bob hund

12 mars 2013 kl. 20:50

Hej. Jag tänkte göra ett blogginlägg om det band som betyder mest för mig i hela världen.

Är det inte något härligt prestigelöst över att använda brödskivor till en ram?

När jag var en ensam liten pojkspoling på knappt tolv somrar skickade en nätkompis till mig låten Düsseldorf över MSN. Jag spelade ett fiskespel samtidigt som jag lyssnade på låten och den passade väldigt bra och skapade en sorts sinnesstämning. Jag minns att jag tyckte det var häftigt att ett band med en sån usel sångare kunde låta bra.
Något som var rätt absurt var dessutom att jag var ganska inlyssnad på goth på den här tiden.


bob hund började med ett gäng killar i 30-årsåldern som började spela för att de kände att vardagen inte räckte till. Var och en hade blivit utslängda från olika känslomässiga situationer i livet, där bob hund blev till en sorts mötesplats. Här kunde de få prata ut; i sången, synthen, i gitarrerna, i trummorna, i basen. För vissa i bandet blev bob hund en sorts räddning. Det var såpass illa därvid. I många av låtarna kan jag höra desperationen från de olika individerna och hur de stretar emot, för att nå en plats där alla får vara med. Men i deras musik skapar de också ett utrymme där man själv kan få komma och hänga. Jag blir mindre arg när jag lyssnar på bob hund.


Hej Thomas. Med åren skulle denna sångare komma att betyda väldigt mycket för mig. Hans skeva stämma i kombination med de underligt formulerade texterna, uppmanar mig till att jag inte behöver vara polerad för att vara fin. Hans uttryck har inspirerat mig otroligt mycket och dessutom fått mig att ifrågasätta en del sociala normer.

När man går och ser bob hund live är det inte ovanligt att Thomas under mellansnacket ber publiken att börja snacka med varandra, för har du tur kan du hitta din livspartner eller kaffepolare i publikhavet menar han. Om inte annat, ett roligt minne i alla fall. Kanske väntar det en trevlig pratstund. Han menar det inte som ett tvång, men mycket av det han säger uppmanar till att försöka släppa på de sociala rädslor vi ofta bär med oss.

[saxat från en intervju]
När bandets första skiva gavs ut, från 1993, uppfattade många bob hund som ett skojigt band. Det ansågs tokigt att de använde ord som gräslök i sina texter. Det ansågs crazy att Thomas hoppade fem meter upp i luften och bar en t-shirt med texten "farmor". När gitarristen Johnny, som är sockersjuk, en gång gick fram till mikrofonen och bad om ett glas mjölk, skrattade publiken så att de kiknande. Johnny hade glömt ta sin medicin och behövde ett glas mjölk för att kunna fortsätta spela.

På t-shirten stod det inte bara "farmor". När Thomas höll för de olika orden, vilket han gjorde med sin mikrofon, stod det också "far" respektive "mor". Att se Thomas peka på sin t-shirt, dra i den, krama den, samtidigt som han sjunger, väcker andra känslor än skratt.

[/slutsaxat]

bob hunds texter är lite allmänt kända för att vara "flummiga" (usch förresten för den som använder ordet "flum" och alla dess böjelser) och för deras energi på scen. Och det är inget fel med det. Alla får ha sin egen tolkning. Men jag själv lägger mest vikt vid de sympatiska och ofta vemodiga texterna.

jag har fått ett hem, jag har fallit på plats / jag har satt ihop mig själv som en plastbyggsats / men jag är blyg inför ämnet, därför ger jag mig av / simulerar ett skäl för att slippa alla krav

Ah, vi tar en till.

en person klipper upp sina dåliga tankar, som ett stängsel / strax därpå, ett problem / lämnar kroppen, och all trängsel / önskningar som slår in / det sker för sällan / det blir nånting mittemellan




bob hund har funnits där för mig i alla tänkbara situationer, men det är inte bara när jag mått dåligt som jag lyssnat på dem. Kanske har jag störst behov av dem när jag behöver sympati, men de funkar minst lika bra när man vill dansa. Jag kan snickra ihop flera spellistor med bob hund ämnade för helt olika ändamål. Fest, depp, lugn, arg, glad. Det är bara min hjärna som kan sätta gränserna.

Så ja. I nästan halva mitt liv har jag lyssnat på det här bandet. De har lärt mig mycket. Jag har lärt mig att det är okej att vara lite sned och defekt och lite smutsig och lite ful. Genom att vara avskalade från pretentioner har de lärt mig att jag bör behandla världen på samma sätt. För det är ju så jag själv vill att det ska vara. Alla får vara med. Ingen är för ful eller dålig.


du säger att det är vi mot dom, men vilka är dom? / får jag fråga en personlig sak, vilka är vi?

---