Det finns en låt vars första sekund som min mage. Det vet jag nu, eftersom jag trodde jag råkat sätta igång nämnd låt av misstag, när det i själva verket var min mage som kurrade.
Helgen har varit värd. Festen jag var på var okej. Jag satt bara och snackade med en person vilket var lite tråkigt inser jag i efterhand. Därefter drog jag till mina föräldrar jättefull och där fick jag sova. Dem gav mig skor. Dagen därpå hängde jag med Evelin. Hon gav mig biosällskap.
På vägen hem till Uppsala var det massor av glada Hammarby-fans överallt, så när det var som mest stillsamt knäppte jag några bilder med min framtidstelefon. Mest stillsamt var det i Karlberg, där hoppade det bara av några stycken Hammarby-fans.
Det är trevligt att titta ut från fönstret och se solen gå ner. Det är inte nåt jag vanligtvis brukar göra. Satt i vardagsrummet med Stefan och Fredrik och drack öl och umgicks. Pratade inte så mycket. Tittade mest. Vi hade bestämt sen innan att vi skulle titta på solnedgången och dricka öl. Vilket inte kändes så anrikt, vilket jag gillade.
Bowie släppte förresten sin nya platta här i veckan. Den lät rätt vattnig vilket inte var helt oförväntat. Det var bättre förr. Men det finns några fina låtar. Where are we now är sådär fint vemodig.
Jag har även fått låna en bok av min klasskompis Rebecka. Min favoritförfattare Erlend Loes nya, den heter Fvonk. Den verkar bra. Fint omslag.
Jag har börjat inse att jag mår dåligt när jag känner att jag inte befinner mig i någon maktposition. Det verkar som att jag måste känna att jag har makt för att må bra och det är ju ingen vidare stolt insikt dirre.
Jag menar inte makt som i att dominera över någon annan, utan snarare som i att vara en central del i någons liv där ens fabulous existens utgör en markant skillnad. Det handlar om att känna sig bekräftad. Med det menar jag att två eller flera kan ha makten. Med det menar jag hur en kärleks- eller vänskapsrelation ofta kan se ut.
Det jag bär runt på ser ungefär såhär:
- Om det jag gör inte spelar någon roll för någon annan så spelar det mindre roll för mig.
Väldigt fånigt med andra ord. Och framförallt nedvärderande mot mig själv.
Det är ett tankesätt jag gärna blir av med, och det kan jag nog bli genom att lägga större fokus på att göra saker som genuint glädjer mig och tänka över vilka grejer det är jag gör för att sätta mig själv i bättre väder.
Ett exempel är att jag ibland möblerar jag om mitt rum för att någon ANNAN ska tycka det är snyggt. Att jag ska tycka det är snyggt blir liksom inte huvudpoängen även om jag gärna lurar mig själv till att tro att det är så.
Det gör rätt ont att skriva om det här för det är ju ej särskilt soft att tro att man fungerar på det här viset, men det är väl lika bra att ba acceptera't så man kan börja jobba på det istället. Svälja den sura gåsen. Less time whining more time fighting osv.
Hej. Jag tänkte göra ett blogginlägg om det band som betyder mest för mig i hela världen.
Är det inte något härligt prestigelöst över att använda brödskivor till en ram?
När jag var en ensam liten pojkspoling på knappt tolv somrar skickade en nätkompis till mig låten Düsseldorf över MSN. Jag spelade ett fiskespel samtidigt som jag lyssnade på låten och den passade väldigt bra och skapade en sorts sinnesstämning. Jag minns att jag tyckte det var häftigt att ett band med en sån usel sångare kunde låta bra.
Något som var rätt absurt var dessutom att jag var ganska inlyssnad på goth på den här tiden.
bob hund började med ett gäng killar i 30-årsåldern som började spela för att de kände att vardagen inte räckte till. Var och en hade blivit utslängda från olika känslomässiga situationer i livet, där bob hund blev till en sorts mötesplats. Här kunde de få prata ut; i sången, synthen, i gitarrerna, i trummorna, i basen. För vissa i bandet blev bob hund en sorts räddning. Det var såpass illa därvid. I många av låtarna kan jag höra desperationen från de olika individerna och hur de stretar emot, för att nå en plats där alla får vara med. Men i deras musik skapar de också ett utrymme där man själv kan få komma och hänga. Jag blir mindre arg när jag lyssnar på bob hund.
Hej Thomas. Med åren skulle denna sångare komma att betyda väldigt mycket för mig. Hans skeva stämma i kombination med de underligt formulerade texterna, uppmanar mig till att jag inte behöver vara polerad för att vara fin. Hans uttryck har inspirerat mig otroligt mycket och dessutom fått mig att ifrågasätta en del sociala normer.
När man går och ser bob hund live är det inte ovanligt att Thomas under mellansnacket ber publiken att börja snacka med varandra, för har du tur kan du hitta din livspartner eller kaffepolare i publikhavet menar han. Om inte annat, ett roligt minne i alla fall. Kanske väntar det en trevlig pratstund. Han menar det inte som ett tvång, men mycket av det han säger uppmanar till att försöka släppa på de sociala rädslor vi ofta bär med oss.
[saxat från en intervju]
När bandets första skiva gavs ut, från 1993, uppfattade många bob hund som ett skojigt band. Det ansågs tokigt att de använde ord som gräslök i sina texter. Det ansågs crazy att Thomas hoppade fem meter upp i luften och bar en t-shirt med texten "farmor". När gitarristen Johnny, som är sockersjuk, en gång gick fram till mikrofonen och bad om ett glas mjölk, skrattade publiken så att de kiknande. Johnny hade glömt ta sin medicin och behövde ett glas mjölk för att kunna fortsätta spela.
På t-shirten stod det inte bara "farmor". När Thomas höll för de olika orden, vilket han gjorde med sin mikrofon, stod det också "far" respektive "mor". Att se Thomas peka på sin t-shirt, dra i den, krama den, samtidigt som han sjunger, väcker andra känslor än skratt.
[/slutsaxat]
bob hunds texter är lite allmänt kända för att vara "flummiga" (usch förresten för den som använder ordet "flum" och alla dess böjelser) och för deras energi på scen. Och det är inget fel med det. Alla får ha sin egen tolkning. Men jag själv lägger mest vikt vid de sympatiska och ofta vemodiga texterna.
jag har fått ett hem, jag har fallit på plats / jag har satt ihop mig själv som en plastbyggsats / men jag är blyg inför ämnet, därför ger jag mig av / simulerar ett skäl för att slippa alla krav
Ah, vi tar en till.
en person klipper upp sina dåliga tankar, som ett stängsel / strax därpå, ett problem / lämnar kroppen, och all trängsel / önskningar som slår in / det sker för sällan / det blir nånting mittemellan
bob hund har funnits där för mig i alla tänkbara situationer, men det är inte bara när jag mått dåligt som jag lyssnat på dem. Kanske har jag störst behov av dem när jag behöver sympati, men de funkar minst lika bra när man vill dansa. Jag kan snickra ihop flera spellistor med bob hund ämnade för helt olika ändamål. Fest, depp, lugn, arg, glad. Det är bara min hjärna som kan sätta gränserna.
Så ja. I nästan halva mitt liv har jag lyssnat på det här bandet. De har lärt mig mycket. Jag har lärt mig att det är okej att vara lite sned och defekt och lite smutsig och lite ful. Genom att vara avskalade från pretentioner har de lärt mig att jag bör behandla världen på samma sätt. För det är ju så jag själv vill att det ska vara. Alla får vara med. Ingen är för ful eller dålig.
du säger att det är vi mot dom, men vilka är dom? / får jag fråga en personlig sak, vilka är vi?
Det var längesen jag kände mig såpass hemma som när jag var på queerklubb igår. När ett ställe omfamnar mångfald med såpass öppna armar är det fanimej svårt att känna någon oro. Nu har jag ju inga homo- eller transfobiska vänner, men jag känner ofta en underliggande social klyfta eftersom jag är rätt ensam med mina könsidentitetstankar. Har ju liksom ingen kompis som identifierar sig som både man och kvinna. Därav var det väldigt viktigt för mig att få komma till ett ställe där jag fick umgås med folk som vet precis hur det är. Lite som med ett AA-möte, men med dans och alkohol!
Crazy stuff: jag hånglade med Stefan -- vet fortfarande inte vad vi håller på med, och dansade med en superintressant transkille. Sedan träffade jag på två människor jag inte sett på ÅTTA FUCKING år. Vi var med i samma uppsättning av Cats och har inte hörts av sen dess. Att det blev väldigt mycket snack kan ni säkert förstå. Glädjefyllt.
Dagen därpå åkte jag till Tensta och träffade Noah. Båda lika bakis tittades det på en fransk film som hette Intouchables. Sevärd. Rekommenderas. 4/5.
Just nu sitter jag med Alexanders utredningspapper, Mats uppmanade mig att läsa dem. De innehåller väldigt mycket jag inte visste något om framtills nu. Jag tror jag förväntades ha en reaktion, för Mats försöker prata med mig, men det blir bara till mig. Kommer och tänka på en liknande situation med en vän. Nu har han gått iväg så jag sitter och lyssnar på Rikard Wolffs grejer för att få koppla av lite innan jag åker tillbaka till Uppsala.
i helgen ska jag hem till mina föräldrar. soffhänga med chips och dipp och melodifestiven. det är första gången på flera år jag är med på en sån grej så det känns lite speciellt.
det enda som är bra just nu är mitt självförtroende. resten raserar. är stel som en pinne och vill göra slut med alla och skrika fuck you åt en väldigt osympatisk värld. förlorar dom vårdnaden om honom förlorar dom också barnbidraget, och det är en inkomst dom är beroende av. alltså är det jättemycket som står på spel. i samma veva ska man ta hand om sitt eget liv också och jag orkar verkligen inte. jag är på bristningsgränsen i en tillvaro där jag måste stå. aaahahahah DET HÄR KOMMER GÅ BRA. fuck allt!
det sägs att det är förbjudet att flippa ut såhär. det kanske anses vara lite töntigt och får vissa att bli obekväma. jaha, synd. lite osympatiskt låter det säkert, och det är det väl.
här kommer en rätt relevant låttext av bob hund, den är mer sympatisk än vad jag är just nu:
jag vill bara bli en meteorit, som glider genom rymden viktlös hit och dit (men inte ens det)
du vill bara bli en decimal, ett ljussken i prisma, en solkatt i en spegelsal (men inte ens det)
jag vill bara bli en asteroid, som aldrig kolliderar, glider lätt förbi (men inte ens det)
du vill bara bli en parentes, ett litet mellanrum där lätt förklaring ges (men inte ens det)
vi bekänner och ljuger, och allting sker på samma gång
vi ljuger och bekänner, och allting sker på samma gång
en idealisk relation, varannan smäll, varannan puss
Den där känslan av att inte vara värd någonting om man inte gör bra ifrån sig kan vara ganska påtaglig ibland. Men jag vill inte behöva bevisa var jag står inför ett samhälle som aldrig kan ha fel. Jag har blivit så vansinnigt trött på att bevisa någonting överhuvudtaget. Jag vill inte att 'vara viktig' ska vara synonymt med 'att prestera' och att visa upp sig. Jorden kommer bestå i sin bana runt om solen oavsett karriärval. Men likväl känner jag mig pressad från alla håll och har svårt att hitta ut. Jag kan bara bli viktig om du placerar mig i en situation där jag blir viktig. Om någon behöver min hjälp. Eller om en kompis vill ha lite sällskap. Där blir jag viktig, och där trivs jag med det.
Jag skriver det här för att jag är en person som börjat tycka att jag är "sämre" för att jag inte gör lika "bra" ifrån mig. Jag skriver det här för att ta avstånd från den känslan. Och sen känner jag mig ju lite viktig av att skriva om det heheheh
hej läsarindivider. ibland är man arg och då kan det vara bra att göra listor på saker som påminner en om det bra.
- saker som ger ifrån sig ett tjusigt blänk
- saker som glittrar i starka färger (paljettklänningar i'm mostly looking at u)
- när man passerar någon man inte känner och denne ler mot en
- att vara genuint intresserad av någonting nytt
- att få beröm över något man trodde gjordes dåligt
- kuddar klädda i manchestertyg, gärna gyllen- eller mörkbrunt
- att känna vätskan mot sin överläpp genom att vinkla glaset och bara låta det vara så en stund
- jazzmusik med lugna saxofoner
- livevideos från 90-talet med bob hund
- Machinarium
- rådjur som tassar omkring och tror sig vara osedda
- vänner som skriver bara för att säga hej
- estetiken i Katamari-spelen
- dom där dagarna då man har en helt terrific dag helt ensam och man känner sig som sin egen lyckogivare
- ljusslingor på rummet
- dagboksskrivande
- känslan av att få ligga kvar och sova
- känslan som uppstår när två kontrastfärger går väldigt bra ihop med varann (det hände nyss med datorskärmen och min vägg)
- när folk inte är sådana uppspända rövhål
- musik från melodifestivalen år 1974
- radioteater
