Relationer och självkänsla

Jag har börjat inse att jag mår dåligt när jag känner att jag inte befinner mig i någon maktposition. Det verkar som att jag måste känna att jag har makt för att må bra och det är ju ingen vidare stolt insikt dirre.
Jag menar inte makt som i att dominera över någon annan, utan snarare som i att vara en central del i någons liv där ens fabulous existens utgör en markant skillnad. Det handlar om att känna sig bekräftad. Med det menar jag att två eller flera kan ha makten. Med det menar jag hur en kärleks- eller vänskapsrelation ofta kan se ut.

Det jag bär runt på ser ungefär såhär:
- Om det jag gör inte spelar någon roll för någon annan så spelar det mindre roll för mig.

Väldigt fånigt med andra ord. Och framförallt nedvärderande mot mig själv.

Det är ett tankesätt jag gärna blir av med, och det kan jag nog bli genom att lägga större fokus på att göra saker som genuint glädjer mig och tänka över vilka grejer det är jag gör för att sätta mig själv i bättre väder.
Ett exempel är att jag ibland möblerar jag om mitt rum för att någon ANNAN ska tycka det är snyggt. Att jag ska tycka det är snyggt blir liksom inte huvudpoängen även om jag gärna lurar mig själv till att tro att det är så.

Det gör rätt ont att skriva om det här för det är ju ej särskilt soft att tro att man fungerar på det här viset, men det är väl lika bra att ba acceptera't så man kan börja jobba på det istället. Svälja den sura gåsen. Less time whining more time fighting osv.

Sen är det väl så att



visst?? ?? ++