Almost Alcoholic Father And Psychotic Mother

Farsan är så full att han sluddrar och knappt kan uttala orden när han för åttonde gången på fem minuter skriker åt alla barn att hålla käften och gå och lägga sig. Själv sitter han halvdäckad framför datorn med en öl i handen. Om man inte sitter knäpptyst och blickstilla kan man räkna med att få höra på ovett. Till och med bli skickad i säng före klockan 20. Han försöker domdera över mig också men den makten förlorade han för många många år sedan. Morsan har åkt iväg för att jobba natt. Vilket är skönt för det innebär åtminstone en grälfri kväll. Annars brukar de två rivna upp ett helvetsgap i köksgolvet med sina bråk.
Jag har busat och lekt med mina tre yngsta bröder på 6, 9 och 11 år. Vi har en lek som heter crazy horse där jag är hästen som hoppar bakut och stegrar medan de ska försöka att sitta kvar på ryggen. Så har vi lekt akrobatik och jag har kastat runt med dem upp i luften, upp-och-ner, runt mig åt alla håll, snurrat och haft oss. Alla blev helt svettiga och andfådda. Vi skrattade så att vi knappt fick luft. Efter en stund fick farsan spunk och det roliga avslutades abrupt. För att han ska få sitta och dricka öl medan han tittar på porr i lugn och ro. Jag vet allt vad han har för sig. Man känner sina löss på gången som talespråket lyder.

Mina föräldrar var inte riktigt fullt så här bedrövliga när jag och min närmaste syster var mindre. Dock inte långt ifrån. Men allt har eskalerat och gått utför mer och mer med årens lopp vart eftersom familjen har vuxit, farsans slit för att hålla god levnadsstandard aldrig tar slut och morsans temperament blivit värre. Han har nästan blivit alkoholist och hon behöver allvarlig terapibehandling. Jag vet att mina syskon inte kommer att bli alltför skadade av det här, de kommer att få bra liv och bli fina människor så länge inte omvärlden förstör dem. Men det är oundvikligt att känna smärta för deras skull när jag själv vet hur det känns att ha vuxit upp med det här. Och jag oroar mig för hur det kommer att påverka dem i framtiden. Om inte jag skulle åka hem så pass ofta som jag gör, vem hade brytt sig om och lekt med dem då? Vem hade uppmuntrat dem? Vem hade applåderat deras individuella personligheter?
Den viktigaste frågan av alla är: Varifrån hade de känt att de fått kärlek?

Jag kommer alltid att känna hjärtesorg för mina bröder och systrar. Men jag ser det som mitt livsmål att finnas där för dem. De är allt jag har att leva för i den här dimensionen.