Livet är okej. Bra, tillochmed. Men jag har gått runt med växlande ensamhetskänslor de senaste månaderna. Ingen these days frågar hur jag mår, och ingen frågar om jag vill spela tv-spel med dem. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till de här känslorna. Rent spontant blir jag lite ledsen, men borde jag egentligen bli det? IS SADNESS ALL THERE IS?! Det verkar himla onödigt egentligen att låsa in sig på det spåret, för dels kan man aldrig veta om folk tänker på en ibland, och dels borde det inte ens betyyyyda något. Man är ju alltid ensam mer eller mindre (definitionsfråga såklart men ja), så det vore kanske bra att lära sig hantera det istället, ba embrace:a det hela, så att ens välmående inte baseras på huruvida folk noterar ens existens eller ej. Men trots dessa "kloka" "insikter", så gnager det i mig. Jag vill ju bli sedd, like before. Men behöver jag det?
Idag i skolan har det varit föreläsningar om olika sorters drogmissbruk. Både folk utifrån och folk i skolan berättade sina life stories, och de var väldigt intressanta. Kunde dra trådar till min egen bakgrund och kände faktiskt att jag gick därifrån med en grander feeling of förståelse vilket var rätt häftigt. Jag har ju egentligen lagt det där bakom mig för längesen men det känns ändå bra att känna att man förstår sina medmänniskor bättre, även om det jobbiga har upphört.
I ren allmänhet känner jag mig lite mer fylld på energi, känner att jag vågar ta itu med mina oroskänslor. Orkar acknowlegde them, se att de finns där, inte ignorera dem. Orkar tänka konstruktivt. VILL det, framförallt. Himla trevligt att vilja. Saker brukar gå lättare då.
Idag borde jag tvätta. Det orkar jag däremot inte.
Det jag har att gnälla om är verkligen petitesser egentligen (wait vänta nu, försöker jag nedvärdera mig själv här nu?). Ändå får det mig att må illa. Jag håller inne för mycket. Pratar för lite. Ja.
Saker som får mig att må illa just nu:
- känner mig inte lika sammankopplad med människorna här som med dem jag gjorde på Wik. På Wik gick det JÄTTESNABBT och jag ville nog gärna att det skulle bli detsamma här. Ska sluta stressa.
- min styvpappa har bankat i mig enbart de negativa aspekterna med CSN (det är första gången jag lånar), och det stressar mig och ger mig du-klarar-det-här-inte-känslor. Han är väldigt orolig till naturen så jag antar att han delvis inte rår för det, men han kan väl för gnus skull försöka se det ur mitt perspektiv. Sedan försöker jag berätta detta för honom, berätta att jag vet om sånt här, och att jag föredrar att han är positiv, för jag behöver det. Han suckar och säger okej, och jag blir ändå utan moralisk support, för han följer inte upp det med att försöka vara positiv sen. Vet inte om han hajar det viktiga ens. Mamma har svårt att relatera och rycker mest på axlarna. How to reach? ):
För att kompensera lite tänkte jag göra en lista på de bra sakerna i tillvaron också:
- det börjar verkligen bli något med mitt och Stefans band. Vi repar ofta, soundet börjar falla på plats, och även det visuella (scenkläderna). Känns riktigt pepp.
- jag känner mig trygg i de få nära relationer jag har idag. Det är rätt gött.
- den grundläggande självkänslan känns rätt skaplig och byggs ständigt på. Den blir aldrig sämre, även om det yttre självförtroendet vacklar ibland.
Vattnar blommor med vatten och ljus med eld. Lite ledsen, men har det bra. Har bränt mig på tungan. Kommer typ överens med min klass men skäms över att vara mig själv (jag jobbar på detta). Jag har bondat med några i skolan och försöker himla hårt för att inte låta mina issues utesluta dem ur min cirkel. Orange is the new black är asbra. Tittar på det while eating torkade aprikoser och fikon, och dissar utekväll med klassen. Jag är en gammal tant. Det känns bekvämt. Jag är nöjd. Det jag inte är nöjd med kanske jag blir nöjd med sen.
Blir nästan varje gång ledsen när jag ser bilder på mig själv andra tagit. Jag kan ju mina fina vinklar, så egobilder går an, men fyfaa-an vad jobbigt det kan vara med andras tagna bilder.
Det är sällan jag känner mig lika disconnected från mig själv som när jag ser en bild på mig själv någon annan tagit, för jag har verkligen alltid en helt annan bild av mig själv. Sedan blir jag lite rädd för att det är så jag faktiskt ser ut, vilket känns: fel. Har försökt komma över detta, verkligen, men det är svårt.
Det är så löjligt att jag kan tyngas ner så mycket av en sån här sak. Blir liksom osäker på hur någon kan någonsin tycka att jag ser snygg ut. Ändå finns det folk som tycker att jag ser bra ut, och det finns nån enstaka människa som sagt sig vara avundsjuk på mitt utseende. Jag förstår inte.
Jag skulle behöva gå med i en cirkelgrupp för jätteickefotogeniska personer där vi kan samtala om hur detta känns. Vi skulle kunna ta bilder på varandra och jämföra vår verklighet med fotografierna. Vi skulle kunna peppa varandra. Kramas när det känns som svårast.
Nu sitter jag och försöker köra en konstruktiv approach på detta problemet istället för att bara vara deppig. Som jag brukar när jag håller på och bli deppig. Men det är jobbigt, att alltid försöka tänka konstruktivt. När får jag ge upp? Aldrig, säger alla röster i mitt huvud. Happ.
Hej alla glada och ledsna. Styvfarsän kom hit idag med klädbyrå och hylla, så nu slipper jag våldstrycka in alla mina kläder i den lilla garderob jag har. <3
Han kom hit med lite prylar med. Lådor med saker, min mandolin, och mina CD-skivor. Men till skillnad från förut så packar jag inte upp allt, nu har jag bara framme det som känns relevant. Minimalism känns bra. Trots det ser rummet inte särskilt minimalistiskt ut. Hur ser mitt rum ut? Typ såhär:
Jag har lagt märke till att att jag har lättast att komma i kontakt med folk i samband med humor. När jag träffar någon ny exempelvis och hen hajar min humor, då blir jag snabbt självsäker, medan om hen inte gör det, då blir jag lätt osäker och känner mig jobbig. Det beror väl på att mitt sätt att vara och att min trygghetsgrund ofta är baserad på humor. Min hjärna påstår typ: är jag inte rolig, då är jag inte intressant. Jag tror humor är ett sätt för mig att kompensera.
och det finns inget mer tillfredställande än att suga upp en lång rand av damm från ett ställe man ibland glömmer eller inte orkar dammsuga. I det här fallet, intill väggen under sängen.
Ni vet när man har det så där bra att man inte känner att det behöver skrivas om? Ja, precis. Jag trivs. Men jag tänkte skriva lite ändå, bara för att fästa av de tankar jag bär på i cyberspace eller nåt.
Var på indiska idag med Amanda och Alexandra (klasskompisar), köpte en vit ugglelykta (har velat ha en jättelänge) och några plantor att pigga upp rummet med. Efter det lagade vi mat tillsammans och hängde i Alexandras rum och hade silly times ända till läggdags. Tycker om Alex och Amanda jättemycket. Jag får vara mig själv med dem. Lite awkward, lite pervers, ha lågvattenhumor som uppskattas, få missförstå, vara djup, etc, utan att jag skäms och känner mig dum. Fett NaJzZz.
Imorgon ska jag repa med Stefan. Det går så pass bra för vårt band just nu att vi överväger att skaffa fasta repetitionstider. Det betyder dessvärre att man får lägga ut lite pengar också. Men det vore nog nice! Gillar rutin även. Jaaa. Hm.
