Jenna_Jewels blogg

Blir lite Slipknot på det också.

Morsans kommentar när syrran berättat att jag slagit upp knäna var med sadistisk belåtenhet detta:
- Bra. Då kan hon inte springa i helgen.

Mm, tack för den morsan. Är det bara mina föräldrar som är så här knepiga av sig? Hela livet har jag fått skäll för att ha varit en aktiv unge. Istället för att bråka med morsan och farsan som andra hormonstinna pubertetsmonster när de tjafsade med mig snörde jag på mig joggingskorna och flydde ut för att springa av mig all frustration, ilska och ledsamhet. Det lät alltid så här:
- Vart faaaan ska du ta vägen någonstans???
- Ut.
- Och göra vad då?
- Springa.
- Varför då?
- För att jag vill det!
- Du är ju helt jävla dum i huvudet. Bäng i roten är vad du är.

Efter tillräckligt antal kilometer kom jag alltid hem lätt euforisk och harmonisk i kroppen med ett stort leende på läpparna. Skyddad och totalt oemottaglig för deras kritik.

Som tonåring trodde jag att farsan skulle glädjas åt av att jag var intresserad av träning och motion precis så som han var i den åldern. Ack så ung och enfaldig jag var. När jag i åttan ville börja spela fotboll som alla de andra populära och åtrådda tjejerna gjorde svarade han som med allting annat. Det kostar pengar och tar tid att skjutsa mig, så ville jag spela fick jag fan allt ta mig dit själv. Vilket jag gjorde. Till varje träning cyklade jag 8km dit, spelade fotboll och cyklade 8km hem. Man kan då inte påstå att jag var lat :)

Fick ett fb-meddelande av en typ kompis.
- Du cyklar ganska hårt? ;P
- Alltid hardcore haha. Varför vara långsam när man kan vara snabb? ;)
- Så sant ;P De flesta kvinnor är ganska långsamma, fast du är ju ganska onormal ;P

Med de flesta kvinnor förutsätter jag att han menar bland de han själv har stött på. Och han är verkligen inte något energiknippe som kan uttala sig på det sättet, men jag väljer ändå att ta det som en komplimang. Min värld blir så mycket enklare då.

Morgonen fortsatte ungefär lika smidigt som gårdagskvällen. Efter att ha stressat in i duschen för att tvätta rent min blodiga kropp rusade jag iväg till tåget för att åka till jobbet igår kväll. Tog tåget hem nu imorse och såg riktigt fram emot att få gosa ner mig i sängen efter ännu en blodsaneringstvätt. Framme vid porten rotar jag igenom väskan efter nyckeln. Hittar den inte. Kollar igenom hela jackan men där är den inte. Tänker att jag inte kollat ordentligt så sätter mig ner och plockar ur varje liten pinal ur väskan för att hitta den. Men fanskapet var obefintligt. För trött för att bli upprörd, det skulle ändå inte tjäna något till då jag fortfarande inte kommer in, ringer jag syrran som jag vet har min extranyckel. Hon var på sin praktik och oförmögen att ens prata med mig. Jag ringer kvartersvärden. Hon kan släppa in mig mot en avgift, om det är jag som står på kontraktet och om jag har legitimation på mig. Allt har jag. 150 spänn skulle det gå på men jag är villig att betala vad som helst bara jag får komma in för att sova. Jag ska jobba två nätter till och kräver sömn däremellan. Det verkade däremot inte som att hon hade möjlighet att hjälpa mig förrän kl 11. Kl 11!!! Men hon skulle se om det gick att lösa tidigare.
Min porttelefon är kopplad till mobilen så jag kom in i huset åtminstone. Tänkte att jag överlever bara jag får vara inomhus. Klockan var bara 9. Jag var verkligen trött. Funderade på alla möjliga potentiella ställen i huset att få vila ögonen lite på. Kom på att längst upp utanför dörren till vinden går det att få sitta ostört. Folk borde inte ta sig in till vinden så här på morgonen. Och om någon skulle det så kunde jag studsa upp och låtsas om att själv nyss ha gått ut därifrån. Det vore inte första gången som jag sover i ett trapphus. Så jag satte mig i hörnet och blundade.
Telefonen ringer så jag rycker till och svarar ögonblickligen. Kvartersvärden kunde komma om en stund för att släppa in mig. Jag blev superglad och klockan var bara 10. Hon kollade legget och gick med mig upp. Jag förklarade situationen igen. Antingen hade jag glömt nyckeln hemma eller tappat den ute. Hon låste upp och öppnade. Där. Där på kroken hängde nyckeln som den alltid brukar göra. Jag tackade många gånger, gick in, stängde dörren och låste. Det pirrade i hela kroppen så jag började dansa runt av ren förnöjelse. Nu ska jag sova.
God dag!

Blodkänsliga varnas.
Snäll storasyster som jag är drog jag iväg till köpcentret i eftermiddags för att utföra småsyrrornas julklappsinköp. Det var bäcksvart ute på cykelvägen när jag skulle hem och det måste ha frusit på också. För mitt i en kurva kommer jag i fullt flås ovetande om den snoooorhala isfläcken över hela vägen. Oundvikligt kraschar jag med cykeln och störtdyker rätt ner i asfalten! Knäna tar den hårdaste smällen och blir helt söndertrasade, så tar jag ner handen för att dämpa fallet naturligtvis så att även den blir skrapskadad. Satans jävla herpeskuk i en skabbig horas grisfitta vad ont det gjorde!!!
Men det var bara att kravla sig upp och hoppa på cykeln för att ta sig hem. Värk i knäna och skitförbannad över att ännu ett par byxor är trasiga. Fortsätter det på det här viset har jag snart inga hela byxor kvar.
Det första jag tänker på att göra när jag kommer in är att tvätta rent handen. Och vad gör jag då? Jo, med vattnet rinnande på den svidande handen sträcker jag mig efter väteperoxiden men istället råkar jag dra fram ACETONET. Båda flaskorna är ju grönvita! Jääääävlar vad det sved kan jag säga! Gav ifrån mig ett illskrik och tänkte att det gjorde ondare än vad jag hade förväntat mig. Så väntar jag på att väteperoxiden ska börja bubbla och fräsa. Det gör det inte. Så jag tittar på flaskan och inser min feltagning. HUR KLANTIG FÅR MAN VARA?! Vet inte hur pass illa det är att hälla aceton i sår men rent blev det åtminstone och det slutade blöda...

Jag måste torka av cykeln när jag kommer hem igen för det hade visst runnit blod över den också och den är vit. Gissa hur skönt det var att gå till jobbet senare på kvällen då.



Så här såg det ut med byxorna avtagna sedan. Blev lite lätt skärrad över hur nära tatueringen det var men kunde pusta ut då den hade klarat sig oskadd.

Sådana tjockisar vi äääärrrrrr. Jag hade bara druckit en kopp te idag men när syster kom var hon sötsugen och vi släppte på alla hämningar inne i affären. Tidigare när jag mötte upp henne på stationen hade hon sagt att det syntes på mig att jag har gått ner i vikt. Det är lika tvära kast med min vikt som i humöret uppenbarligen. Jag brukar verkligen kunna känna skillnad i mina bröst om det har varit några dagar jag ätit mer eller mindre. Märker det direkt.

Nästan hälften av allt det här har jag ätit :S Det var gårdagens träning det.


Det här är mina fina second hand-inköpta glögglas. Så nöjd.

Kukhelvete, jag vaknade pissarg och grinig som ett svin idag i alla fall. Drömde en hel röra av skit. Inget som har att göra med det jag de senaste dagarna har tjurat över. Hjärnan kokade ihop en stinkande gryta av andra helt slumpartade saker som drog ner mig i surträsket igen. Bara att börja kräla sig upp. Har inte möjlighet att motionera idag men jag ska städa hela lägenheten. Det kommer att göra mig gladare.

Om bara några timmar kommer min tvillingsjäl hit och bor med mig i en vecka. Lillasyster Bella har praktik här i stan. Ajm suu happiiiiiiiii. Men jag ska dessvärre jobba tre nätter så vi kommer inte att kunna umgås med varandra förutom några timmar på eftermiddagarna. Sugit men bättre än ingenting.

Arg gif. Ser ju ut som en liten gnällig tonåring också. Blö.

Sprang 16km ikväll. Sedan lite styrketräning och stretching på det. Kände att det krävdes ordentlig terapi efter helgens frustrationer som fått mig till att gråta av ilska. Det är fantastiskt skönt att vara hemma i min egen lägenhet igen. Jag har alltid hanterat mina problem genom att reflektera och springa ifrån dem.

Nästan hemma pratade jag med mig själv.
- Det vore tuffare att kunna skriva 16km istället för 12km.
- Mmm, visst vore det.
- Det finns energi kvar för att orka med ett tag till. Och jag är fortfarande arg. Jag vill inte vara arg resten av kvällen också. Det är inte omöjligt att springa 1,5 mil.
- Eh, nej det är det ju inte. Jag vill inte heller vara arg.
- Det går om vi vill. Jag vill det. För visst kan jag det?
- Klart att jag klarar av det. Visst, vi kör 16km då.

Dagens kost och motion:
Kl 9 - kaffe, clementin
Promenad 5km
Kl 13 - broccoligratäng, 3 chokladbitar
Promenad 4km
Kl 20 - kaffe, några skedar honung
Sprungit 16km
Kl 01 - te, några skedar havregryn

Och maaaaaassor med vatten har druckits, minst 3 liter. Så i just det här avseendet har det varit en hyfsat hygglig dag. Förutom att jag tränat och ätit för sent på dygnet och inte fått i mig tillräckligt med protein efteråt. Jag ska verkligen försöka att hålla hårdare på disciplinen.

And I am home. Går att relatera den här till föregående inlägg lite faktiskt.



Den här är söt. Kai Kim är söt.



Mer söthet för att kunna somna.

Farsan är så full att han sluddrar och knappt kan uttala orden när han för åttonde gången på fem minuter skriker åt alla barn att hålla käften och gå och lägga sig. Själv sitter han halvdäckad framför datorn med en öl i handen. Om man inte sitter knäpptyst och blickstilla kan man räkna med att få höra på ovett. Till och med bli skickad i säng före klockan 20. Han försöker domdera över mig också men den makten förlorade han för många många år sedan. Morsan har åkt iväg för att jobba natt. Vilket är skönt för det innebär åtminstone en grälfri kväll. Annars brukar de två rivna upp ett helvetsgap i köksgolvet med sina bråk.
Jag har busat och lekt med mina tre yngsta bröder på 6, 9 och 11 år. Vi har en lek som heter crazy horse där jag är hästen som hoppar bakut och stegrar medan de ska försöka att sitta kvar på ryggen. Så har vi lekt akrobatik och jag har kastat runt med dem upp i luften, upp-och-ner, runt mig åt alla håll, snurrat och haft oss. Alla blev helt svettiga och andfådda. Vi skrattade så att vi knappt fick luft. Efter en stund fick farsan spunk och det roliga avslutades abrupt. För att han ska få sitta och dricka öl medan han tittar på porr i lugn och ro. Jag vet allt vad han har för sig. Man känner sina löss på gången som talespråket lyder.

Mina föräldrar var inte riktigt fullt så här bedrövliga när jag och min närmaste syster var mindre. Dock inte långt ifrån. Men allt har eskalerat och gått utför mer och mer med årens lopp vart eftersom familjen har vuxit, farsans slit för att hålla god levnadsstandard aldrig tar slut och morsans temperament blivit värre. Han har nästan blivit alkoholist och hon behöver allvarlig terapibehandling. Jag vet att mina syskon inte kommer att bli alltför skadade av det här, de kommer att få bra liv och bli fina människor så länge inte omvärlden förstör dem. Men det är oundvikligt att känna smärta för deras skull när jag själv vet hur det känns att ha vuxit upp med det här. Och jag oroar mig för hur det kommer att påverka dem i framtiden. Om inte jag skulle åka hem så pass ofta som jag gör, vem hade brytt sig om och lekt med dem då? Vem hade uppmuntrat dem? Vem hade applåderat deras individuella personligheter?
Den viktigaste frågan av alla är: Varifrån hade de känt att de fått kärlek?

Jag kommer alltid att känna hjärtesorg för mina bröder och systrar. Men jag ser det som mitt livsmål att finnas där för dem. De är allt jag har att leva för i den här dimensionen.

- Nu räcker det, nu får du inte äta på en vecka. Det räcker med vatten för dig. Jag är storebror.

Säger lillebror Nicklas 6år med allvarlig röst just som jag tagit sista tuggan av maten. Det är visst hans sätt att skämta med mig nu för tiden. Gullunge. Jag hade redan kommit hem före dem idag efter att ha jobbat natt. När de kom hem hittade han mig sovande i soffan. Jag fick en puss och en kram först den här gången. Sedan började han smälla mig i ansiktet med sin stjärngossestjärna.

Det är alltid lika härligt att komma hem till familjen. Alla vill berätta saker för mig, att jag ska komma och titta på saker de gör eller spelar, att jag ska hjälpa dem, diskutera, leka, ventilera sina bekymmer med. Nästan alla nio på en gång som sliter i en. Det är på gränsen till att jag ens får gå iväg för att kissa haha. Jag känner mig behövd och uppskattad. Mammasystern som de kan förlita sig på.

Jag har inte alls förändrat kosthållningen något. Jag äter som en vanlig person. Och det fungerar inte om jag ska gå ner i vikt vet jag av erfarenhet. Promenerat har jag inte kunnat i och med jobb och skola så det har bara blivit löpning och viss styrketräning. Så jag står fortfarande på vågen med mina ca 60kg. Vilket är en fullt normal och hälsosam vikt varav det mesta sitter i mina muskler, främst i benen. Men det är heller inte vikten i sig jag bryr mig om, siffror är betydelselösa för mig. Utan problemställningen berör själva utformningen och känslan i kroppen. Jag, precis så som mina syskon ser ut just nu, har alltid varit benig, smal och smäcker. Minns att jag beskrevs som graciös och elegant. Nu känner jag mig plufsig, tung, full av fett och allmänt äcklig. Det är inte alls min kropp. Jag ger blanka fan i de mediaindoktrinerade skönhetsidealen. Jag tycker att alla kvinnokroppar är fina. Vi är alla människor. Och hur min kropp ser ut ska andra fullständigt skita i. Men jag vill bli mig själv igen. Bli mitt gamla jag. Bli mitt bästa jag.

Har ännu inte blivit av med träningsvärken från helvetet i vaderna. Här ska drickas vin ikväll :)

Detta bör tittas på. Jag har själv sett sett den för länge sedan men det skadar aldrig att bli påmind eller upplyst om vad som faktiskt försiggår i dagens samhälle.