Dumpa dina noveller här!
(gramatiken är nog inte jätte bra då jag inte orkar rätt skiten så..)
The illusionist
"what is the truth? I really need to know why this cant work!" She said to me with tears rolling down her face.
I replied "you really want the truth? Is that what you really want?"
She just nodded her head, cause she was choking on her tears.
I picked up my cards and said
"you know I am an illusionist, it is not to be mixed up with magic.
But it does for the viewer have a certain magical feeling over it.
So just pick a card any card"
She picked a card as I keep talking.
"You see for me there is just nothing magical about this, it is just a trick.
As you put the card back in the pile, I know what card it is.
And I have watch over that single card as I mix them all together that creates a distraction for you.
I see the simple nature of it, and for you it looks like magic."
She runs her fingers through her hair, what she always does when she is confuesed and asks
"what does any of this have to do with us?"
I replied "quite simple really, I know your every reaction to my action.
If Ill kiss you, you kiss me back.
If I say this you will say that.
If I squeze your hip you will shiver.
It is nothing wrong with this fact,
side from the part where I will use it to manipulate you to my will.
Just as the cards.
Just as a mystical christmas package, once you open it and know what is inside.
You know what the truth is, fact is the truth is not that intressting.
There is nothing mystical about the truth, it is just a plain simple boring picture.
My point is that our relasionship has been unpacked, the truth has been completly revealed.
And there is just not any magic in it, its just plain simple pile of shitty truth.
I thought understanding the cards nature would give me joy, just as understanding your nature would.
Now I look at it regreting knowing everything there is.
Love most desired is the best if some truth is concealed.
Love is not the entire truth.
love is accepting not knowing the mystique or the reason or nature of it.
Love is blindly throwing yourself into the fire"
I toss the cards of the bridge and left her there
Bläcket på kroppen.
Rummet är svagt upplyst och vägarna är krämigt vita. Från fönstret så skiner månens bleka ljus in och kastar sina strålar över en ihop flicka i rummets centrum. Rummet luktar svagt av vanilj och ligger i total tystnad, förutom de väsande andetagen som lämnar flickans kropp. Flickan har kort rött hår och blek hy likt porslin. Hennes bleka långa fingrar lekar långsamt över det bläck som är ingraverat över hennes kropp och bildar olika mönster. Mönster som speglar vem hon var och vem hon är.
Först så låter hon sitt pekfinger dras över de två fågelsiluetter som pryder hennes handled, de två fåglarna symboliserar henne och hennes första kärlek, den kärleken som man aldrig tror ska dö. Sedan på andra hanleden står med snikliga svarta bokstäver var stark, dessa ord betyder för henne att vara stolt över sig själv och vem hon och hennes kärlek är.
Långsamt kryper hennes fingrar upp längs armen tills de når hårfästet på baksidan näcken där datumet 30 juli finns i det svarta bläcket. Detta datum finns på hennes kropp för att det var den dagen när hon och hennes kärlek lovade varandra att så länge de båda andas dela sina liv. Flickan blundar och föreställer sig hur hennes kärlek med de djupa blå ögonen tittar på henne den dagen, hur hennes kärlek böjer sig fram .låter sina mjuka läppar nudda hennes öra och med röst av sammet viska orden, Jag älskar dig. En tår rullar långsamt ner för de bleka kinderna och flickans fingrar dras långsamt ner från hennes nacke till det tydliga nyckelbenet vid sidan av sin hals. Det är nu den mörka tiden börjar ta sin form på hennes kropp. För efter nyckelbenet är en boll av frön, en sådan en maskros lämnar efter sig när den blommat klart. Denna symbol beskriver för henne hur hon ser sin älskade långsamt tyna bort efter att de tagit sig igenom allt, hur hon med hjälplösa händer försöker samla ihop fröna från sin älskade och sätta tillbaks dem igen. Den symbolisera smärtan av att behöva se när hennes kärlek långsamt bryts ihop och tyna bort av hatet mot deras kärlek, hur tillslut det blir för mycket och alla frön har fångats av vinden.
Många tårar följer nu den första på flickans bleka kinder och med djupa andetag och darrande fingrar för hon fingrarna till den sista svarta tatueringen bakom hennes öra. Denna tatuering föreställer likt den första, fåglar i siluett men denna gång är bara den ena ifylld med svart, den andra har bara själva ramen. Den svarta fågeln är hon själv, hon som blev kvar på jorden för att långsamt börja sitt liv igen, den fågeln som inte är i fylld är hennes kärlek som nu inte finns kvar på denna jord. Det finns fortfarande två fåglar för att deras kärlek fortfarande består men att deras andetag fortfarande tas fast i olika världar.
En sista tår rinner ner för flickan i det vita rummets kind och med ostadiga ben så reser hon sig upp och tar ett steg över till fönstret där natt vinden slår sina klor om henne. Med stadig blick så tittar hon upp i den stjärnklara himlen och orden jag älskar dig lämnar hennes läppar.
Evig rädsla
När går tåget? skrattade pojkarna. Flickan med metallplattan i munnen kände hur hennes ögon fylldes med tårar, och hon vände på klacken. Grabbade sin väska och sina skor. Sprang hemåt. Hörde hur folket skrek efter henne. Stanna, skrek de. Förlåt, ropade de. Men flickan lyssnade inte. Hon orkade inte med glåporden längre. De gjorde henne förvirrad, och ledsen. Flickan brukade tycka om sig själv, men sedan hade hon trasslat in sig i glåpordens farliga labyrint, där vartenda felsteg betydde en ny våg av sorg. Av smärta. Av förvirring.
Flickan kom hem, kastade sig på sängen. Hon låg ned och grät en stund, innan hon försiktigt satte sig upp. Torkade bort tårarna med näsduken hon fått av hennes farfar. Hennes blick gled bort mot skrivbordet, fastnade på den splitternya datorn. Därefter handlade hon av sig själv.
Tyst sjönk hon ned på stolen, slog upp locket. Tog med datorn ut till vardagsrummet. Det var bättre internet där. Hon startade ett chattprogram. Samma som hon suttit vid föregående kväll. Flickan ville se ifall Han var inloggad. Han som hade lyckats med att blåsa bort hennes sorg så bra innan.
Och han var inne.
Är inte du i skolan? skrev flickan. Pojken replikerade med att han var sjuk. Då svarade flickan att hon nog också var sjuk. I huvudet.
Det tror jag inte, skrev pojken. Visa dig i webbkameran så kan jag bevisa det.
Och flickan gjorde som han sa. För hon var förvirrad, och ledsen. Hon satte på webbkameran, tänkte inte så mycket på att hon inte kunde se eller höra pojken. Svalde hans ursäkt om fel dator med hull och hår.
Ta av dig tjocktröjan, skrev han. Flickan gjorde som han sa. Han lirkade med henne, skrev fina ord. Fick henne att ta av sig mer och mer. Tillslut satt hon i bara trosor framför datorskärmen.
Gå in på toaletten, kommenderade pojken, vars ton hade blivit mer kort nu. Mer arg. Mer skrämmande. Men flickan vågade inte säga nej, utan gjorde som pojken skrivit. Hon gick in på toaletten, hade datorn med sig. Tog av sig det sista lagret kläder, visade sig helt naken.
Det var antagligen något av en kick, för flickan handlade därefter utan att tänka. Hon gjorde exakt vad pojken skrev. Tillfredställde sig själv medan pojken såg på. Men sedan gick något snett. Fast det hade nog varit snett redan från början, men flickan insåg det först då.
Jag har spelat in det här, skrev pojken då flickan envisades med att stänga ned kameran. Hennes uttryck av chock såg på henne i spegeln. Hon bönade och bad att han inte skulle lägga ut den på nätet. Och pojken gick med på det, under ett villkor.
Ge mig ditt mobilnummer. Jag ska bara ringa och säga en sak till dig.
Flickan var dumdristig, och gav honom det. Sekunden efter så skrev pojken hennes hemadress.
Vad tror du dina föräldrar säger när de ser filmen, jävla slyna? skrev pojken. Flickan fick panik. Stängde ned hela datorn. Men pojken, som antagligen inte var en pojke alls, gav sig inte. Han ringde med dolt nummer. Ringde och ringde, tills flickan slängde ned mobilen i en låda, och berättade för sin mamma.
Den kvällen gick hon till träningen, såg ut precis som vanligt.
Men allt hade förändrats.
Skrev en novell med sångaren i mitt band inför ett skivsläpp. Blev rätt nöjd faktiskt :)
Den är 12 kapitel lång, och består av händelser och några sorts "drömsekvenser" (I kursiv text)
Jag postar bara två kapitel från den, resten finns på http://eldrimner.net/story.html
Kapitel 4 - Allt du har
Med tiden kunde jag känna hur något inom mig växte och fyllde det tomrum jag så länge haft inom mig. Jag välkomnade det, vad det än var, eftersom så länge jag kunde minnas hade jag varit ensam inombords. Fars lära om vad som var viktigt här i livet hade tömt mig på det liv som borde funnits där på insidan. Så bara att få känna nånting så starkt som den känslan gjorde mig upprymd, förväntansfull och glad. Uppslukad av hoppfullhet blundade jag dock för vad som verkligen började ske inom mig och kunde inte se hur mina tankar sakta började vända sig emot mig. En klaustrofobisk känsla började krypa längs min ryggrad och blev allt starkare ju mer jag insåg att varje dag byggdes efter samma ideal. Jag började se hur mina rutiner inte var annat än fångenskap i min vardag, hur mina plikter alltid varit bojor som skulle hålla mig kvar och att den friheten jag trodde jag hade egentligen tvingade mig stanna inom redan förutbestämda vägar. Den allt för bekanta känslan av meningslöshet spred sig djupare in i mitt huvud där fars ord härskade över allt annat: "Du är inget mer än jord. Jord, i vilken de grödor jag sått ska nära dig i resten av ditt liv". Hans röst skar i tankarna på mig. Hur jag än försökte att bli av med honom kunde jag inte sluta leva i den värld han hade visat mig; iden värld där dagar inte längre passerar.
Pånyttfödd i samma skepnad för att långsamt plågas och ätas upp inifrån. Varje dag. Pånyttfödd för att återigen behöva uppleva gårdagens misär jag så hoppfullt önskat att få lämna bakom mig. Den känsla jag så öppet välkomnat hade nu blivit det fängelse där jag, till fars nöje, skulle spendera resten av mitt liv. Hans mörka verklighet var nu det enda jag kunde se. Allt hopp om att återfå den barndom han stulit var borta och mitt enda val blev att finna mig i den värld han satt mig: i mitt hem. Med lärdom av att hemmet var min enda plats blev det också min egna lilla fristad där bara jag och mig själv befann oss. Det blev allt svårare att urskilja vad som tillhörde verkligheten och vad som var mitt sanna jag. Jag lärde känna mig själv kanske allt för väl vilket gjorde det svårt att ta mig ut ur mig själv. Men jag fann en annan väg som istället ledde mig längre in - i mitt sinnes ljuva utbrott.
Kapitel 5 - Ditt sista andetag
Tiden kom ikapp, åldern hade tagit fart och jag var nu vuxen nog att fatta egna beslut. Det hade gått många år innan jag verkligen förstod vad som pågått inuti vårt idylliska hus i förorten. Men som tur var fanns alltid kvinnan i mitt liv hos mig och hennes ömhet fick mig alltid att njuta. Trots de kvällar där far skrikit och slagits tills han helt enkelt inte orkade mer fanns hon alltid där i mörkret för att hålla om mig medan jag gråtit mig till sömns. Till fars missnöje förstås, för med åren hade en svartsjuka vaknat inom honom och jag var inte längre ensam om de hårda slag han så länge använt som straff mot olydnad. Dagar gick och jag kunde bara se på medan han slog henne tills hon inte längre kunde skrika. Hon bara låg där i sängen bland de blodiga lakanen och tog slag efter slag eftersom hon visste att de bara skulle komma fler vad hon än gjorde. Men tillslut en dag kände jag hur min egen ilska blev mer än bara en känsla. Det blev likt en hand som styrde mig, med fullständig kontroll över hela min kropp, mot köket där jag fattade en kniv och först då förstod jag vad som var på väg att ske. Och jag gillade det. Med lätta steg närmade jag mig sovrummet där fars stönande från alla slag ekade ut i en stadig puls. Handen förde mig allt närmare tills jag tillslut kunde se honom. För en sekund frös jag till och det fasta grepp som fört mig hit var nu borta men när jag såg far höja näven ännu en gång visste jag att det var hans sista. Jag rusade fram med endast ett mål i åtanke och stack honom med kniven strax under hans revben. Ilskan i hans skrik övergick snabbt till ren smärta när han kände bladet i sin kropp. Jag drog kniven ur honom och såg hur hans tidigare ondska i sin blick istället ersatts med lidande. Våra ögon möttes, han tystnade, vilket ledde till en stunds tvekan i mig och han såg på mig med något som skulle kunna vara förlåtelse men även stolthet. Jag äcklades av att se på honom efter alla dessa år som fånge under hans tyranni och jag kände hur jag tappade kontrollen medan jag tog kraft för att göra ett sista hugg. Livet försvann snabbt ur honom när kniven skurit sig in igenom hans tinning och framför mig föll hans döda kropp mot golvet. Han hade alltid varit död i mina ögon, så vad spelade det för roll om jag gjorde det officiellt? Jag tittade ner på honom, badandes i sitt eget blod där vid mina fötter, sedan lade jag mig bredvid mor i sängen och höll om henne likt de kvällar hon hållt om mig. Allt jag ville var att förklara hur allt skulle ordna sig men istället låg vi båda där tystade av vad som precis hade skett. Och allt jag kunde höra var bara mina egna tankar: "Vad har jag blivit?"
Trots detta becksvarta landskap kan jag se former i luften, likt norrsken utan färger. Tunna linjer i som svärmar ut från horisonten längs den dunkla himmelen i natten jag befinner mig i. Jag ser ansikten, natur, byggnader men framför allt ser jag mig själv. Slukad i linjernas myller står jag orörlig med ett leende och blickar tillbaka djupt in i mina ögon. Bilden av mig själv löser upp och jag hör ett skrik nära där jag står. Jag ser mig omkring, men allt är öde. Skriket fortsätter, genomträngande och gällt, ett skrik i plågor jag aldrig tidigare hört. Ytterligare en gång ser jag mig om och denna gången ser jag en kittel inte så långt borta. Jag sätter fart mot den; skriket blir allt starkare. Kitteln kokar, men jag ser varken eld eller ånga. Ur vattnet ser jag hur ett huvud från en galt flyter upp från ytan och ser mig i ögonen. För en sekund kan jag känna hur blicken ser igenom mig för att sedan låta mig känna den tortyr den befinner sig i. Hettan är obeskrivlig, men jag kan inte skrika. Jag kan bara stå och se på hur galten gör ett sista skärande skrik innan den försvinner ner under ytan igen och i samma stund slutar vattnet att koka. Jag ställer mig vid kittelns kant och tittar ner i vattnet som nu färgats rött. Allt jag ser är mig själv.
Jag var på väg hem, det var kallt och blåsigt ute. Jag halkade och fick ont. #yolo #swag
Säg gärna vad som tycks och vad jag kan bättra på :3
SOM EN ÄNGEL
Jag drar nu! skrek jag, ut till vardagsrummet där mamma satt i soffan med sin skål full med nudelsoppa. Okej vännen! ropade mamma tillbaka. Jag sprang ut genom dörren till sommarvärmen och började sakta gå mot stranden, jag tänkte på dig hela vägen dit. Så fort jag kom fram så tog jag av mig skorna så jag kunde gå i den varma mjuka sanden och känna sandkornen mellan tårna. När jag hade satt mig på stranden för att kunna sjunka in i min egen värld och stänga ut allt oljud och bara höra ljudet av vattnets vågor och fågelkvittret. I mitt huvud sa jag ditt namn sakta, Vendela, Vendela. Jag hade älskat henne ända sen jag träffade henne för första gången. Som en ängel kom hon in i mitt liv och hon gjorde allt så mycket bättre.
Dagen hon försvann ville jag bara glömma, dra ut mardrömmen ur mitt huvud och slänga iväg den men jag visste att det hade hänt och historien kan inte upprepa sig, allt jag hade kvar av henne var minnen. Jag ville bara lägga mig ner och dö när jag fick reda på det. Jag levde varenda minut när jag var i närheten av henne och hon fick mig att hitta meningen med livet.
Dagen jag såg henne för första gången inne i skolans långa korridor den där kalla vintern var nog den lyckligaste dagen i mitt liv. Hur hon stirrande på mig, med sina mörkblåa ögon. Jag mötte hennes blick, men jag visste inte om hennes blick visade nyfikenhet, hat eller kärlek eller om hon ens tittade på mig över huvudtaget. Den enda saken jag visste var att jag älskade henne.
Jag och Vendela hade varit kompisar sen i vintras. Men jag har tänkt väldigt länge på att säga att jag älskar henne, men jag har inte riktigt haft det rätta modet att säga det till henne. Det är klart jag har tänkt på att skicka ett sms till henne om hur jag tycker och tänker men det verkar så mesigt, jag vill säga det direkt till henne öga mot öga. Det är baktanken som sviker mig, tänk så tycker hon inte samma om mig som jag gör om henne, då kommer ju allt bara bli fel och pinsamt. Om hon bara kunde ge mig ett tecken, en blinkning eller en jättelång kram, kanske en blick som visar att hon älskar mig. Jag har nog den värsta svartsjukan också, varje gång hon blev ihop med en annan kille så gjorde jag allt för att förstöra det. Egentligen kunde jag bara ligga här på stranden hela dagen och tänka på henne men det kanske inte är så bra att oroa sig för mycket om det, men det är svårt att neka det speciellt när man har en sådan stark känsla som jag har för henne.
Andreas!? hörde jag någon ropa, det var Vendela som kom gåendes på stranden. Jag satte mig upp och stirrade ner i sanden utan att svara. Hon satte sig ner bredvid mig i sanden och såg ut över vattnet, så satt vi i minst tre minuter, vi var helt tysta men så helt plötsligt sa hon:
Asså vad har jag gjort mot dig?
Seriöst tänk efter lite! Sa jag kanske lite för surt.
Jag vet inte, snälla Andreas berätta vad jag har gjort så kan vi väll vara vänner igen eller?
Jag sa ingenting, utan satt bara tyst.
Liksom, du svarade ju inte ens när jag ropade ditt namn.
Nej, jag vet. sa jag tystlåtet.
Ja, men det blir ju inte precis lättare om du inte berättar vad jag har gjort.
Men jag såg dig i affären här om dagen och hur du försökte ragga på den där Erik som sommarjobbar i kassan.
Men varför stör det dig? Varför blir du så svartsjuk nu när jag pratade med Erik när jag var och handla. Är du kär i mig eller vad!?
Jag tänkte efter en stund på vad jag skulle säga, om jag sa att jag inte gillade henne så skulle hon bara strunta i mig och springa till Erik igen och om jag sa att jag älskade henne så skulle det bara bli pinsamt om hon inte tyckte samma sak men jag älskade ju henne verkligen.
Jag älskar dig. Sa jag tyst.
Vad sa du? Sa hon förvånat och log med ett leende.
Jag tittade in i hennes klarblåa ögon och sa:
Jag älskar dig och har gjort det sen jag såg dig för första gången i skolan, hörde du de nu eller?
Ja jag hörde. Mumlade hon.
Sedan så böjde hon sig mot mig och kysste mig försiktigt på munnen och sa:
Jag älskar dig också.
Jag vakna upp igen på stranden och insåg hur snabbt kärlek och glädje kan tas ifrån en. Jag saknade henne så, men jag visste att jag aldrig kommer känna hennes läppar mot min mun igen, eller känna hennes kropp mot min. Som en ängel försvann hon ur mitt liv.
Nå, kamrater... vad är nyckeln till en alldeles fantastisk och underbar novell??? VAD ska man tänka på!
Citat från ASSRAPE
Nå, kamrater... vad är nyckeln till en alldeles fantastisk och underbar novell??? VAD ska man tänka på!
Euhm beror ju på vad för slags du ska skriva men om du ska skriva en kort novell som är på 1-2 sidor så gäller det väll att skippa många tidsförlopp, inte så många "geografiska" förflyttningar, få personer, få plaster, inte så mycket miljöbeskrivningar och en enda huvudintrig!
Om det händer något dramatiskt i novellen som inte läsaren va med på så toppas det bara :)
Slutet i många noveller sägs vara det viktigaste, så jag antar att du kanske lägger in något överaskande eller som får läsaren att fundera x)
Lycka till!
Träffar en tjej på gatan. Jag frågar om hon vill följa med hem till mig. Hon säger: Visst babe. Sen går vi hem till mig. Sedan tar jag min jättejättestora neger-dase på över 30 centimeter och kör in i na och tar gammnuckan i alla hål som finns. Sedan lägger jag en satsjävel & sprutlackerar ansiktet på käringa' och sedan går hon hem.
True story
En kort saga på rim.
Nedplitad under tidspress på en timme eller två under 2005.
Pusten av midnatts långt förgångna barndomsminnen valsade cirkulärt i dimman från hennes hals, ljus var ack så skyggt från månens hy och luften tung som bly. Längs valvet av blyga stjärnor, smygande bland moln, långt upp i valvet var från marken ingen syn kunde nå, svävade en sorglig ballong i formen av särade händer. Kylan från rymden dalade ned som kristaller av is lagda i led.
- "Säg mig nu, om vi farit till främmande länder, främmande tider eller hämmat främmande platser där främmande ögon skrider?" Hennes röst och dess toner flög som hökar på jakt, stämman gäll och ren i sin prakt. En pulserande skugga bredvid hennes ben eminerade sken då en tandrad kunde ses.
- "Farit har vi, genom tid och rum, och far gör vi än i just denna stund." Flickan blinkade sina bollar av syn, med glansen så vit som snön genom skyn. Med armarna i kors och en uppsyn av ånger satte hon sig ned, då tankarna gled över till ett foto som togs fram ur kappan av silver hon bar i ett vackert manér.
- "Men hur långt kvar, hur långt hän, hur långt till, jag bad dig om en resa till himlen, inga andra galaxer i vimlet." Den besynnerliga gestalten av mörka konturer sparkade hennes vad i en förargad charad. Med ett lustigt språng ur korgens mörker, tog han sig upp på kanten strax intill branten, under ballongen.
En nätt liten tomte med smutsiga kläder av sargat läder, ett bälte av rep med mera, en becksvart luva som han började skruva och justera.
- "Du bad om en önskan och din önskan blev sann, jag tar dig till himlen för att träffa din man. Men hör mig nu och hör mig väl, ditt barnsliga gnäll faller mig långt ifrån smaken, och om detta är haken med dig som klient, tar jag oss ner till jorden igen." Flickan bestört av iver reste sig upp och tryckte sitt foto tätt emot bröstet och sade några sköra ord med den klingande rösten.
- "Nej! Fortsätt ja, fortsätt än, jag ska städa mig själv och vara din vän. Bagateller åt sidan, inget betyder mer, ta mig till himlen och se inte ner!"
Den lilla tomtens skratt for genom natten som en lekande boll, tätt mellan molnen likt ett flyende troll.
- "Känslor som dina är sällsynta få. Att må som du mår är en plåga som ingen rår på, varken lång eller kort, stark eller svag.. Förutom jag, såklart." Som kristaller i spel av ljus tändes hoppet i flickans ögon, och under loppet av blicken ut längs horisonten av svärta bleknade smärtan, om än bara för en stund, tills att hennes oroliga kropp tog sig en blund.
Där for så ballongen av särade händer, en meter i sänder mot en trasig känsla gången förlorad, av saknad tusenfalt förstorad. Genom haven av skingrande moln, mot svartare och mörkare valv än någon förstår. Upp längs evigheten, den outforskade heligheten och alla dess rum, fyllda med hoppfulla eldar och sagolikt flum. Och så längs färden, i den svävande korgen av bundna kvistar låsta i magi, låg en flicka och drömde om sitt tragiska liv. I fattigdom kommen utan ett val, där världen är farligt vass och förrädiskt hal.
- "Ingen mat till den som hungrar utan pengar, tomma fat serveras då, och sömnen går sönder i trasiga sängar med upprepat jämmer morgonen därpå." Ord från en mor i uppror med livet, en dotter så ung och beklämd tog hungern för givet. Men så kom då tanken en dag...
- "Jag ska lämna er alla, lämna er kvar, springa härifrån och leva sagan så klar. För ja, jag har den i tanken, fylld av värme och mat, helt underbar."
Så en sval juninatt tog hon sin kappsäck och lämnade rucklet när modern sov, ut genom fönstret helt utan lov. Hon sprang över ängar, genom skogen och vägar mot okända mål, huvudsakligen bort från livets trasiga hål. Och efter fem dagar med tillhörande nätter föll hon till backen, svag som en dröm utan söm att hålla den i form, en hunger abnorm. Hon blev liggande så, intill vägen tills att en kärra kom förbi, strax inpå. En ung man med silvrig kappa klev så ur ekipaget. Han såg bestört på det sovande slitaget, lyfte upp henne lätt, emot sig tätt, och bar henne så till kärran för en kvick färd hem.
- "Vem, Vem är hon, som kommit i kläm..." lyste hans blickar resonant, i ovetskap om platsen på ödets kant. Flickans blåa hav till ögon tändes nästa dag, med minnet vagt såg hon sig runt och fann att rummet var stort och mäktigt, makalöst präktigt.
- "Jag är död, måste vara, dödast av alla i detta vilsna skick, för detta är himmelen om verkligheten inte bedrar min blick." Senare då, kom hon att förstå, att en räddande ängel hade kommit och hjälpt henne så. En rik ung man med ett stort flott slott, som ur sagor och in livet hos hennes drömmar hade gått. Och som av ödets nyck fann de två känslor sinsemellan, knöt ett band hand om hand och lät tiden rinna som flyende sand. Men ödets mening har ingen förstått, dess vägar svänger från rött till blått, varmt till kallt och sänker allt som en gång var. Sjukdom föll över flickans man och döden vann, hennes nyfunna värld föll i kras, tusen miljoner bitar helt ur sin fas. Tårarna störtade som pilar mot marken, ensam kvar satt hon i slottet med kappan tätt intill, med hans doft omkring sig stod tiden still. Dock snart nog kom vintern med bud om sin kalla hud, och flickans sorg hade växt med tiden. Tårarnas fart över slottets golv hade stelnat till mattor av siden. Så en kväll med förnuftet förlorat sprang hon ut i snön, med kappan runtom sig längs med sjön. Frusen som hon, som allt, dött och kallt.
- "Jag ger mitt allt för en önskan!" tjöt hon ut bland flingornas fall.
- "Jag avsäger mig grönskan som komma skall!" Då med ett sus genom kala träd och grenar, formades ljus som ett hop av stenar som blev till en skepnad, liten och nätt, lätt som en fjäder, en svart liten tomte med nattsvarta kläder.
- "Vad är det för sätt att störa min dvala, må du tala med lättnad och förklara mig detta." Och flickan med gråten som svalor på kinden berättade sorgset i takt med vinden. Hjärtesorg i spannar, tills att orden stannar. Tomten gav då med sig och sa dessa ord,
- "Du ska få vad du önskar, om jag får allt ditt blod."
- "Du ska få vad du önskar, om jag får allt ditt blod."
- "Du ska få vad du önskar, om jag får allt ditt blod."
...Ekande ord genom valvet av svart, kring sjunkande ljus och tystnadens brus. En magisk natt upp i valvet matt där en drömmande flicka vaknar i fnatt.
- "Jag måste dit, jag måste nu, ta mig till himmelens våningar sju!" Bestört av våndor for hon sen upp, och skakade tomten tills han fick krupp. Han slog henne från sig och röt sin sång,
- "Ta dig till sans, nu på en gång! Du ska få din chans till ett himmelskt språng!" Men hennes ständiga iver såg inga gränser, då känslorna rev där smärtan glänser.
- "Jag måste upp, jag måste upp, upp på ballongen där steget blir närmare språnget!" väste hon skyndsamt och tog så handen om repet, fäst i ballongen tog hon då steget upp på korgens vägg, helt utan förnuftets belägg. Då i en blinkning tappades fästet och hennes vita små fötter föll över med resten. Långt mot djupet in i diset, ned i stupet på det viset. Tomten såg ned från kanten där ovan, och sade för sig själv om den fallande novan,
- "Så föll hon då, låt det gå, handlöst mot sitt önskade mål." Och vinden ven genom kappan hon bar, smekte längs bröstet där saknaden skar. Hon blundade hårt och knöt sina händer med utsträckta armar i ett fallande T, i resan tillbaka med kappan i fladder, som vingar på en störtande fe. Djupare nedåt, oändligt hon föll, passerade stjärnornas lyktor i följd. Några dyk genom molnen och luften blev lätt, hennes ögon slogs upp för att se vad som skett. I en ljudlös kollision med världens ände sjönk hon genom ytan och tiden vände, hon tvingades le för allt hon kände. Så vid resans slut, lade hon sig på botten och log en minut, där någon plötsligt tog hennes hand att leda i land, där allt ont försvann och lyckan blev sann.
Och för en kort stund, vid månens ljusblåa spets över lyckans länder, flög en ballong med formen av knutna händer.
Pan: Så otroligt, otroligt fint! Har läst igenom den minst 10 gånger och tycker fortfarande att den känns lika magisk!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet