Novellidé

Jag tror jag vill skriva en kort berättelse ur en vanlig hunds perspektiv. Ja. Kanske.
Här är ett smakprov på det som utformade sig ur en läxuppgift jag hade ("skriv en text där ni låtsas vara någon annan, använd någon annans röst")

*

Jag får komma och gå som jag vill nuförtiden. Förut, när jag inte fick det, älskade jag det, men idag känns det mest bara konstigt. Jag får fortfarande samma mat. Och jag får fortfarande samma leksaker. Men nånting har förändrats, ända sen Hallå kom in i bilden. Det är som att jag inte syns längre. Förr i tiden var det mycket lättare att bli sedd och det märktes ifall jag var på väg någonstans, och hon ville alltid följa med mig då. Saker är annorlunda nu. Hon pratar jämt i sin Hallå. Jag hör aldrig vad hon säger för hon pratar så snabbt och jag har svårt att förstå vad hon menar om hon inte pratar med ljus och långsam röst. Och jag har fått lära mig att när hon inte skakar på huvudet, då är det inte mig hon pratar med. En gång skakade hon på huvudet när hon pratade i sin Hallå, så då gick jag till henne och sa att jag tyckte om henne, men hon sa bara åt mig att vara tyst. Jag förstår inte.
Hur som måste jag nästan skrika för att hon ska lägga märke till mig. Det brukar få henne att komma till mig, och då brukar hon säga att jag är hennes bästa vän, men hur kan jag lita det när hon ägnar så mycket tid åt sin ljusblåa livlösa leksak? Är det ens en leksak? Jag förstår inte. Jag förstår bara att den inte rör sig och då är det väl en leksak. Jag hatar hennes Hallå. Den ligger alltid på det bruna bordet och är kopplad till väggen med en svart tråd. Men det är för högt upp för att jag ska kunna nå och bita loss den. Jag är säker på att tråden är dess liv, för jag har sett en gång när hon drog ut tråden, och då dog Hallå. Sen återupplivade hon den igen genom att sätta in sladden i väggen. Jag förstår inte hur det går till men jag har accepterat att det är så det fungerar. Men var är min tråd då? Betyder det att jag inte kan dö?
Om jag ändå vore större, eller om huset vore mindre. Då hade jag kunnat göra mig av med den förbaskade tråden.
Jag inser att jag dessa dar är som förändrad. Jag kan verkligen inte hålla mig för att visa att jag är jag, att här är jag, när andra går förbi. Jag måste synas. Jag måste göra ljud ifrån mig. Jag måste visa att jag är jag, jag existerar visst, och jag är fin och jag är bra. Jag är lyhörd. Jag lyder. Säg bara vad jag ska göra, och jag gör dig stolt. Ge mig bara chansen. Lägg ifrån dig din Hallå.