Dumpa dina noveller här!

En kort, kort bit av ett manus jag rätt så nyligen blev klar med och skickade in. Stavfel och annat grej kan förekomma.
Korrigerade givetvis allt innan jag skicka in, men det är en gammal kopia.


Höner tyckte illa om många av de andra aspiranterna, vilket var en nog så bra sak, men kände enbart ytterst lite hat för dem. Han var likgiltig för dem. Kärleken, den mest förbjudna känslan, kände han dock desto starkare. Han försökte förtränga den i högsta grad, men luften fylldes så lätt av hennes ljuvliga doft så fort hon var i närheten, och det ryckte honom ur verkligheten som i vanliga fall var lika färglös som döden. Hon var en doft av blommor, en doft av den ljuvligaste vårdagen som paralyserade hans hårda skal som var gjort för att döda utan ånger. Hon fyllde hans negativa, hopplösa och förstörda inre med positiva tankar, drömmar och hopp. Enbart synen av henne fick honom att skaka hejdlöst – han var en docka, och hon höll i strängarna. En gång hade hennes hand snuddat vid honom, varpå hans hjärta av sten hade känts ytterst blödigt och högst slående.
Han följde henne med blicken då hon gick förbi honom hundra meter framför. Hennes bruna, vackra hår var uppsatt i en hästsvans och gungade förförande vid varje steg. Ansiktet var fint format med en näsa som krökte sig lätt uppåt. Han kunde inte se ögonen från det här avståndet, men han visste att de var ljusgröngrå. Somliga kanske skulle kalla dem för alldagliga och tråkiga, men inte han, han hade funnit djupet i hennes ögon: stort som ett världshav, och blänkande i guld och lysande som stjärnorna på natthimlen. De fångade honom alltid, och plötsligt blev han varm inombords då han stod och stirrade och tänkte på henne.
Det bröts tyvärr alldeles för snabbt när en axel bakifrån slog till honom så att han föll, och förbi honom passerade en grupp av killar i hans egen ålder. Höner hade bitit ett hål i kinden då han i fallet hade slagit i en sten, och han spottade ut blod blandat med saliv på marken.
”Oäkta horunge!” svor de i kör utan att se sig om, men han orkade inte bry sig.
Han skulle precis resa sig upp när en hand sträckte sig fram mot honom. Han behövde inte titta upp för att veta vem det var, ty doften hade invaderat honom. Hans hjärta slog snabbare än någonsin förut, och han började skaka frenetiskt då han andades in hennes doft djupt där den värmde och pirrade värre än gräs under bara fötter.
”Vill du ha hjälp eller inte?” frågade hon, och han tvekade inte när han tog hennes hand, där han slets iväg av en stormvind som var henne, vilket fick honom att nästan konstigt snabbt släppa hennes hand. Hon tittade underligt på honom och log när han stod och såg alldeles dum ut när han bars iväg av moln, långt in i kärlekens land.
”Jag bryr mig inte om dem.” sa han uppriktigt, aningen generad över händelsen, vilket fick henne att lägga huvudet på sned.

JUST LIKE THAT. Del 1

Jag sitter här hemma. Ensam. Det är alltid såhär, så fort jag kommer hem. Jag låser in mig på mitt rum, startar datorn och drömmer mig bort. Jag önskar att allt kunde vara som förut, när det var vi två. Nu när jag ser dig och möter din blick, så tittar du bara bort. Du bryr dig inte om mig längre, jag är som död för dig. Vad gjorde jag för fel? Jag älskade ju dig som ingen annan kunde älska dig, och gör fortfarande för den delen, du var allt för mig. Jag kommer aldrig att kunna älska någon annan så som jag älskade dig. Alla mina vänner säger att du är en idiot och tycker det är bra att vi gled isär. Men vafan vet dem? De känner dig inte, inte på det sättet som jag gör och dom har aldrig fattat hur underbar du verkligen är. Men varför blev det såhär då? Jo, det är det jag ska berätta för er nu.

En dag när jag, Kim som jag heter kom hem från skolan, kände jag att allt inte var som vanligt. Jag tittade mig omkring i lägenheten, men inget verkade annorlunda, men ändå kändes allt bara knasigt inom mig. Mamma och pappa var på jobbet och min storebror satt som vanligt i ateljén och målade, allt var på sin plats. Jag gick in på mitt rum, hämtade min dator och satte mig på balkongen, precis som jag brukar. Jag loggade in på Facebook och kollade mina händelser. Allt var precis som vanligt, jag fattade inte vad felet på mig var denna vackra sommardag i början av juni. Jag tittade ut över soliga Stureplan och allt såg ut att vara som innan, inget ovanligt där heller. Killarna med sina solglasögon, tjejerna med sitt smink, som det alltid varit. Det är här jag bor, i Stockholm, på Stureplan i en stor paradvåning med min familj. Jag är som de flesta andra, ganska normal, med märkeskläder, rik familj och bästa kompisarna. Okej, nu kanske jag låter överklass, men det är sån jag är. Medans jag satt där på balkongen ringde det på dörren, jag sprang in och öppnade. Albin, min pojkvän. Jag släppte in honom, när han steg in hade han jordgubbar och chokladsås med sig, för han vet att jag älskar det. Men var det något speciellt med just denna dagen? Två dagar kvar till skolavslutningen, 8 månader till min födelsedag.

Det var då jag kom på vad jag tänkt på hela dagen, det var vår 3 årsdag, hur fan kunde jag glömma det? Kände mig som en idiot, jag hade ju inte köpt något eller planerat ett skit. Men det gällde bara att spela med. Jag kramade om honom och han sa att vi skulle ha jordgubbarna på kvällen, för vi skulle tydligen ut. Han hade sin bil utanför och vi åkte till en fin restaurang, klyschigt jag vet, men ack så underbart. Vi satte oss till rätta, han hade bokat ett av de bästa borden. Allt var som vanligt, kanske lite mer romantiskt men inget mer än så. Vi pratade på om allt, men så kommer det in en butler, med en ask? Jag tänkte att han måste gått till fel bord, men då gick Albin ner på knä, öppnade asken med en diamantring i och frågade om jag ville förlova sig med mig. Jag blev chockad, alltså hallå jag är 17 år och han 19 år. Jag kan inte förlova mig redan?! Så jag nästan skrek ut ett nej och sprang därifrån, gråtandes och dum. Men vad skulle jag gjort i denna situationen? Lett och tagit emot, sagt ja och levt obekvämt? Nej, jag gjorde det som kändes rätt för mig.
Jag sprang ut ur restaurangen, ringde min bästa kompis som kom med sin moped på en gång. Vi åkte hem till mig och jag berättade allt som hänt. Jag kände mig som en idiot, men jag kunde inte få ur mig ett ja och ta det som vad som helst. Jag satt och grät i min bästa kompis Amelies knä och hon sa till mig att jag var duktig som följde mitt hjärta. Hon var tvungen att gå efter en stund, för klockan blev ganska mycket och hon skulle köra upp till körkort dagen därpå.

Jag gick in på mitt rum och tittade på min mobil, 13 missade samtal och 12 sms, allt från Albin. Jag ringde upp honom och efter bara 10 minuter så stod både jag och han utanför min lägenhet och pratade. Han var inte arg, men han var däremot väldigt ledsen över min reaktion. Jag förstod hans situation, och att han hade all rätt att vara ledsen och sur på mig. Tillslut hade vi löst det, han kramade och kysste mig, åkte hem och allt var som vanligt igen. Inga fler tårar och allt skulle bli så bra som det var.
Jag gick upp på mitt rum och la mig i sängen, skrev en stund med Albin. Alla sms var som vanligt och vi sa godnatt. Jag somnade kort därpå.
Dagen efter vaknade jag ganska lätt, klädde på mig och gick till skolan. Allt kändes bra inombords, även efter gårdagens incident. Jag kom till skolan, alla pratade på som vanligt. Jag såg Albin, vinkade till honom innan jag skulle in i klassrummet, men han tittade bara bort. Jag tänkte att han säkert inte såg mig, tänkte inte mer på det och följde med alla in i klassrummet. Amelie, min bästa kompis var inte i skolan än, hon skulle inte komma förrän senare. Förhoppningsvis med bil.

Amelie kom inramlande med världens flin över hela ansiktet lagom till engelskan. Hon slog sig ner bredvid mig och nästan skrek ut att hon nu har klarat provet och kan numera köra mig vart jag vill. Vi satt, fnittrade och snackade om allt sjukt som hänt den senaste tiden. Läraren blev som vanlig sur och slängde ut oss. Det var inte första gången de senaste året som vi åker ut ur klassrummet, det är ett under att vi har vårat CSN kvar. Även om vi är MVG- Barn båda två så är vi inga änglar precis.

Men medans vi satt där ute i den folktomma korridoren, fnissandes. Kommer Albin och bara går förbi. Jag reser mig, springer ifatt honom och kramar honom bakifrån. Men han bara drar sig undan, tittar på mig och bara går därifrån.
Jag tittar på Amelie, och hon ger mig en blick av att jag ska springa efter. Han stannar vid sitt skåp, jag rusar dit och frågar:
- Vad är det med dig nu då, hjärtat?
Men han svarar inte och bara rotar vidare i sitt skåp.
- Men hallå? Svara på min fråga kanske? Säger jag ganska ilsket.
- Kim, för helvete. Bara låt mig vara, halvskriker han.

Mina ögon tåras och jag springer tillbaka till Amelie, drar med henne in på toaletten och bara stirrar ut i tomma intet. Jag är helt tom, stum och gråtfärdig. Fast jag kan inte gråta, jag kan inte skrika, jag kan knappt röra på mig. Amelie lägger armarna runt mig innan hon tar med mig till skolsköterskan och säger att vi går hem.

JUST LIKE THAT Del 2

Det är dagen innan skolavslutningen, varför skulle detta hända just nu? Allt kan väl inte handla om det som hände igår? Att jag tackade nej till förlovningen? För man kan inte bara kasta bort tre år på ett felsteg. Eftersom att jag vet att vårt förhållande är det mest perfekta, men också det mest jävliga förhållande man kan tänka sig, så har vi tagit oss igenom betydligt större problem än såhär. Så jag förstår faktiskt ingenting. Han var som vanligt efter snacket igår, men nu vill han nog aldrig se mig mer.

Amelie sitter hos mig hela kvällen, vi har köpt glass och hyrt film. Vi äter glassen men kollar istället på serier. Jag messar Albin, men får inget svar. Jag ringer, men han bara klickar bort mig. Hur fan kunde det bli såhär? Jag älskar verkligen honom.
Jag vill lägga mig tidigt, trotts allt elände är det faktiskt skolavslutningsdag, dagen därpå.

Jag vaknade tidigt denna morgon. Helt av mig själv. Såg mig i spegeln, en hemsk syn. Smink i hela ansiktet och håret åt alla håll. Här var det tvunget att ske något drastiskt. Jag slängde mig in i duschen, han knappt torka mig innan avslutningsklänningen kom på och sminket, som idag blev lite extra av allt. Jag checkade mobilen, ett missat samtal.. tar försiktigt fram samtalet och på skärmen står det: Albin.
Jag ringer snabbt upp och han ber mig möta mig utanför skolan nästan en hel timme innan avslutningen kommer igång.
Utanför skolan, där står han, klädd i kostym med en liten ros i knapphålet. Lika stilig som alltid. Han ger mig en snabb kram innan han säger det rakt ut:

- Säg inget nu. Men det är slut. Efter att du nobbade mitt lilla frieri häromdagen blev jag helt knäckt. Inte av att du inte vill förlova dig, men sättet du sa det på och bara sprang iväg.
Sen finns det faktiskt en anledning till..

- NEJ, snälla.. börjar jag snyfta.

-Låt mig prata klart. Jo, jag har träffat en annan, men insåg ganska snabbt att jag bara ville ha dig. Men efter igår, så var jag inte lika säker längre. Jag älskar dig Kim, men jag vill inte ha det såhär längre..

Sen gav han mig sin ros och gick sin väg, utan ett onödigt ord till, lämnade han mig där.

Avslutningen blev ändå som jag tänkte mig, jag dolde all smärta och hade en toppen dag och natt med mina närmsta.
Tills jag såg dem, Albin och hon. De stod och strulade mot min garage port. Albin fick syn på mig och kom emot mig..

Slut :D

Att flyga är något jag alltid drömt om. Bokstavligt talat, faktiskt. Ända sedan jag var mycket liten har jag haft en återkommande dröm om att jag står på soffkanten i mina kusiners hus. Varför just hos dem vet jag inte.
Sedan släpper jag allt, och seglar viktlöst bort från soffan och ned för trappan, med armarna utsträckta likt Jane i Peter Pan. Där är den frekvens jag fortfarande minns när jag vaknar slut.
Med tiden har jag insett en sak. Förmågan att flyga är något lika väl jag som många andra föddes med, men den förmågan togs ifrån mig alltför tidigt. Kanske är det därför den drömmen verkar betyda mycket. Jag vill, men jag är vingklippt. Förutsättningarna finns egentligen, men precis som med allt annat finns en motarbetande kraft.
Att skylla på andra är det sista jag vill. Jag tror på en teori om att du är din egen och själv styr över dig och ditt. Jag säger dock inte att andra inte har något med det att göra.
Jag har haft en annan återkommande dröm sedan ungefär samma ålder. I den sitter jag och min kära syster i bilen tillsammans med den jag är tänkt att kalla min mamma, men plötsligt är mamma borta. Bilen rullar ned för den långa backen som ledde upp till gatan där jag växte upp, och jag får istället ta ratten.
Freud sade en gång att ?alla våra drömmar är egentligen önskedrömmar?, något han efter starka motsägelser själv valde att frångå. Jag vet dock att inget kunde vara mer sant.
Ändå sitter jag här idag, på marken. Jag är inte rädd för att flyga, absolut inte, men jag kan bara inte. Vajrarna håller mig fast, och jag kan inte göra något för att kapa dem. Jag når inte.
Inte kan jag heller styra. Hur skulle jag, när mina händer inte ens får plats på ratten? Längtan efter det äter upp mig inifrån, förtär varenda ambition och bit av lust, och det enda jag kan göra är att sitta och se på. Samtidigt väljer varje yttre betraktare att döma, de anser att det visst finns plats att styra. Men jag klandrar inte heller dem, de har helt enkelt bara mycket små händer.

Historisk kort berättelse skriven för skolan och baserad på häxhysterin i Sverige. Feedback välkommen.

Det var en mörk natt strax innan årsskiftet som Eriks bästa ko sinade. Ingen kunde lista ut varför. De försökte med allt för att få henne att ge mjölk igen. De fick till och med prästen att komma och läsa böner över henne. Men ingenting hjälpte. Det blev faktiskt bara värre. Efter att kon hade sinat blev hon sjuk. Det dröjde bara ett par dagar innan hon dog. Efter det började deras häst halta. Sen blev deras son sjuk. Och inte bara deras. Fler och fler av barnen i vårt lilla samhälle i Bohuslän insjuknade. Det fanns inget någon kunde göra. Inte ens prästen.

Sedan började ryktena spridas. Viskningar som gick från dörr till dörr. Häxkonster. Rädslan spred sig som en skogsbrand. Folk höll sig mer inomhus, och de som gick ut kastade misstänksamma blickar mot alla de möte.

Ytterligare en vecka förflöt, och tre av de insjuknade barnen dog. Folk blev allt mer panikslagna. Varför gjorde prästen ingenting? Häxor var ju i kontakt med Den Onde, kunde inte prästen med Guds hjälp driva ut ondskan ur byn? Så, i slutet av veckan, hände något. Främlingar anlände till byn. Fyra män, alla ridandes på stora, blanka hästar. Två av dem var mörka i håret, den tredje var kal, och de bar alla tre hillebarder. Den fjärde var ledare, och liknade på intet sätt sina färdkamrater. Han bar prästdräkt, hade inga vapen och hår blont som halm. Sittandes framför honom på hästryggen satt en pojke, högst sju år och rödhårig. Det märkliga sällskapet fortsatte i maklig takt genom byn tills de nåde kyrkan. De försvann alla in genom porten och syntes inte mera till den dagen.

Dagen efter gick det bud genom byn, att alla när solen stod högst skulle bege sig till kyrkan. Det dröjde inte länge innan alla var på plats framför porten. Ett förväntansfullt sorl steg ifrån folksamlingen. De flesta gjorde åkarbrasor eller höll sig tätt intill varandra. Ett vitt moln bildades då allas andedräkter blandades i den kalla vinterluften. Sorlet tystnade inte förrän kyrkporten öppnades och byprästen kom ut. Efter honom följde den märkliga samling som anlänt under gårdagen. Den lille pojken stod halvt gömd i den främmande prästens långa kappa. Manen själv stod rakryggad och såg ut över folksamlingen med hård blick. Det var nu tyst som i grave och gruppen som stod överst på kyrktrappan hade bybornas fulla uppmärksamhet. Allt var stilla. Så klev byprästen fram, harklade sig och började tala.
"Mina vänner."
Han gjorde ett kort uppehåll.
"Jag ber om ursäkt för att ni har behövt vänta så länge. De senaste veckorna har vår by plågats av en farsot. En farsot orsakad av en häxa!"
Mummel spred sig åter genom folkhopen. Det blev dok åter tyst när prästen fortsatte.
"Våra böner har besvarats, ty igår anlände detta sällskap till vår by."
Han vände sig i detta uttalande om och visade med en vid gest mot främlingarna.
"Dessa män är kunniga i konsten att finna och avlägsna Den Ondes kännare och kommer att hjälpa oss befria vår by ifrån dennes grepp."
Mumlet steg ånyo. Men denna gång tystades det av den främmande prästen. När han talade var hans röst kallare än snön som nu föll omkring oss.
"Alla kvinnor i byn ställer upp sig på ett led. Nu."
Ingen vågade motsäga honom. När hans order åtlytts svepte han kappan åt sidan så pojken blev fullt synlig och tog till orda på nytt.
"Denna pojke har förmågan att se Hin Hålles märke i pannan på de som lyder under honom."
Med dessa ord sagda började pojken gå nerför trappan, åtföljd av prästen. Men medans denne stannade på nedersta steget, fortsatte pojken att gå fram och tillbaka längst med raden av kvinnor. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så plötsligt stannade han. Anklagande gråa ögon borrade sig in i livrädda blå. Pojken lyfte handen och pekade.
"Sie sindt eine Hexe!"
Reaktionen var omedelbar. Den utpekade kvinnan såg sig om. De som ståt närmast flyttade sig undan så fort de bara kunde. Blickarna byborna gav henne var blandade. Shok, avsky, ilska, hat. Hon öppnade munnen för att protestera, men pojken han före.
"Und das Kind, das sie trägt, ist der Teufels!"
Den främmande prästen tog över. Han var med ett par långa steg framme vid kvinnan och grep om hennes hår.
"Den här kvinnan är en häxa. Och vad mer, hon bär Hin Hålles barn!"
Hon grät nu. Tårarna föll tungt medans hon skrek, bedyrade att hon var oskyldig, att barnet hon bar i andra månaden var hennes mans. Men byborna skrek till svar. Om hur hon måste ha med trolldom fått sin make att gå genom isen och att det inte alls varit en olycka. Om hur de minsann sett henne smyga omkring de hus och gårdar där barn insjuknat. En flicka skrek att hon kommit in genom skorstenen och tagit med sig hennes bror till blåkulla. Kvinnan fortsatte skrika, svära på att hon var oskyldig, medans prästen drog henne i håret bort mot det lilla hus där prästen bodde. Hon kastade en förtvivlad blick mot sina föräldrar. Hennes mor vägrade se på henne. Men hennes fars ögon brann med ett hat som borde fått snön att smälta. Ty ett av barnen som ditintills dött var hennes bror.

De följande två dagarna ägnades åt förhör. Den utpekades klagan kunde höras nästan konstant under denna tid. Under lördagens skymning samlades byrådet i prästens hus. Där låg hon, blodig och slagen blå, men fortfarande envist bedyrande sin oskuld. Hennes vädjan var dok förgäves. Hon dömdes till att hängas följande måndag, då det var alltför sent och morgondagen var vilodag, och därefter brännas.

Söndagen spenderade hon inlåst i prästhusets källare. Ingen brydde sig om att ge henne mat eller dryck. Hon skulle ju ändå dö dagen efter. De hade inte ens gett henne ett ljus. Hennes sista timmar spenderades i mörker, gråtandes, och med en bön på läpparna. För trots allt hon fått utstå, upprepade hon envist 'Jag är oskyldig'.

Och nu är tiden kommen. Jag hör dörren öppnas och steg nedför trappan. Jag är kall och kan knappt röra mig. Det bekymrar dok inte den skallige, som helt enkelt släpar mig uppför trappan. Han slänger mig över en hästrygg som sen börjar röra på sig. Jag gråter inte längre. Jag har inga tårar kvar. Hästen stannar och jag lyfts ner. Vi är i en glänta i skogen. I mitten av gläntan tronar ett bål. Där ska jag brinna. Vid en stor ek står resten av främlingarna och byprästen. De båda mörkhåriga sätter upp en snara i trädet. Inga andra är där för att bevittna min avrättning. Jag gör inget motstånd när snaran läggs runt min hals. Jag inser först nu att jag faktiskt talar. Sama ord, om och om igen.
"Jag är oskyldig."
Plötsligt lyfts jag upp. Min kropp lämnar marken. Snaran dras åt kring min hals. Jag får ingen luft. Jag blir yr och mörkret letar sig in i min blick. Det sista jag hör innan jag drar mitt sista andetag är hur en kråka kraxar i skogen.



Jag ser hur snön smälter runt det brinnande bålet. Ännu en kvinna, dömd för trolldom. Hur många är det nu jag sett brinna? Jag vänder blicken från flammorna mot pojken vid min sida. Han stirrar på elden, men utan att se den. Han har aldrig sett elden, och kommer heller aldrig göra det. Han vänder sitt ansikte mot mig. Gråa, oseende ögon möter mina. Det farliga röda håret glimmar i skenet från elden.
"Bruder, ist das Feuer schön?"
Jag kan inte hjälpa det leende som mina läppar formar sig till. Jag sveper manteln lite tätare omkring oss. Kära lillebror. Även om det innebär att ljuga om din förmåga, även om det innebär att oskyldiga måste brinna, tänker jag aldrig låta något hända dig.
"Ja, kleiner Bruder. Sehr schön."

It was way past midnight when the drums started.
What used to be such a quiet city with the moon it's only source of light - cast upon its protective walls, was tonight lit up by enchanted torches as far as the eyes reached. It stretched up to the heavens where even the sky seemed bright as day, but the moon was plainly visible behind the foggy clouds.
''It seems I have to ask you for one more favour.'' She said, her hand outstretched as she searched for her companion. The great old eagle turned his head from the sky to press his beak into her cupped palm. A smile broke upon her lips and hadn't her eyes been concealed, there'd be love filling them; as cloudy as the sky above. ''Lend me your eyes one last time.'' She murmured while her fingers disappeared under the feathers decorating his neck.

She had always thought losing her sight to have left a mark upon her life, but instead she had gained something far more valuable. She had found him - or perhaps, she thought, he had found her. Sometimes she wondered if this had been her destiny all along, even now when they stood alone on top the deserted wall, and she found a strange calm in that. He let out a low cooing sound that brought her from her thoughts and she chuckled. ''It won't come to that.''
The deep bellow of a horn pulled their minds apart, if only for a moment, and he stirred uneasily. As his overwhelming emotions came crashing into her senses once more, she shook her head and nudged his beak.
''Never mind that, but..'' She sighed. ''I think it's time, old friend.'' She strapped her quiver to the saddle on his back before she climbed up - bow in hand. Stretching out his massive wings, the wall filled with his desolate cry as he sang for his fallen comrades, the final sonata of his kin, and then he took to the sky.