Morsan och farsan hatar mig för att vara hälsosam

Morsans kommentar när syrran berättat att jag slagit upp knäna var med sadistisk belåtenhet detta:
- Bra. Då kan hon inte springa i helgen.

Mm, tack för den morsan. Är det bara mina föräldrar som är så här knepiga av sig? Hela livet har jag fått skäll för att ha varit en aktiv unge. Istället för att bråka med morsan och farsan som andra hormonstinna pubertetsmonster när de tjafsade med mig snörde jag på mig joggingskorna och flydde ut för att springa av mig all frustration, ilska och ledsamhet. Det lät alltid så här:
- Vart faaaan ska du ta vägen någonstans???
- Ut.
- Och göra vad då?
- Springa.
- Varför då?
- För att jag vill det!
- Du är ju helt jävla dum i huvudet. Bäng i roten är vad du är.

Efter tillräckligt antal kilometer kom jag alltid hem lätt euforisk och harmonisk i kroppen med ett stort leende på läpparna. Skyddad och totalt oemottaglig för deras kritik.

Som tonåring trodde jag att farsan skulle glädjas åt av att jag var intresserad av träning och motion precis så som han var i den åldern. Ack så ung och enfaldig jag var. När jag i åttan ville börja spela fotboll som alla de andra populära och åtrådda tjejerna gjorde svarade han som med allting annat. Det kostar pengar och tar tid att skjutsa mig, så ville jag spela fick jag fan allt ta mig dit själv. Vilket jag gjorde. Till varje träning cyklade jag 8km dit, spelade fotboll och cyklade 8km hem. Man kan då inte påstå att jag var lat :)

Fick ett fb-meddelande av en typ kompis.
- Du cyklar ganska hårt? ;P
- Alltid hardcore haha. Varför vara långsam när man kan vara snabb? ;)
- Så sant ;P De flesta kvinnor är ganska långsamma, fast du är ju ganska onormal ;P

Med de flesta kvinnor förutsätter jag att han menar bland de han själv har stött på. Och han är verkligen inte något energiknippe som kan uttala sig på det sättet, men jag väljer ändå att ta det som en komplimang. Min värld blir så mycket enklare då.