vi båda blont hår.
Även om det ofta var långsökt så kunde jag se vissa av hans karaktärsdrag i mig. Jag var långt ifrån där jag önskade mig vara, men jag kände att det åtminstone var något. Att likna någon man tyckte om och såg upp till. Jag började känna en subtil känsla av smak av stolthet på min tunga. Smaken fick mig att fnissa lite för mig själv. Och med detta kändes det som att jag var på väg någonstans.

Ungefär femton år senare kan jag intyga att jag faktiskt var på väg någonstans. Till en plats jag aldrig kunnat ana. Platsen kan liknas på ett sätt som att en kristen kanske förväntade sig att hamna i Paradiset där allt skulle vara molnigt och stillsamt, men istället hamnade på en fräsig nattklubb där Gud är Dee-Jay och spelar sina lugnaste hits. Men jag tycker det är okej ändå. Att saker inte blev som jag trodde dom skulle bli. Huvudsaken är hur jag känner mig nu. Självacceptansen fanns där ute. Den såg inte ut som jag trodde att den skulle se ut och jag var tveksam till en början. Men vi blev till slut kompisar, och idag är allt precis så som jag trodde att det inte skulle vara. Och i och med min självkänslas avslappning, kan jag nu se saker jag inte såg förut. Människor jag inte såg förut. Natur jag inte såg förut. Jag kan ta det lugnt. Jag kan ta in. Jag kan känna. Det känns.