Dumpa dina noveller här!
^
Oh tack ska du ha!
Egentligen vill jag skriva om den, det finns vissa otydliga/ologiska partier.
Men kul att du tyckte om den.
Skenet bedrar
Del 1
Hon sitter i den tomma lägenheten, vid det vita matbordet. Klockans ljud ekade i väggar och vrår. Ovanför bordet hänger en lampa som flimrar. Hon rynkar pannan, skrynklar ögonbrynen och kisar ut genom det stora fönstret . Det är svårt att se ut i det starka solskenet, men utanför åker en mängd med bilar och vårsolen värmer upp lägenheten. Plötsligt hörs ett ljud, det kommer en bit ifrån. Hon går ut i vardagsrummet och kollar runt. På det runda vardagsrumsbordet ligger mobilen.
Hon tar upp den och tar ett djupt andetag, axlarna höjs i all hast. Hon låser upp mobilen, på skärmen visar det nytt meddelande Det är han, ögonen blir stirriga men stora. Hon läser smset och sänker axlarna, han vill träffas på cafét. Nu skyndar hon sig iväg mot hallen, tar på sig sin gröna skinnjacka, röda boots och stänger ytterdörren med en duns.
Det är en bit till cafét, hon är rädd att komma försent. Även om hon och kille bara dejtat i ett par veckor var det viktigt att inte missa tiden, en enda gång. Hon springer ner på huvudtorget i det strålande vädret, när hon tittar runt för att hitta cafét märker hon att hon får konstiga blickar från ett gäng ungdomar. I all hast stannar hon upp och ser på dom, gänget sitter på en sliten parkbänk utanför systembolaget. Hon lägger märke till en tjej med orange basker med en cigarett i handen, tjejen tittar på henne med smala ögon. Tjejen med orange basker bär också en lång svart kappa med ett speciell detalj, ett märke. Hon kan inte urskilja vad det är, men det är bekant. Efter ett par minuters iaktagande går hon vidare mot södra delen av stan där cafét ligger. Efter en stunds promenad är hon äntligen framme, cafét ligger på hörnet av en tvärgata.
Hon tittar in i cafét genom fönstret och letar efter honom, det är en del folk. Där, plötsligt får hon syn på honom, han står där stiligt uppklädd i sin gråa kavaj och tittar ut åt andra hållet. Hon går in och knackar honom på ryggen, han vänder sig om och hans mungipor höjs direkt.
- Hej älskling. Säger han
- Hej på dig min fina böna.
Han ser på henne med vidöppna ögon, lägger sina armar om henne och där står de nån minut innan servitören frågar vad de önskar sig. Hon svänger med armen och beställer ett wienerbröd och en latte.
- Vad ska du ha?
- Jag hade tänkt bjuda min prinsessa på lite fika, men jag tar en te bara.
Hon stannar vid bardisken och väntar på fikat, medan han går bort i ena änden av cafét. Hon följer sen med och tar fikabrickan i armarna. Den långa svarta kåpan tar upp mer och mer av blickfånget, hon vänder ögonen och ögonbrynen höjs tittandes på den. Han går iväg till toan, hon sitter kvar och tittar ner på bordet där en röd ros står i en grå vas.
Han kommer tillbaka, Med stora hundögon tittar han på henne, allt står stilla han sätter sig ner.
- Du är det bästa som hänt mig min stjärna. Sa han.
- Nu var du snäll, lite för snäll. Men jag gillar dig också.
Hennes mungipor höjs och två stycken gropar uppenbarar sig i ansiktet.
- Allvarligt talat, jag kan inte föreställa mig med någon annan.
Han tar rosen och fäster den baki hennes vänstra öra.
Hennes gropar i ansiktet och höjda mungipor, förvandlas till en rak mungipa.
- Jag är överväldigad, men vi måste prata lite.
Hans ögon blir som strimmor, munnen som ett streck och pannan ihopskrynklad.
Hennes hand ligger på den röda brickan och hans inte långt ifrån. Hon sträcker sin hand mot hans & för en kort sekund omsluter de varandra, han tar sin andra hand och sliter i hennes, rycker bort den med ett ryck så hon gör illa sig.
- Vad är det med dig ? frågar hon och stoppar ett wienerbröd i munnen.
- Inget särskilt, är väl bara lite trött.
- Det syns att det är något, har det hänt något eller?
- Jag är väl bara lite less på det här.
Han sätter i sina hörlurar i öronen och tittar ner mot bordet.
Hennes hals stramar åt rejält och ögonen ser ut som om dom ska ploppa ut i nästa sekund. Han sitter kvar och kollar ner i sin mobil. Hon andas tungt och får inte fram ett ord. Just då springer en utav servitörerna fram till henne och ruskar om henne. Kvinnan börjar slå på hennes rygg och tillslut flyger ett halvätet winerbröd ur flickan.
- ÄR DU HELT FRÅN VETTET UNGE MAN? HON KUNDE JU HA DÖTT!!
- Ursäkta?
Han drar ut ena hörluren och stänger av musiken.
- MEN SER MAN PÅ MAKEN, DU HAR JU INGEN SJÄLVINSIKT SJÄLV?
- Varför skriker du och vad pratar du om?
- Din flickvän höll nyss på att kvävas och du gör ingeting?!
- Jag hörde inget, jag lyssnade på musik ju!
Serivtören går sin väg och paret sitter kvar.
Han tittar på henne och ber om ursäkt, han sträcker sig efter hennes hand men hon drar bort den.
- Tror du att du kan bete dig hur du vill?
- Men jag såg ju inte, jag svär. Jag tycker ju om dig.
- Det är inte det jag menar, det är inte svårt att veta vad du gör.
Han förde handen mot munnen och stängde ögonlocken, varpå han reste sig upp ur stolen.
- Jag ska bara röka.
Hon sitter kvar och sträcker sig efter den långa rocken och får tag iden. Hon tittar runt och får syn på ett märke, som hon sett innan. Det liknar tjejen på parkbänkens märke. Hon kommer på vad det är för märke och börja se ett samband, MC klubbens märke som är kända att gör hemska saker med folk.
Skenet bedrar
Del 2
Koppen hon höll i handen, gled och for i golvet med en duns. Hon sitter still och tittar blint på jackan, för handen mot halsen och drar handen runt den ett par gånger. En vibration och ett * Pling* hörs. Med skakande händer känner hon snabbt i hans kappas jackficka och får upp mobilen. Hon ser upp mot taket, andas snabbt och låser upp den, det är ett meddelande från någon under namnet Gangster flickan Hon låser mobilen och lägger tillbaka den. Hon ändrar sig snabbt och tar upp den igen och låser upp den. På skärmen visas en bild på en tjej, det är samma tjej hon sett på parkbänken.
Hon läser smset Hej älskling, hur har du det? Jag hoppas det går bra att göra slut med henne idag, för jag älskar dig så och jag vet att du älskar mig också. DU är allt. Puss
Hon tar upp den sista delen av sitt wienerbröd och knosar det till små smulor, välter ner hans dricka i golvet. Hon sitter kvar och visar tänderna & grymtar, samtidigt som kinderna börjar våtas.
Hon tar lite vatten i handen från ett glas och för den mot ögonen och sen vidare mot munnen.
Han slänger ner ciggaretten på marken och trampar på den och öppnar dörren till Cafet. Han återvänder in i cafet, fötterna lyfter snabbt från marken. När han går in ser han att hon sitter med huvudet i famnen, han går fram till henne.
- Hur är det? Frågar han.
Hon svarar inte utan sitter med huvudet nerböjt i armarna.
Hon reser sig inte upp utan sträcker endast fram mobilen och håller upp den. Hans blick stelnar till och han tar sin hand och tar mobilen till sig.
- vad fan tror du att du håller på med?!
Sakta lyfter hon ansikte bort från sin famn och rätar upp sig. Runt ögonen är det svart och runt munnen är läppstiftet utkletat, Hon är alldeles vit i ansiktet och säger ingenting.
- Men gumman, vad är det som har hänt egentligen? Jag visste inte, har det hänt något?
Hennes ögon fylls av vätska och blir röda.
-- du har förstört mig, jag vet vad du har gjort.
- vad menar du nu?
- Att du ens kan ljuga för mig nu, du har ju en annan tjej. Varför sa du att du älskade mig?
Hans mungipor öppnas, men innan han säger något reser hon sig upp och tar hans kappa.
- Den här ska i alla fall inte få leva vidare!
- Vad tänker du göra?
Hon lägger kappan på bordet och tar en av köksknivarna och drar stora jack iden.
- VAD FAN GÖR DU DITT SVIN?! JAG ÄLSKAR DIG INTE, HAR ALDRIG GJORT DET. OCH KOMMER ALDRIG GÖRA DET. Han ögon blir smala , han kastar sig över henne och sliter i håret.
- DU SKA DÖÖÖ!
Samma servitris springer fram och sliter bort honom.
- SLÄPP HENNE, DU SKYNDA SPRING.
Hon säger inget mer utan springer sin väg med handväskan i handen.. Kinderna är våtam men smart höjs smilgroparna åter en gång. Hon har segrat!
The tale of the pure
Kevin är en störd liten unge som har mer hår på ballen än på huvet. En dag skulle kevin träffa sin älskarinna Linelito. Kevin var stenkåt som en bock på ecstasy. Han såg fram emot att få införa sin hårda styva snopp i Linelito.
Linelito var dock mindre kåt eftersom hon var i lingon veckan och hade hela neiagra fallen i byxan.
När kevin fick reda på det här blev han förstörd. Han undrade om det var ödet? Skulle han för evigt vara oskuld? Eller skulle han få komma in i dalen där afrodite satt på sin gudatron och styrde över all kåthet och knull.
När de båda träffades så var det som en atombomb small i det östra sju haven! Linlito var kåt som en krabba på fest! Och Kevin var kåttast av dem alla! Hans stålfräs var likamed Worldtrade center men som med alla Worldtrade centers måste de ner! Precis när kevin ska ta sig in i dalen. Sviker kevins stolte ryddare och dalar ner likt en smält glas! Kvar var bara en hög av skin och ådror tomma på blod!
Kevin fattade ingenting vad är det som händer jag är ju i kåtast i världen tänkte han.
Han gav ett försök att runka upp den men allt förgäves! Det var som att den hade packat upp och försvunnit för evigt!
Linlito som låg där i sängen kåt som ett djur på tjack upphetsad som en grizzybjörn i parningstid. Hon hade en plan för att få upp kevins riddare!
Hon sa att hon hade varit hos DrBong och skaffat sig viagra från andorras djungel.
Till och med den okåtaste munken skulle bli kåt som en djur på det här!
Kevin svalde viagran i ett svep. Efter ett tag kände han att riddaren började resa sig. Kevin vart glad som en tomte på julafton och började än igen som många gånger för trycka in sin riddare i Linlitos saftiga vaginal. När han väll kommit förbi dalens stora portar var det fritt fram att undersöka allt som fanns i denna mystiska och gåtfulla dal.
Men kevin hade något annat i tankarna han ville se den bruna delen av dalen!
Linlito tvekade, Kevins penis hade vid det här lagret vuxit så mycket att det inte längre mer såg ut som en penis utan mer som en stor gurka.
Men efter lite funderande gick Linlito med på att låta kevin resa i den bruna dalen med!
Det var skönt tyckte kevin men det var något som saknades.. Till en början kunde inte kevin förstå vad det var. Men efter timmars tänkande och penetrande av Linlitos anus så kom han på det!
''Jag är homosexuell'' Jag är skapt för att älska med män. Han blev först förskräckt. Vad ska mamma säga? Vad ska mina vännar tycka? Men det största problemet vem ska jag knulla? Nu när Linlito inte fanns med i bilden längre så var han tvungen att hitta en ny! En man den här gången.. Det var då han kom på det brilljanta idén att få med Joakim den gamle pedofilen till den lokala fotbolls planen för ett parti fotboll. Han försökte skicka ut signaler att han vill ha Joakims varma anus om ringat runt hans gurk liknande penis. Joakim som var mer inne på unga tjejer fattade det inte till en början men efter ett tag började han förstå! Kevin vill knulla mig! Vad ska jag göra? Varför denna kåthet?
Varför är det något som säger mig att det är rätt att ge mitt anal till kevin.
Det var ett bra val för när kevin och joakim hade sex för första gången var det som att hela världen knullade på en och samma gång! Kevin var vild! Jocke var kåt! Och de kom flerar gånger om i flera dagar!
Det goda måste ha ett slut och det kom efter ett tag dog DrBongs piller. De hade en liten bieffekt för mycket knullande får hjärtat att stanna och får penisen att böja sig i en båga som låstes i joakims stjärt så joakim dog av penis i ryggmärgen..
The End
En allegoriuppgift som gjordes för svenska B. Titeln känner ni antagligen igen från Kristian Anttila - Oceaner.
Jag hade länge sprungit runt på ett madrasserat golv. Stenhård kastanjeträbotten under hundra tunna fjädrar och övertäckt med den vitaste och renaste textilen av dem alla. Men sen kom den dagen.
The funny part was over. Det var liksom dags att börja luta sig mot realitetens hårda jävla väggar. Det var också dags att inse att jag inte alltid kunde gå på det madrasserade golvet och sedan falla och börja göra allting så dramatiskt som jag hela tiden brukade. Visst trodde jag att det inte var så farligt? För hur skulle en sådan självklar pusselbit slarvas bort när jag pusslade mitt miljonbitarspussel?
Jag hade verkligen utnyttjat det långa tillfället genom att springa fram på de mjuka golven. Om jag föll så blev jag endast uppstudsad av madrassens tunna fjädrar. Dessutom så kunde jag slänga mig mot väggen samtidigt som den formades omkring mitt yttre, omslöt mig som en trolldegsliknande famn. Bara trygg av tanken på att den fanns där. Kanske. Jag vet inte.
Och nu var det som att man hade lagt in väggen i ugnen och den blivit alldeles hård. Man hade till och med ersatt madrassen med betong och strött över ett tjockt lager av glödande kol. Det som brände mot mina fötter. Kolet. Det var nog det värsta. Sedan kom den stora vågen som äntligen skulle släcka glöden. Som skulle få ett sorts slut på allt. Men ack så fel man kan ha ibland.Vågen skulle inte endast sätta stop på eländet. Den skulle även föra med sig allt som tycktes vara bra och lämna allt helt tomt efter sig. Bara fyra betongväggar och ett stenhårt golv. Inget riktigt tak. Istället lät jag tankarna flöda och bilda en slags hinna ovanför mitt huvud. Det var mitt tak.
Det fanns inte mycket jag kunde göra då, utan la ifrån mig mobiltelefonen, drog täcket över axlarna och vände huvudet mot fönstret.
En annan inlämning för svenska A i ettan typ. Även här är titeln inspirerad av Kristian Anttilas låt Självmordsblond.
Vi såg på biljetten att Andys Mistake skulle agera förband för kvällens spelning.
Jag och Sanna var inte så värst förtjusta i det. Hon hade berättat för mig om hur många gånger hon hade sett förbandet ofrivilligt vid olika sammanhang. Man tyckte nästan synd om de fyra stackars medelåldersgubbarna som inte kom längre än att spela innan huvudakterna. Men de fick faktiskt skylla sig själva! Ingen vill höra när andra sjunger om svek, brustna hjärtan och utanförskap. Sådant vill folk bara förtränga, speciellt nu när vintern är på väg att ta över.
Fastän det, på biljetten, stod På scen 20.30 så kom vi senare. Då såg vi både fräscha ut längre och vi skulle missa Andys Mistake. Men riktigt så blev det inte. Tydligen hade gubbarna i förbandet börjat spela senare än annonserat så vi anlände till arenan, tyvärr, redan innan deras sista skitlåt skulle börja.
För att slippa stå och lyssna på dålig musik gick vi snabbt in på handikappstoaletten för att döda tid. Ganska snart började Sanna klaga över blodsmak i munnen och plötsligt var hela tillvaron som en dålig déjà vu för mig. Sanna brukade alltid blöda näsblod när hon var nervös. Snabbt slet jag ut en pappershandduk från behållaren och sträckte fram den åt henne. Här, ta den! sa jag.
Hon tog tag i pappersbiten. Hur kan du aldrig komma ihåg sådana saker? Fick jag ur mig med en irriterad röst. Sanna tittade undrande på mig. Utan ett ord förde hon pappret mot näsan, lutade huvudet bakåt och satte sig på toalocket. Där satt hon låten ut.
Men du, det kommer ju inget blod? Sa hon tyst. Nu kände jag mig lite dum. Jag hade inte behövt vara så irriterad på henne. Sanna ställde sig upp och tittade i spegeln. Näe, då var det ju tur.. Sa jag och ställde mig bredvid henne. Jag tittade efter i spegeln om håret spretade åt olika håll. Men nej, det var exakt så som det skulle. Till och med det röda läppstiftet var precis som nymålat. Mina svarta kilklackar i skinn hade dock blivit en aning leriga och passade knappt till resten av outfiten som förövrigt bestod av urtvättade mörka jeans, svart t-shirt i chiffong och en mörk skjorta som jag hittade längst in i garderoben. Men jag tänkte att det inte gjorde något då ingen skulle se dem ändå.
Plötsligt hörde man massa skrik och folk som klappade händerna.
Sanna och jag fann varandras blickar, vi insåg båda vad det var som höll på att hända ute vid scenen. Snabbt sprang vi ut och trängde oss före alla. Även om vi stod längst fram så kändes det som flera mil mellan, det numera obligatoriska kravallstaketet och den av oss så åtråvärda scenen. Nu började rökmaskinerna att pumpa rök ut i lokalen. Jag gillar inte scenrök. Det luktar så himla illa och man ser knappt artisten. Efter ett tag hade röken nästan dunstat bort och man kunde höra hur någon spelade gitarr. Det var då vi, jag och Sanna, skrek för allt vad vi kunde. Gudalikt klev de upp på scen och banderollen rullades ner bakom dem.
MOUTH FULL OF SILVER.
Bandet samlades i mitten av scenen och snackade ihop sig och efter en kort stund skyndade Oscar sig fram mot mikrofonen och utbrast We are some guys with MOUTH FULL OF SILVER! och bandet körde igång med första låten.
Oscar var lång, hade tydliga kindben och kritvitt hår som slutade strax under hakan. Självmordsblond. Så kunde man lättast beskriva det.
Och så hans röst. Den var rätt mörk och hade förmågan att smeka öronen till sömns samtidigt som den kunde få en att bli så exalterad att hjärtat nästan slutade pumpa. Först så hoppade vi och skrek, men efter några låtar så lugnade vi ner oss och fick ögonkontakt med Caspian som satt bakom trummorna. En fangirl som jag var, tappade jag direkt bort texten när han började le åt mitt håll.
Var han charmig? JA, för fan.
Upplevde jag mig själv charmig? Nej, Inte alls.
Efter spelningen, när ytterplaggen åkte på, stannade jag och Sanna kvar en stund. Oscar gick ut från logen och pratade med dem som var kvar. Sanna var lite i sin egna bubbla och ville gå. Hon förstod inte hur mycket jag ville hälsa på honom och berätta allt som var bra med hans musik. Hon började ge mig konstiga blickar och försökte få mig att titta bakåt. Då slog det mig, Oscar gick mot oss! Det enda jag kunde tänka på, var att inte bli nervös och stel. Det hade varit så fel och pinsamt. Artister ville man inte särbehandla egentligen. Då såg man ju direkt vilka fangirls jag och Sanna var. Nu var Oscar här, precis bredvid oss. Vi hälsade och pratade en stund.
Jag bor inte så långt härifrån och vi i bandet tänkte fixa en liten efterfest eller vad man nu vill kalla det! Hänger ni med?
Min hjärna slutade tänka. Den frös och kunde inte kopplas upp. Skulle vi, jag och Sanna, få efterfesta med Oscar, Caspian, Bob och Henrik? Han såg hur min värld vändes upp och ner och la till Det kommer finnas dricka och mer folk kommer att dyka upp!.
En sådan chans kunde vi inte sumpa bort. Det spelade ingen roll att de var runt 25 år. Vem bryr sig?
Ja men, vi kan väl gå? svarade Sanna. Hon lät glad och uppmuntrande. Hon visste att jag brukade vara den som alltid är smått skeptisk till sådana förslag och olika fester. Men nu orkade jag inte tänka på det. Någon gång kunde jag väl släppa allt sådant och bara ha kul? Jag tog upp mobilen och smsade mamma. Jag sover hos Sanna inatt, ok?
Oscar gick framför oss. Han öppnade dörren till trappuppgången, gick upp en trappa och öppnade ytterligare en dörr, hans dörr.
Här bor då jag! Ni behöver inte gå runt och inspektera i lägenheten, allting är inte på sin plats. Det är liksom lite stökigt!. Vi steg in och blev smått fascinerade över hur snyggt man kunde bo i en etta. När vi hade fått av oss våra ytterplagg gick vi in i vardagsrummet som också var ett sovrum. Vinylhyllan bredvid sängen blev likt en vägg som delade upp rummet i två delar. Lägenheten i sig var full av musikrelaterade prylar så som stora högtalare, vinylspelare, gitarrer och skyddsfodral. "Perfekt inrett!" sade min finaste vapendragare till vän.
Jag och Sanna smög försiktigt in, satte oss bredvid Caspian på golvet och det dröjde inte länge tills någon kom fram och bjöd på öl. Vi tittade på burken, Sofiero 2,8. Två komma åtta? Kunde aldrig i hela mitt liv tro att jag skulle se vuxna män dricka två komma åttor på en efterfest. Men det varade inte länge. Illa kvickt ställde Caspian sig upp och sprang till köket. Det var som att han hade läst mina tankar. På två röda var han på väg tillbaka med tre äggkoppar i högsta hugg. Ni får ursäkta, men det ser ut som att alla shotglas har tagit slut. Oscar bor ju trots allt ensam här, så det är inte konstigt. Sade han och satte sig bredvid oss. Ska jag börja berätta vad allting är då?
Jag och Sanna nickade och tog varsin klunk av ölen. Caspian fortsatte Detta är whiskey från
Han vrider på flaskan och till slut hittar han. Skottland står det! Sedan ställer han försiktigt ner flaskan på det ljusa trägolvet. Och detta, detta är inget fulsprit minsann! Här har vi the real thing, cognac köpt i Frankrike! Han låter stolt och ställer tillbaka den bredvid whiskeyn. Sedan tar han upp en liten flaska på 50 cl. Och den här lilla är dock köpt på systemet
Jag och Sanna kunde inte låta bli att fnissa. Och detta var bara en början.
Mitt i samtalet om hur bra spelningen var, avbryter Sanna och frågar Men Caspian? Spelar du något instrument då?. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Om Caspian spelar något instrument? Var det det hon undrade?
Eh
Sanna? Jag lutar mig närmre hennes öra. Han sitter bakom trummorna i bandet....
Caspian tittar på henne och börjar småskratta. Ja du
Inte så lätt att synas bakom ett trumset, men så liten är jag väl inte?. Stämningen ändrade sig lite, det blev nästan pinsamt. Och där satt vi en en ring på trägolvet, uteslöt omvärlden och söp med Skandinaviens härligaste trumslagare. Och om man skulle bortse från det som just hänt, så var det perfekt! Rätt som det var, såg vi hur Oscar ställde sig upp och började ta på sig sin svarta trench coat varpå Caspian ropar OSCAR, vart är det du ska egentligen?! Han vänder sig om och artikulerar Krogen!.
Jaha tjejer, då var det dags att ta på sig skorna igen och dra ut! hör jag Caspian säga, som om han satt någonstans i periferin. Herregud, just när jag trodde att det inte kunde bli bättre, så blir det helt bananas?!
Vi hoppar genast upp och skyndar oss till hallen där vi senare hittar våra ytterplagg i en stor hög mitt på golvet. Caspian står redan ute i trappuppgången och ropar Är ni klara?.
Jodå, måste bara få på mig halsduken! svarar jag. Sanna tittar på mig när hon inser att jag inte alls försöker få på mig halsduken.
...Men? får hon ur sig.
Sanna, vilken tjej går ut, utan att måla läpparna blodröda? viskar jag hastigt i hennes öra.
Tror du vi kommer in bara för detta?
Vet inte. Men jag hoppas!
Väl utanför krogen kände jag hur pirret som uppstod i magen, strålade ända ut till varje kroppsdel. Detta orsakade nervositet och osäkerhet. Skulle vi komma in? Det var slutet på hösten och löven hade för länge sedan blåst av sina grenar, och nu slipade de asfalten med ett högljutt prassel. Jag antog att det var därför Bob gick rätt snabbt in, för speciellt varmt var det icke. Sedan tittade jag runt och såg att Sanna var med Oscar så jag vinkade hit henne. Vilka går vi in med? frågade jag henne. Caspian tycker jag. Tror han får in oss. svarar hon efter en stund.Och rätt som det är kommer Caspian förbi. Ni ska väl med? säger han och ler. Det är väl klart vi ska med? tänker jag, men istället nickar jag och ler tillbaka. Han går fram till vakterna med oss hack i häl och blir insläppt utan att ens säga ett ord. Så är det min och Sannas tur. Vakterna ser skeptiska ut och granskar oss med en dömande blick. Får vi se era leg då? Caspian vänder sig om och avbryter.
Hörni, killar. Han tar tag i min hand. De är med mig.
-----------------------------------------------
Styckeindelningen är död tack vare kopieringen från ett worddokument.
Kan inte riktigt bestämma mig för om berättelsen tar slut här eller inte. Ni får gärna hjälpa mig besluta om den är klar eller ej.
- Krig, krig är helvete sa Bert.
- Ao, så ere no sa Jens.
Jens tog en snus och tittade på Bert.
Skaru ha en liten pilleknarkare Berra?
Näe jag har lovat frugan att sluta.
Det flög en kula genom luften. Den träffade Bert mitt i pannan, och där börjar äventyret. Ingenting hände egentligen. Han kunde se Jens sitta och snusa lugnt. Jens hade inte ens märkt att Bert dog. Bert tänkte för sig själv sånt händer. Bert väntade spänt på att Jens skulle märka att han var död. Kan bli kul tänkte han. Men Jens märkte inte. Så lite brydde Jens sig. Bert stod och tittade på sin döda kropp hela dagen. Ingen märkte. Ingen brydde sig om att han var död! Och han kunde inte kontakta någon och säga att han var död! Bert hade aldrig varit en stor del i någons liv. Inte ens hans fru som han inte haft älgskog med på 10 år. 10 år! Bert hade levt i 45 år och detta är allt han hade att visa för det. Ett sexlöst äktenskap. Sånt händer tänkte han. Sånt händer. Det var filosofin som Bert levde för. Eller snarare levt för. Han bestämde sig för att gå en promenad. Promenaden tog honom genom minfält och skyttegravar. Vad var det för krig han hade dött i? Vad hade han slagits för. Han kunde inte komma ihåg. Sånt händer tänkte Bert. Han tittade åt höger. En skäggig man stod där. Den skäggiga mannen stirrade på honom.
Livet. Sa den skäggiga mannen.
Vad om det? Sa Bert.
Sånt händer.
Jag antar det.
Skaru ha en liten pilleknarkare?
Sånt händer.
Bert gick vidare. Han hade uppenbarligen inte mer att hämta här. Bert hörde någon skrika någonting. Det lät som vitryska. Det var säkert inte viktigt. Bert märkte att miljön runt honom hade ändrats. Där det förut var skyttegravar och minfält var nu träd. Alla sorters träd man kan tänka sig. Palmer bredvid granar. Undrar om Jens lever, bryr jag mig ens? tänkte Bert medan han vandrade. Helt plötsligt stod han i en stad. Staden såg stor och tom ut. Men mitt på en torg stod en till Skäggig man.
Skaru ha en liten pilleknarkare? Sa den skäggiga mannen.
Varför inte. Sa Bert uppgivet.
Hur hamnade du här då?
Vet ej, sånt händer.
Sånt händer.
De stod tysta och snusade en liten stund.
Så vad ska du göra nu? Sa mannen.
Vet ej. Tänkte gå och se vad som händer, du då?
Tänkte stå här och snusa. Verkar inte finnas så mycket mer att göra i efterlivet.
Sånt händer.
Jepp.
Mannen tog en ny snus.
Bert gick. Bert tyckte inte om snus. Han tänkte att det uppenbarligen var något han fick vänja sig vid. Sånt händer tänkte Bert. Bert satte sig ner. Han tänkte att han kunde tänka lite. Vad gjorde han här och varför? Han såg en till man med skägg.
Där det är stora folkmängder.
Minskar även folks livslängder.
Sånt händer.
Och när det finns landsfiender.
Ja, sånt händer.
Mannen gick vidare och upprepade vad han nyss sagt. Så att alla som var i närheten skulle höra. Han pausade lite. Tog en snus. Och sen fortsatte han. Det här var ju mindre kul tänkte Bert. Bert gick hem. Han märkte att han rörde sig mycket snabbare nu när han hade ett tydligt mål. Mycket, mycket snabbare. Han märkte att han kunde röra sig obehindrat och direkt genom rum. Sånt händer. Hans fru lagade mat. Hon lagade mat till två personer. Det tyckte Bert var lite konstigt. Det hade alltid bara varit han och hans fru.
Skaru ha en pilleknarkare?
Det var Jens röst. Så det var det Jens gjorde tänkte Bert? Sånt händer. Bert brydde sig inte. Han var ändå död. Det spelade ingen roll. Det hade inte spelat någon roll om han var vid liv heller. Varför skulle det göra det? Bert hade kunnat dö när som helst ändå. Eller kunnat leva hur länge som helst. Sånt händer. Det kom in en skäggig man i Berts stuga. Jens och Berts fru verkade inte kunna se honom.
Livet, sånt händer. Sa mannen.
Jepp. Sa Bert.
Frugan otrogen?
På sätt och vis, skaru ha en pilleknarkare?
Varför inte?
Tyvärr har jag ingen, men alla andra verkar ha så du kan ju ta en till dig själv.
Skaru ha en pilleknarkare?
Nä.
Han bestämde sig för att lägga sig i sin säng och sova. Det gick inte. Han bara åkte igenom den. Han var ändå inte trött. Vad skulle det var bra att sova för? Han var ju död? Dags att leva för en gångs skull tänkte han. Så det gjorde han. Han gick ut och hängde i bakgrunden på en nattklubb. Han kunde visserligen inte göra något annat än att stå i bakgrunden och snusa utan att någon såg honom. Men han tyckte att det kändes nytt och spännande ändå. Folk dansade. Bert bestämde sig för att dansa också. Ingen kunde ju se honom ändå. Ta chansen, lev lite för en gångs skull! Sånt händer tänkte han! Han tappade sig i stunden och försökte prata med brudarna. De svarade inte. Utom en. Hon såg förvånad ut.
Är du också död? Sa hon.
Ja. Sa Bert.
Hur dog du?
Blev skjuten i huvudet, krig är helvete. Sånt händer.
Vad var det för krig?
Vet inte. Bryr mig inte. Jag är här nu. Sånt händer.
Vad heter du?
Bert.
Själv heter jag Gertrud.
Vad dog du av då?
Du vet det vanliga.
Vadå?
Livet.
Sånt händer.
Något du ångrar.
Att jag sparade pengar till pensionen. Det fick jag inte ut så mycket av.
Detsamma.
Sånt händer.
Sånt händer.
De gick ut tillsammans. De åkte till en park. De satt där ett tag. De tog sig en pilleknarkare. Det fanns inte så mycket mer att göra i efterlivet. Det kom en skäggig man och satte sig bredvid dem.
Vad gör ni då? Sa mannen.
Sitter. Sa Bert.
Skaru ha en pilleknarkare? Sa Gertrud.
Har egna... Så har ni kommit på något? Sa mannen.
Om vad? Sa Bert och Gertrud i kör.
Livet, sånt. Sa mannen.
Sånt händer. Svarade dem.
Det är nog sant sa mannen och gick.
Sånt händer tänkte Bert och Gertrud.
The hallway was dark. The only thing leading me as we were running was the back of Nathans head, the blood on his left shirt sleeve still bright from where the sword had cut him. Right behind me I could hear Jamies footsteps, he could easily outrun me but I'm sure the poison was slowing him down. I felt useless, I couldn't heal either of them. We turn a corner and Nathan stops dead in his track.
I can feel her now! He's panting from exertion. She has to be close!
The small rest was enough for Jamie to sink to the floor, sweat was trickling down his face and he coughed. I pressed my hand to his forehead.
He's burning up. I say to Nathan. I...I can't...do anything. A breath hitches in my throat, suppressing a sob.
You have to get to Nic. Jamie heaves and takes my hand. I'll be fine, just need to, catch my breath. I'll be right behind you.
We can't just leave you! What if the Seekers finds you!? Desperation colored my voice.
Jamie clenched his fist and slammed it into the stone floor. It cracks from the impact.
Just because, I'm a little bit under the weather, doesn't mean, I can't defend myself. He gives me a cocky smile. He jerks his chin up for me to go with Nathan.
I get up and Nathan takes my hand and gives Jamie a nod. We're off running again. Nathan leads me through the castle still with a firm grip on my hand which I'm not sure is more for my sake or his own. We have slowed down to a fast walk and Nathan is whipping his head from side to side as if listening for something. Then I hear it, faint at first. The sound of fire. The sound of Nicole fighting.
Nathan drops my hand and sprints so fast I am almost stunned for a moment. My body burns from running and I can barely breathe but I'm right behind him. At the end of the next hallway I see into a large, lit room. They are battling one-on-one. Nicole setting the stone-floor around her opponent ablaze and throwing fireballs at him. Her opponent side-stepping the flames and deflecting the fireballs with his sword. She is worn out and stumbles from time to time. He is just toying with her. Nathan bursts into the room fire in hand already and flings it across the open space between us. I forget my powers doesn't work here but still lay so much force behind throwing his sword from his hand that I almost fall to the floor. Then it happens. This was what he was waiting for. This was why he was only playing with her until now. He wanted Nathan to see.
His sword goes through Nicole like if she was made from nothing more dense than air. Times stands still and I can't breathe. He leans forward, kisses Nicole on her cheek and step back, dragging his sword from her stomach. He smiles at Nathan and declines his head, then, he vanished into nothingness in a cloud of shadow.
NO! Nathan throws a fireball at the disappearing figure, but it's to late. He's gone.
Nicole falls to her knees. Clutching her hands to her stomach. Gasping. Nathan is there and catches her before she crumples to the floor. He holds her in his arms gently clutching her to his chest.
No, no, no, no, no... He sobs as he stokes her cheek and rocks her back and forth.
I'm still frozen. It happened so fast I'm not sure I even processed it. Nicoles cough awakes me and moves me towards where they are positioned on the floor. I'm in such a hurry I stumble and slam down next to them. I clap my hands to the wound in Nicoles stomach and will my powers to work.
Come on, come on, COME ON! I scream and I can't see anymore. Tears are spilling over my cheeks and I focus so hard my vision starts to blacken at the rims. Please!
Nathan has his face down in his sisters hair still stroking her as she raises a hand and places it over mine.
It's no use Mel. She says it in her usual calm, sweet voice that doesn't fit her serious expression. A small smile play on her blood-stained lips. It doesn't hurt.
This makes Nathan sob harder and she looks up at him.
It's okay Nate... you'll be okay. She whispers to him. A tear tuns down her face, her voice breaking. It's okay.
No, no it's not, this will never be okay. He shakes his head. I'm sorry.
Don't be, don't blame yourself, I couldn't stand it. Nicole winces. More from the thought of her brother blaming himself for her death than the wound in her stomach I think.
Don't leave me Ni-Ni... Nathan pleads. Clutching her in his arms. I...I can't...
I love you Nathan. She puts her hand up to his face, leaving a blood smeared print on his cheek, he grabs her hand and keeps it there.
I'm useless. I'm nothing at all in this moment. I feel like a voyager, sneaking a peak at someone else's grief. But it's also mine. This is Nicole. This is Nic. One of my best friends and...and... Tears stream down my face, my hands still clammed at Nicoles stomach and the wound. The blood pooling underneath her is a vicious red and I can't do anything. I'm useless.
I'm scared. Nicole whispers and hold in a sob.
Nathan sighs and clutches her hand to his chest then wipes a tear from her eyes with his other hand.
You'll get to see mom. He draws a deep breath. She'll be so proud of you. He tries to smile at her through his tears but it's more a grimace of pain.
Nicoles breathing slows and her eyelids flutter. It won't be much longer now. I find myself shaking so hard my teeth shatter. Then Nicoles chest stills, her mouth goes slack and her eyes close.
She's gone.
Bara en bit av vad jag skrivit men jag "gillar" just den här delen
Hon var efter mig. En blondin med dyra, ömtåliga kläder. Darlene. Jag sprang, hon sprang efter mig. Trots att hon bar högklackat, och jag mina gamla fula röda converse så sprang hon fortare än mig. Hennes stora örhängen skramlade. Jag kunde höra ljudet av klackarna när de stampade i marken. Hennes flåsande andetag kom närmare. Örhängena lät högre och högre. Jag försökte springa fortare men jag blev bara långsammare. För henne var det motsatsen. Jag blundade hårt och kände hennes långa lösnaglar klösa på min rygg. Jag kunde höra att mitt blod droppade ner på marken. Jag gav upp, vände mig om och såg henne i ögonen. Dom var lysande blåa. Hon plockade fram en kniv ur sin dyra handväska och tänkte hugga mig. Jag satte mig böjt ner på marken och blundade. Hon skulle få som hon ville. Jag skulle dö nu. Fjorton långa år på jorden var allt jag upplevt. Jag ville inte gråta, hon förtjänade det inte. Jag kollade up i hennes ansikte. Hennas blick var genomgående ond, hon hade inte en gnutta skam i kroppen över det hon skulle göra nu. Jag såg i slow motion hur kniven närmade sig mitt bröst. Hugget fick det att tåras i mina ögon. Jag blev varm om bröstet och magen när blodet forsade ner. Sekunden innan jag försvann helt viskade Darlene ondskefullt:
- jag är din syster. Sov sött
Hennes vita leende, lysande ögon och blodfläckarna i hennes ansikte var det sista av jordelivet jag fick se. Jag var borta. Död. Avliden. Mördad. Men inte i en sekund var jag rädd för döden.
Del 1 av en grej som antagligen aldrig kommer korrekturläsas/fortsättas på. Lite synd, hade ett fint tema uttänkt.
http://www.poeter.se/Las+Text?textId=1467070
Old Mr. Chomsky looked a bit like a weatherbeaten, windburned barn owl. I had never actually talked to him, but I walked past his tiny clock shop every morning on my way to school, and some saturdays on my way to my aunt's place in the outskirts of town. The only window in the shop was so thickly covered with dust and grime that you could hardly see inside it. From the looks of it, someone (probably not Chomsky himself, since I had never seen him outside the shop) had started cleaning it, but given up immediately. In the lower right corner of the window was a square of glass not as hopelessly dirty as the rest of it, streaked with some kind of detergent.
Why hadn't they finished the whole thing? Across the lower section of the old (and quite beautiful, even covered in grime) window, was written "Chomsky & co. - time trinkets and clock repairs" in thick, italic, moldy green letters. Some days, when I for once wasn't late to school, I'd stop for a minute and bend down to look through that little clear window patch by the spline, just to see if the old man was in there. From where I crouched by the window corner he could not see me, but I could see him. And he was always there. Always in the same spot, on a spindly-looking stool next to a dark mahogany desk in the back of the shop. Some days he wore a hat, and some days he had a steaming cup of soup, or maybe tea, in front of him. I liked the tiny movements he made, and how the wrinkles on his face created ridges along his cheeks and jaw.
Some mornings I crouched there for a good twenty-five mintues before my knees locked and I had to stand up and stretch, just to realise I was running late to school after all. Some mornings I could swear he knew I was there, even though he couldn't see me. Or maybe I was going a bit mad, that's what my mom said. In the afternoon I'd help her in the garden and I tell her about what Mr. Chomsky had done and worn that morning and she'd roll her eyes and look at me in a "What in the world is wrong with you?" way before resuming her fussying around the Italian honeysuckles in the corner of the vegetable patch. I'd never liked the Italian honeysuckles. They looked pretty, but the smell was overwhelming and so sickly sweet it seemed to stick to the inside of my nose for hours. In the summers they were full of bees and wasps and I used to secretly wish that they'd suck the stupid flowers so dry that they'd wither. But they never did, no matter how hard I tried to quietly get my message across to the bees, by staring at them from my spot beneath the plum tree.
The plum tree I liked though. It had been there for as long as I could remember, and had been just big enough for me and my friends to climb when we were younger. As I grew the tree stopped growing and after a while climbing to the top was neither a thrill or a challenge anymore, so I picked a spot in the shade right next to the tree trunk to just sit and ponder (and talk to bees) in those humid afternoons.
When the summer started turning into fall the tree had pitch bleeding and oozing from tiny cracks in the bark here and there, and before thinking I'd lean back against the trunk and get my hair stuck in it. I didn't mind though. I carefully peeled it off and held it up to the sun to see the light play inside the sticky amber lump. My mom had told me long ago that before there were bubble gum, kids used to scrape the sugar-y golden goo off the trees and chew it. I tried it once, but it didn't taste like much at all. It smelled good though. A little bit like the Italian honeysuckle, heavy and sweet, but in a nice way. If it hadn't made it so messy, I wouldn't have minded it being stuck in my hair.
~
I liked running along the space between the street and sidewalk on my way to school. It was filled with gravel (probably supposed to be covered with asphalt at some point) and I liked the rythmic sound of pebbles shifting around every time I set my foot down.
There were two roads to choose from, to get from my house to the school, neither was very long but I preferred the slightly longer one, simply because no one else did. I liked getting there on my own so that I could run, instead of walking together with class mates and having to discuss football games and TV shows. I had a lot of friends but I didn't like them.
And of course - my way was the way past the town square and Mr. Chomsky's shop.
I used to wonder if he was lonely, and if - in that case - he enjoyed it, like I did.
Maybe he too had friends, like the old men playing chess in the library basement on tuesdays, but maybe he preferred staying in his shop, alone. In all the time I'd spent watching him there had never been anyone besides Chomsky himself in the shop. No customers, no signs of employees or family. I thought I could see his lips moving some times and I wondered if maybe he was talking to someone that i couldn't see, behind the curtains by the desk, or if he was just singing or talking to himself. I noted all these details and I organized and thought them through at night in my bed. Something about that old owl of a man just made me curious. I liked him and I wondered if he'd like me, maybe even let me bring another stool to put beside his and have tea - or soup, whatever it was - with him in the mornings.
But how did one go around befriending strange old men? I had never really befriended anyone on purpose, I wouldn't know. Neither did I know what it was about him that I liked. Maybe it was the wrinkles, or the kittens on his tea (or soup) cup.
When school ended for the summer, I didn't really have a reason anymore to run into town and crouch in the street by the clock shop. My mom asked for all kinds of help around the house and my friends came over every day without asking, to play in my garden and in the plum tree, even though the thrill of climbing it was gone. I was too polite to ask them to leave, and in any case the sun was so scorching hot I didn't much feel like leaving my spot beneath the tree, and the jug of ice cold lemonade. On Fridays though, I went to my aunt's house for dinner, so that my mom could invite her book circle over and have some "peace and quiet". Not that I ever made much of a ruckus, but I guess she thought I needed to get out of the house, or maybe she just wanted me to spend more time with my aunt, whom I'd always liked. Her hair was a frizzy, fiery, ginger mess, and she wore big, peculiar ear rings that she crafted herself from scraps of metal.
She was never unkind to me, and she smelled like bourbon and cigar smoke.
"You're so scrawny," she told me in her scratchy voice, "Are you one of those vegans?". I said I didn't know what that meant. When she'd explained to me, between the sips of whiskey, I said that I liked her chicken pot pie way too much to be one of those vegans.
And that was true, even though when I thought about it, I did feel a bit sad for the animals.
Detta är nog det dummaste jag skrivit. Men jag återupplivar min gamla karaktär Detektiv Olsson med pompa och ståt.
Den innehåller förklaringen till varför Anders Borg klippte sig och utöver det förklaringen på nästan alla konspirationsteorier. Något för den nyfikne helt enkelt.
Detektiv Olsson visste att något var fel. Varför skulle Anders Borg klippa sig bara sådär? Olsson blev kallsvettig av bara tanken på Anders nya frisyr. Inget var heligt längre. Utan Anders hästsvans så kommer ekonomin kollapsa tänkte Olsson. Anders hästsvans var som en Borg som skyddade oss, och nu när den var borta var det som att en filt av ångest svepte om oss och klämde åt tills vi inte kunde andas. Allt kändes mörkt. Mörkt och förtvivlande. Snart skulle det bli vinter. Det gjorde inget bättre. Kyla och ångest är vad man får här i livet tänkte Olsson. Först föds man, sen klipper Anders håret och sen dör man. Han bestämde sig för att gå till botten med mysteriet. Han bestämde sig för att snoka igenom Anders Borg efter ledtrådar. Olsson förstod att Anders Borg skulle bli en hård match, för att kunna komma någonstans skulle han mest troligen få använda sina knytnävar. Han kunde höra Anders snarkningar. Han trängde sig försiktigt in så att Anders inte skulle märka något. Han trevade runt i mörkret och kände ett skrin. Han tog det och öppnade locket. Han hittade ett kvitto från salong Röda Rosen på frimurargatan 12. Hmm, röd ros tänkte Olsson. Olsson lämnade Anders Borg och pustade ut och torkade sig om pannan. Det var inte helt rätt gjort. Men ibland måste man töja lagen för att få resultat. Han bestämde sig för att gå till Salong Röda Rosen. Det var inte helt lätt att hitta dit. Tre gånger var han tvungen att fråga om vägen och han skulle precis ge upp när han såg det. En skylt med en bild på en sax och en röd ros. Den röda rosen hade en mycket speciell stil. Den liknade något... Den liknade socialdemokraternas logotyp! Hur kunde jag inte se detta direkt tänkte Olsson! Klart Socialdemokraterna ligger bakom det. De är ju Anders fiende nummer ett! Olsson tog en taxi till närmsta lokalavdelning till Socialdemokraterna! Han gick in på deras kontor. Där satt en medelfetman i sina bästa år. Mannen hette precis som alla socialdemokrater Torbjörn. Olsson satte sig ner och riktade skrivbordslampan mot Torbjörn.
Varför har ni tvingat Anders att klippa av sig sin hästsvans? Sa Olsson
Vad pratar du om? Sa Torbjörn.
Försök inte ljuga jag vet att ni sossar har gjort det. Ni är de enda med motiv!
Du har inga bevis vad pratar du ens om?
Olsson slängde fram kvittot från Salong Röda Rosen.
De heter Röda Rosen och har samma logga som ni. Anders klippte sig där. Försök inte få mig att tro att ni inte har något med Röda Rosen att göra!
Men det har vi inte! Vi har ingen koll på vad folk gör med vår logga! Vi har inte koll på någonting!
Torbjörn grät nu. Olsson bestämde sig för att Torbjörn inte ljög.
Okej du kan gå nu. Sa han.
Men va? Detta är vårt kontor. Snyftade Torbjörn.
Jag har inte betalt min hyra på tre månader och behöver ett kontor. Visa lite solidaritet!
När Olsson yttrade ordet solidaritet blev Torbjörns blick plötsligt tomt och han reste sig upp och lämnade lokalen.
Konstigt tänkte Olsson. Men han hade ett fall att jobba lösa. Han satte sig ner i Torbjörns gamla stol och tänkte. Hmm om inte Sossarna ligger bakom vem kan då göra det?
Han bestämde sig för att titta på kvittot igen. Han måste ha missat något... Hmm Salong Röda Rosen på frimurarvägen 12... Där har vi det! Frimurarna! De måste ligga bakom det. Men hur hittar man frimurarna? Olsson kollade i tidningen. Där stod det var de fanns. Han åkte dit. När han gick in stängdes dörren bakom honom. Ett elakt skratt hördes.
Nu fick jag dig allt. Sa en mystisk röst.
Vem är du? Sa Olsson.
Om du tänker efter så vet du det.
Olsson tittade runt i rummet. Han såg ett badkar fyllt av majonnäs.
Precis det är jag. Göran Persson! Sa Göran Persson.
Men sossarna hade ju inget med detta att göra!? Sa Olsson.
Det är vad de tror jag har hjärntvättat dem genom att tillsätta tryptofan i mjölken för att pacificera dem och få dem att göra vad jag vill. Bara jag ber dem att visa lite solidaritet.
Men varför? Och varför klippte du bort Anders hästsvans!? Visa lite solidaritet! Skrek Olsson förtvivlad. Göran Persson frös till och fick tom blick. Han sa bara Illuminati...
Men hur hittar jag Illuminati? Vem ger dig order och var? Frågade Olsson.
... Svenska Kyrkan... Sa Göran Persson.
Något mer jag behöver veta!?
Du kanske inte ser att de är det. Men många är sossar... Många fler än du tror... De gömmer sig bland styrelser, kungahus, riksdagar... Till och med vanliga människor... Du kanske är en Sosse utan att du vet om det...
Olsson tog sig till närmsta kyrka ägd av svenska kyrkan. Han gick in. Det var tomt. Det är det alltid. Han letade runt på väggarna. När han tog på krucifixet vid altaret så öppnade väggen bakom sig. där fanns ett stort arkiv. Olsson började rota runt i det.
Vem är du? Sa sa en hotfull röst.
Frågan är inte vem jag är utan vem du är! Sa Olsson.
Jag är arkivväktaren. Åke Green. Vad gör du här?
Jag söker sanningen om varför ni klippt av Anders Borgs hår!
Vill du ha sanningen? Du kan inte hantera sanningen. Den är för uppenbar för att du ska förstå!
Jag använder nävarna om jag måste!
Come at me bro!
Här kommer en intensiv fight som jag inte orkar beskriva. Men den var ball jag lovar. Olsson vinner det till slut i alla fall.
Berätta allt du vet! Frustade Olsson fram!
Illuminati är bara ett täcknamn för Svenska Kyrkan som under århundraden smugit in socialdemokrater i ledande samhällsposter. Detta för att kunna skapa ett Eurabien så att judarna ska kunna tjäna mer pengar. Det började när vi fejkade månlandningen och kalla kriget så ingen skulle märka vad vi gjorde under den perioden. USA visste dock vad vi höll på med... Så när vi fick in en riktig sosse som stadsminister i Sverige sköt de honom...
Palme?
Ja exakt... Därför anordnade vi elfte september attackerna... Som hämnd.
Och då började folk märka eran plan?
Ja och för att avväpna folket så försökte vi förvandla alla män till bögar genom att bryta ner könsrollerna och införa homoäktenskap. Per Ström satte nästan stopp för oss. Men han är tyst nu... Sen avslöjade Zeitgeist nästan oss. Så vi bestämde oss för att sätta en riktig Borgare i regeringen för att dölja våra handlingar.
Anders Borg!
Ja... Men han var inte lika medgörlig som en sosse. Han misskötte sig gång på gång och våra huvudfiender SD växte sig starkare. Detta trots vår PK-maffia och stadsfeminazism. Vi var tvungna att sätta honom på plats. Ta bort det som gjorde han ikonisk. Vi klippte av honom hästsvansen!
Men varför gör ni allt detta?!
Så att judarna kan tjäna pengar och staten Israel kan förtrycka Palestina så mycket att vi kan gräva fram den uråldriga raketen och åka hem till vår hemplanet. Planeten alla sossar ursprungligen kom ifrån. Vi kan inte göra detta öppet ty vi behöver all jordens olja och andra naturresurser för att starta raketen!
Jag ska stoppa er! Sa Olsson heroiskt.
Nej. Sa Åke med ett hånleende på läpparna... Du ska glömma allt detta och gå hem och leva som vanligt. Kom igen... Visa lite solidaritet...
Olsson blick blev tom...
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet