Dumpa dina noveller här!
Så att det inte blir ny tråd varje gång någon skrivit något ünderbart.
Jag börjar!
http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=512167
och den nya religionen.
Malkolm vakande chockerad, chockerad över över det faktum att oboy'en var slut ty han var bombigt säker på att han lämnat ett glas kvar. Hans husdjur Lucas von Rutwiger III Katchblarg som var en svart man kom in och sade förlåt jag tog den sista oboy'en ty jag var hungrig som in i bomben. Lucas von Rutwiger III Katchblarg såg besviken ut ty han hade gjort sin mästare ledsen.
Malkolm bestämde sig för att ge sig ut i den stora världen för att leta reda på sin oboy ty han kände sig av kunglig börd denna dag då solen lyste på månen i oändlig harmoni. Malkolm vandrade glänsande ut på gatorna i staden Grötslev ty han var kungen och gatorna var han tjänare, men roligare än så kunde det ju bli. Ty Malkolm bestämde sig för att slänga av sig tröjan så att hela staden Grötslev skulle kunna skåda hans mäktiga barm.
Då kom en ny man fram till Malkolm en ny man med en ny lapp om en ny religion. Malkolm kände sig hotad av detta då hans gudomlighet skulle ifrågasättas han var tvungen att ta ställning han var tvungen att göra något. han Bad till folket men folket lyssnade inte längre till Malkolms mäktiga stämma.
Malkolm kom helt av sig i sin förvåning och började springa mellan husen utan mål och hoppades att Lucas von Rutwiger III Katchblarg skulle dyka upp ur sin håla och tala med honom ty han behövde stöd. Men ingen Lucas von Rutwiger III Katchblarg fanns att hämta och han började bli orolig och kastade sin hörapparat och kastade den på en tv som stod lägligt utplacerad i gränden han hade stannat.
Malkolms tålamod började ta slut och han bestämde sig för att gå hem och planera. Utan Lucas von Rutwiger III Katchblargs inblandning ty han var en idiot bland storkar. Malkolm bestämde sig för att helt enkelt fortsätta sin självbildsonani och gick ut igen och slickade smöret av gatorna.
Malkolm vände sig om och kände total melankoli aldrig någonsin hade folk tvivlat på hans storhet förut men nu, men nu! Varför just idag Malkolm tänkte att det på något sätt måste vara Lucas von Rutwiger III Katchblarg's fel och att han måste straffas (hårt) Malkolm bestämde sig för att gå till sin vän Juver Ramtofft van Utter, Juver Ramtofft van Utter visste alltid råd när det var något och borde sannerligen även kunna rädda dagen denna gång.
Malkolm sökte genast upp Juver Ramtofft van Utter och gav honom sina öron Juver Ramtofft van Utter sade att om Malkolm Brödrost XVII skola bilva konung igen han först behöva skola sig i karikatyrens ädla kokkonst, samt broccolifäkting. Men mest karikatyrens ädla kokkonster ty det skola tjäna honom väll sedan sade Juver Ramtofft van Utter:
Juver Ramtofft van Utter's dikt om yttrandefrihet
Lille Jens så svag han var
Dock alltid lika go' å glad
Kasta sten på pappkartong
Så löd lille Jens stora sång
En dag pappkartongen innehöll en ande
Som inte var lik den andre
Sort skägg och lockigt hår
Man kunde tro det var Moses som vallade får
Tre önskningar skall du få han sade
Men bara om du kallar på Tage
Ensamt och ledsamt det varit
inte alls särskilt varigt.
Så Malkolm begav sig iväg för att lära sig karikatyrens ädla kokkonst samt broccolifäktning. Malkolm började vandra i riktning mot de läbbiga bergen i söder även kallat Solskensklippan. Nära Solskensklippan låg staden diskbänk och i staden Diskbänk bodde Pelle Röv Diskbänk var staden där mörkret aldrig lyste ty så var det sagt och så skall det förbli.På vägen till staden Diskbänk stötte Malkolm på en viss detektiv Olson, detektiv Olsson är vad man kallar en klassiker som hade varit på många äventyr likt Malkolms. Detektiv Olsson sade: du ser bekymrad ut varför? Malkolm svarade: Folket i staden Grötslev har tappat tron på mig.
Detektiv Olsson nickade och svarade: är det endast ett sådant litet problem du dras med det skall vi väll sudda bort! Och så följde detektiv Olsson med Malkolm i hans quest. De vandrade länge och väll tills de kom till ett par obskyra klippor detektiv Olssons fantastiska slutledningsförmåga fick honom till att förstå att det måste vara här solskensklippan började. Då tornade sig helt plötsligt en stor skugga upp sig bakom dem det var Janos väktaren! Janos
hade stora krämpor han sade att ingen konstruerade hushållsmöbler i hans storlek och att han därför skulle låta dem passera om de gav honom en 80x60 lång säng och en bokhylla av modellen Billy (storlek irrelevant). Det skola gå att ordna sade Malkolm och kastade en ananas i ögat på Janos.
Janos som var allergisk mot ananaser dog på fläcken av ögoncancer och Malkolm och detektiv Olsson var fria att passera ty de skola ej få någon sömn ikväll ty detta var Janos förbannelse. Malkolm började fundera över att skaffa en rövhatt. Dagar passerade och de såg ingen karikatyrmästare av någon högre rang, ty bara det bästa dög åt Malkolm.
Helt plötsligt drabbades Detektiv Olsson av en plötslig blödning i röven Malkolm undrade vad som hänt Detektiv Olsson sade som det var, vi får sy sa Malkolm och de gjorde dem och Detektiv Olsson kunde inte skita mer, sedan satte de på ett prydligt plåster (Emil i Lönneberga motiv). Men så en dag när de vandrade förbi Fjälliga öknen så såg de en man.
En man vars storhet överglänste Malkolm. Malkolm var förstummad aldrig någonsin hade han skådat sådan storhet och det skrämde honom och han kände hur byxorna blev trångare. Likt en skalad apelsin kände han sig naken inför honom han kunde känna sandstormens lätta smekning mot hans hud och kunde framför sig se hur ett gäng scouter iförda endast scoutskjorta dansade runt en lägereld i den klara skymningen högt ovanför.
Aldrig någonsin hade han haft en så stark känsla att detta var rätt, detta var karikatyrmästaren han hade letat efter. Då plötsligt vände han sig om och sade: hej jag heter Jonas Örnman och jag ritar karikatyrer och fäktar med broccoli. lär mig sade Malkolm Jonas svarade: ja. Det gick år av träning och Malkolm kände sig mäktigare än någonsin och redo att bekämpa den nya religionen. Malkolm började röra sig hemåt staden Grötslev och tillbaka till Lucas von Rutwiger III Katchblarg.
Så han vandrade och vandrade tills han var hemma. När han vandrade in genom dörren såg han att Lucas von Rutwiger III Katchblarg var försvunnen Malkolm blev förbannad och började rita en karikatyr med ett broccoliträd. Och när broccolisaften smetades ut på pappret skapades stor karikatyrkonst av inget, inget blev allt, allt blev inget och världen vändes upp och ner. På grund av denna händelse så slutade gravitationen att gälla och alla föll uppåt naturens lagar sattes ur spel.
Sen ignorerades detta och alla återgick till det vanliga. Malkolm insåg precis sina äkta krafter och karikatyrens makt! Han skulle få danska dagstidningar att skälva om rädsla för hans överlägsenhet.
Och världen skakade ty alla visste vad som pågick och alla fruktade Malkolms vrede även Lucas von Rutwiger Katchblarg skakade av glädje! Och marken skälvde och husen rasade runt dem men Malkolms slott skonades ty han var större än störst och alla dyrkade honom. Fåglarna kvittrade och majsen poppade grisarna vändes och rötter lortade ner sig, Örnarna började gå ta på sig frack bära väska och gå till jobbet.
Ubåtarna började dansa boogie woogie och skapade hjul av torpeder och tog över bilarnas plats som huvudsakliga transportmedel åt människorna. Solen gick upp och ner i ren extas över det som hände.
Månen rebellerade mot detta och gömde sig bakom sin hatt av flanell. Hatten var formad likt en gödselmaskin och sprutade limm åt alla håll och kanter.
Limmet fäste katten på toaletten och Gösta började hosta samtidigt som man kunde se ett svagt spår av glädje i hans rosiga ansikte. Malkolm satte sig ner. Aldrig förut hade han varit lika lycklig. Men denna glädje ville Malkolm ej dela med sig av, han tog den för sig själv som den gudomliga härskare han var och gav inget till någon! Berggrunden skälvde av hans egoism och hans värderingar sprutade åt alla håll! Sedan gick Malkolm Brödrost XVII på lunch.
Malkolm Brödrost XVII åt tre knäckemackor med påläggschoklad och slanggurka. Samtidigt år 1884 i Ystad Göran Hamletsson privatdetektiv och fritidsgödslare startar firman Tröskeln en firma nära dig (om du bor i Ystad). Firmans syfte var att fungera som en firma nära folk som bor i Ystad.
Tröskeln blev jättepoppis och alla ville använda sig av dess tjänster exklusive att låna pennan (ty alla visste var den hade befunnit sig för några dagar sedan) Efter lunchen reste Malkolm Brödrost XVII sig för att visa sin makt han gjorde detta genom att ännu en gång visa sin bara barm detta bemöttes av jubel från gatorna, ty Malkolms barm var sannerligen en mäktig syn att skåda.
Och en snabbare för de lata.
Anders vaknade och kände sig aningen mjäkig. Hans blå molntuss som var formad likt en delfin som simmade genom havets strömmar och rakt in i en tavelformad sten av hög kaliber. Solrosen till sol strålade in genom fönstret i sin blöta härlighet och glömska spred sig i Anders undermedvetna. Anders kände för att smörja kråset på ett alldeles obarmhärtigt sätt genom att ta godis från små barn. Anders tittade ut genom fönstret och såg några glada rosenkindade barn leka på en lekplats. De hade en påse med all världens godis och Anders kände frestelsen lägga sig som en mörk skugga över honom. Anders smög fram till barnen och hörde sanden knastra under hans fötter petade det ena barnet på axeln och sade: titta en Laj! Och barnen tittade och det blev deras fall, ty Anders snabb i fingrarna som han var tog godspåsen och sprang iväg, han sprang likt ett skenande tåg! Och barnen fick aldrig mer något snask av sina föräldrar ty de hade varit oförsiktiga.
Håll er till trådens topic!
Ändock i drömmen
Gryningen grodde. Han slog upp ögonen för att mötas utav det han de senaste månaderna lärt sig avsky mest av allt. Ljuset strömmade in genom det vidöppna fönstret och doften av morgondagg fyllde hans sovrum. Det sprudlade av liv där, på andra sidan fönstret. Fåglar överröstade varandra med sina majestätiska lockrop och det hördes plask från laxarnas lekfylla parning i dammen. Ännu en dag, tänkte han. Ännu en dag full av längtan och åtrå. Ännu en dag utan henne.
Han satte sig upp och gnuggade sig i sina matta ögon. Han tittade ut genom fönstret och förundrades av allt liv och den magnifika pjäsen fylld av kärlek som spelades upp framför honom. Våren var verkligen kärlekens årstid, tänkte han, och det smärtade honom djupt att inte få tillbringa denna ljuva dag i hennes sällskap.
Efter en smaklös frukost bestämde han sig för att försöka rensa huvudet med en promenad i den vårsolsbeklädda skogen. Ibland tyckte han sig skymta hennes silhuett mellan de uråldriga, mystiska träden, men för varje hopp som tändes i hans hjärta vid vad han trodde var henne följdes av ett sting av hopplöshet. Han visste att han var löjligt naiv, men han kunde ändå inte sluta hoppas på att helt plötsligt skulle hon stå där i en skogsdunge, med långa blonda hår svept omkring henne i den varma brisen från öst. Han förträngde sina löjliga fantasier och ansträngde sig till det yttersta för att istället fokusera. Var förnuftig, sa han till sig själv. Du vet att det är omöjligt det finns ingen chans för er.
Det var för nästan ett år sedan som han för första gången hade sett henne och sedan dess förföljde hon honom. Vart han än var dök hon upp. Han stannade upp. Framför honom bredde sig en gränslös äng ut sig. Den var fylld till bredden med undersköna blommor i alla tänkbara färger. Han kom på sig med att tappa andan när han beskådade dess skönhet. Återigen försvann han från detta universum, in i sitt eget där han fick vara med henne.
De sprang ut på ängen, omgivna av all den skönhet som speglades i de vackra blommorna. Mitt på ängen lade de sig ner bredvid varandra. Han slogs av häpnad varje gång han betraktade hennes skönhet. Hennes underbara leende, den bleka hyn, len som silke och hennes himmelsblå ögon djupa som havet. Idag var dock allting inte som det skulle. Han kände det, och han såg det också. I hennes ögon speglades samma sorg han själv revs isär av varje sekund. Den genomträngde alla sinnen och förpestade hans liv. De låg kvar och såg på varandra i vad som kändes som en evighet tills hon vände honom ryggen. Han sträckte sina starka armar efter henne för att få hålla om henne, men han var ensam.
Några timmar senare slog han upp ögonen. Han låg i sin säng, och han hatade det. Han hatade att behöva slå upp ögonen. Men den här gången var annorlunda. Träden utanför viskade på honom. De lockade honom till att ställa sig vid fönstret för att beskåda världen utanför. Vad som mötte honom lamslog honom. Där stod hon. Hon var klädd i något så enkelt som ett nattlinne, men aldrig hade hon varit vackrare. Hon vinkade åt honom att komma ut, och inte långt senare stod han bredvid henne. Hon visade åt honom att följa henne när hon graciöst nästan svävade genom den mörkvioletta skogen. Han fick jogga för att hinna med i hennes tempo. Han kände hennes förväntan, den brände i honom och gjorde att han tappade medvetandet om någonting annat än hennes kropp som med fortsatt ökat tempo susade fram genom skogen. Efter en timmas joggande hörde han bris från havet, vilket förundrade honom. Han visste inte om att det fanns ett hav här.
Plötsligt stannade hon. Han hann ikapp henne och häpnade över platsen hon valt. De stod på en fem meter hög klippa som sluttade mot ett vidsträckt hav. Vattnet slog hårt mot klipporna, och vinden var mycket starkare här ute än inne i skogen. Hon stirrade på honom med de stora, blå ögonen med en blick som fyllde honom med medvetande. Helt plötsligt så var allt glasklart, det var en självklarhet. De skulle få vara med varandra. Precis hur länge och hur mycket de ville, allt skulle bli precis som han drömt om. Han nickade beslutsamt mot henne och började backa, ut mot klippsatsen. Han såg hennes leende, och också han log när han kände tyngdlösheten omsluta honom. Han föll med ett hjärta som äntligen var helt, och med ett sinne som var klart som glas. Vad skulle resten av livet vara värt om han ändå inte fick vara med sin dröm. Varje vaken tid skulle gå åt till längtan efter att få vara med henne, men inte längre. Han hann fälla en tår av glädje ögonblicket innan hans tyngdlösa kropp slog mot klipporna.
I evigheten skulle de vara förenade.
Okey, denna är smått konstig och så.. men aja, me like it XDXD Fantasy.. ~
Hela texten får inte plats på en sån här grej, så jag får skicka 2 delar XD
Solen banade sakta en väg över horisonten. Himmelen blev ljusare och ljusare, färgad i en rosa och orange ton. Samy gäspade stort, kliade sig i nacken och följde processen där han låg på en bädd av fluffig mossa. Miaka började snarka. Han skrattade lite, och förde bort en mörkbrun hårlock från hennes ansikte. Hon vred på sig lite, och mumlade sömndrucket hans namn. Sedan vände hon på sig, och öppnade ögonen, som var tunga som sten. Godmorgon! sa Samy glatt. Miaka förde snabbt upp armen för att skydda sina ögon mot solen. Sedan satte hon sig upp med snabba rörelser, och grimaserade när hon sträckte på sina stela leder. Samy insåg att även hans leder var stela, efter flera dagars flykt. Vi måste genast fortsätta! sa Miaka allvarligt. Minnena från när männen men brinnande facklor kom galopperande, och skrek högt var fruktansvärda. Och när han och Miaka flydde som två hundar, med svansarna mellan benen. Rövarna var efter dem, det visste han. Fast... la hon sakta till, när hon tänkt efter en stund, och än en gång känt lederna strama. Vi kan nog vila ett tag till. Samy flinade och nickade instämmande. Vad skulle kunna hända?
*
Samy såg väldigt rolig ut nyvaken, med håret som spretade åt alla håll, och den sömndruckna minen som prydde hans ansikte. Miaka kunde inte hålla tillbaka, hon fnittrade lite, och den spända stämningen som hela tiden legat i luften lättade en aning.
Plötsligt skrek Samy till, och håret på Miakas armar reste sig bokstavligen. Hon kollade förskräckt på den lika förskräckta pojken som hade vrålat. Han pekade med en darrig hans på någon litet som satt en halvmeter ifrån honom. Den gav ifrån sig ett kväk. En padda? Vad skriker du för? skrek Miaka. Hon reste sig upp, plockade upp paddan och slängde iväg den en bra bit, så att Samy skulle lugna ner sig. Han svalde. P...paddor... De besitter onda väsen.. mumlade han skrämt. Miaka fnyste och himlade med ögonen. Men ens ville hon bara iväg. De kunde komma när som helst. Samy verkade hålla med henne. Han hade rest sig, och det plötsligt så allvarliga uttrycket i ansiktet var helt annorlunda från innan. Nu var det allvar som gällde. Träden rasslade och viskade oroligt till varann. Den trygga stämningen var som bortblåst. Miaka kvävde den återstående glöden i elden, och tillsammans började de vandra, i sökandet efter sin stam. När de hade gått ett tag, närmare bestämt en evighet var båda trötta och andfådda. Då hördes ett svagt rop. Det blev allt högre och högre. Och med ens hördes ett förfärligt skrik. Hjälp! Hjälp mig! Samy kollade sig förskräckt omkring, men rösten hade kommit som från tomma intet. Miaka var vit i ansiktet, och letade febrilt efter röstens bärare, precis som han själv. Det prasslade till, och plötsligt tornade en skugga upp sig framför dem. Skuggan blev till en man. Miaka kvävde ett skrik. Samy satte sig ner på knä och kräktes.
Kapitel 2
Mannen stod med kroppsvikten lutad mot ena foten, ansiktet var täckt av blod, och han hade ett stort sår på kinden. Även hans händer var blodiga, och han hade en mörkröd fläck på ena låret, det han undvikte att luta sig mot. Luften fylldes av en söt, kväljande lukt, som var omöjlig att undgå. Samy var yr och kunde knappt tänka. Åsynen av allt blod gjorde honom illamående. Mannen flåsade tungt, och var nära att falla ihop. Men så var Miaka där och tog emot honom i fallet. Båda två dunsade ner i mossan, Miaka underst. Samy flög upp från marken, och utan att tveka knuffade han undan mannen, trots att han faktiskt var skadad. Miaka kollade upp på honom, och tog tacksamt emot hans hand för att komma upp på fötterna igen. Hon satte sig vid mannen som Samy brutalt hade föst undan. Han började mumla. Hon lutade sig närmre för att höra vad han sa. Men det var omöjligt att urskilja ord. Plötsligt satte han sig upp, och trots allt blod som täckte hans ansikte kunde man urskilja ett förvirrat uttryck. När han fick syn på Miaka ryckte han till, och hon likaså. Vem är ni? Öh, vi... mumlade Samy men Miaka avbröt honom tvärt. Vilka vi är spelar ingen större roll just nu. sa hon bestämt. Lägg dig ner igen så jag kan binda om dina sår. Hon gestikulerade åt honom att göra som hon sagt. Det var som om han först nu upptäckte sina skador. Han kollade förvånat ner på sina händer, och på sitt lår, som fortfarande hade den där mörkröda fläcken. Han kände på sin kind, och ryckte häftigt till av smärta. Det glittrade till i hans ögon och något konstigt kom över honom. Han skulle säga något, öppnade långsamt munnen, men ångrade sig snabbt och la sig ner för att låta Miaka lägga om hans sår.
*
Samy pillade nervöst med sina fingrar, medans han kollade på Miaka. Hon rev loss en remsa av sin tröja och tryckte den mot såret på mannens kind för att stoppa blodflödet. Han var tacksam för hennes kunskaper om att läka, själv kunde han ingenting, och höll sig helst undan från den typen av situationer. Nu kunde han inte gå någonstans. Miaka tog bort tygremsan, som nu var blodfläckad, och flyttade sig till hans lår. Hon fumlade med händerna, och för en stund såg det om som om hon tog sats för att dra av honom byxorna, men hon hejdade sig, och blev illröd i ansiktet. Samy kände sig hjälplös, som bara stod och kollade på, men han kunde inte förmå sig att hjälpa till. Men så verkade Miaka komma på en lösning, hon lindade tyget runt hans lår istället. Mannen mumlade och grimaserade illa, men sa inget. Miaka reste sig upp. Vad gör vi nu? frågade hon uppgivet. Det hade Samy inte tänk på alls. De kunde ju inte bara lämna mannen här åt sitt öde, men han skulle sakta ner deras sökande. Plötsligt slog det honom. Vad gör du här? Vem har gjort dig detta? utbrast han. Mannen var helt tyst. Jag sa vad gör du.. skrek Samy. Du skriker inte till mig pojk! avbröt mannen, skrikandes. Min stam blev överfallen av rövare... sa han, med dämpat tonfall. Det blev vår med! utbrast Samy. Och... de är efter oss. Vi är på flykt. Mannen kollade förvånat på dem. Jag vet någon ni kan få hjälp hos. sa han. Jag kan leda er till henne. Samy visste inte vad han skulle tro. Vad heter du? frågade han mannen. Flecther. sa Fletcher, med förvånansvärt stark stämma. Fletcher... hade han hört det innan? På något sätt förknippade han det med den där hemska kvällen, men det kunde ju inte stämma. Flecther satte sig upp, med en förvånansvärd lätthet. Samy insåg att Flecther inte hade svarat på hans fråga. Hur hade han fått sina skador? Dolde han något för dem? De kunde bara vänta och se.
Kapitel 3
Miaka kunde inte föreställa sig hur Fletcher hade haft det, helt själv, villat runt i skogen. Hon tyckte synd om honom. Men namnet? Hon hade hört det innan. Ingen tvekan om saken. Men att hon förknippade det med den där kvällen, då rövarna anföll, det kunde väl inte vara rimligt? Hon bestämde sig för att inte tänka mer på det, men ändå vara på sin vakt, bara för säkerhetens skull. Ska jag då visa er till stället jag nämnde? frågade Fletcher. Miaka kollade osäkert på Samy, som mötte hennes blick, och han verkade lika osäker som henne. Skulle de verkligen låta en skadad man, som de inte kände, leda dem till ett ställe när han var i det tillstånd han var. Och det kanske inte ens fanns? Men, de kunde ju ha fel, och den risken skulle de definitivt inte ta. Visst, ta oss till det stället, till henne. Kan hon hjälpa oss? frågade han. Fletcher nickade. Definitivt. Han började gå, och Miaka gick efter, varpå Samy. Han haltade några steg, men nekade Miakas erbjudande om stöd. Och efter ett tag verkade det gå bättre, han gick en aning långsamt, men det gick. Miakas händer var blodiga, efter att hon hade lagt om Fletchers sår, och hon torkade av det på sina redan så smutsiga byxor. Miaka uppmärksammade fotspår. Fletcher hade rätt stora fötter, noterade hon. . Men, det var inte bara två fötter som vandrat på marken. Hon följde Fletchers skor, när de trampade i marken och noterade att det fanns fler fotspår. Fler än hans. Samy! Någon har varit här innan! sa hon och pekade på fotspåren. Fletcher hade hört vad hon sa. Det är inte helt folktomt här, människor på genomresa brukar gå här. sa han och skrockade. Miaka tänkte inte mer på det. Plötsligt upptäckte hon något som hängde från Fletchers bälte. En vattenflaska. Den var ganska stor, och mörkgrön, med bruna läderband lindade om sig. Och plötsligt visste hon var hon hört namnet Fletcher innan. Var hon hade sett den där vattenflaskan. Och vem Fletcher var. En minnesbild dök upp i huvudet. En man på en häst, som galopperade mot henne och Samy men en fackla i handen. Vattenflaskan guppade vid hans bälte. Ansiktet fårat, och grovt. Fletcher! Och så var hon tillbaka till verkligheten. Hon visste att hon var tvungen att varna Samy, Fletcher höll på att leda dem rakt in i rövarnas armar.
*
Samy kollade sig omkring, naturen var underbar. Han skrattade lite, och kände sig plötsligt upprymd. Kanske skulle allt bli bra igen? Det var bara att vänta och se, men han hade känslan. Han sneglade på Miaka, men förvånansvärt nog såg hon inte alls glad ut. Hon tog osäkra steg, och pillade med fingrarna. Nervöst liksom. Spåren Miaka hade uppmärksammat fortsatte framåt, och han kollade hela tiden ner i marken för att följa dem. Jag tror att vi har villat bort rövarna, vi kan tog ta en paus. sa Fletcher plötsligt. Samy kollade förvånat upp, vad var det han sa? De kunde ju inte ta en paus nu. Men snälla nån, han var inte trött alls, och det var förmodligen inte så långt kvar. Fletcher satte sig ner, och då var det bestämt. De skulle ta en paus, mot hans vilja. Miaka kollade på Fletcher, hon såg rädd ut. Vad var det med henne? Var hon rädd för honom? Han ville fråga henne var det var, men glömde snart bort det. Fletcher la sig ner på ryggen och kollade upp i himmelen. Samy stod kvar på samma plats, tills han äntligen reste sig upp och började gå. Samy följde automatiskt efter, och sen kom Miaka, lite på efterkälken. Ett brusande började ta form i deras öron, det blev starkare och starkare för varje steg de tog. Samy kollade sig omkring, det var bara skog överallt. Miaka gick fram till honom och tog tag i hans arm. Hon sa något till honom, men med ens var bruset så starkt att det överröstade hennes röst. Ett vattenfall tornade upp sig framför dem, och Fletcher log. Samy upptäckte att han själv också gjorde det, vyn var fantastisk. Vattenfallet, och skogen i olika lager bakom det. Fletcher gav honom en kort blick, utforskande, men fortsatte sedan gå, med blicken fäst framåt. Vattnet som forsade ner för stupet fick det att dåna i öronen på Samy, och han kände sig lite snurrig. Han satte händerna för öronen för att det skulle sluta, och det funkade ganska bra. De gick fram för att bevittna detta naturens underverk. En enorm fågel seglade förbi ovanför dem, och Samy kollade imponerat upp för att följa dess väg över himmelen. Miaka tog tag i hans arm igen. Hon skrek. Fletcher........! Det var det ända han hörde. Rövare......! Han ryckte till. Leda......fälla.....! Plötsligt förstod han. Och minnesbilder började ta form i huvudet. Minnesbilder från den där dagen, då rövarna anföll deras by. Och plötsligt var han där. En man på häst galopperade mot honom med en fackla, en vattenflaska guppade vid hans bälte. Det var det första han såg. Den var grön, med bruna läderband omkring sig. Fletcher! vrålade en röst. Han sprang. Med Miaka vid sin sida. Och så var han tillbaka till verkligheten. Han vacklade till. Och kollade upp. Miaka var inte där. Hade han reagerat på sent? Han kollade ner mot vattenfallet.
Miaka flög. Hon seglade långsamt ner mot den brusande strömmen. Hennes hår flög också. Han ville mer än allt annat stryka bort den där mörkbruna hårlocken från hennes ansikte. Men han skulle aldrig mer få göra det igen. Hon såg lugn ut. Log nästan. Som ett sista farväl. Försent slängde han sig ner på marken, och lutade sig ner mot stupet för att sträcka ut sin hand mot henne. Som om det fanns en chans att rädda henne. Men så plötsligt var hon borta. Uppslukad av vattnet. Miaka hade alltid gillat vatten. Alltid. Och det hade alltid retat honom. Han skulle sakna henne. Hon syntes inte till längre. Men hon var hemma nu. I ögonvrån rörde sig något. Samy vände sig om, och kollade på Fletcher. Han stod och kollade ner i vattnet. Ett litet leende skymtade på hans läppar. Vem är du egentligen? skrek Samy. Varför? Han sprang mot mannen, mannen som hade dödat Miaka. Dödat. Hon fanns inte längre. Hon var borta. Han måttade ett slag mot Fletcher, men Fletcher värjde sig hur lätt som helst, och han var nära att falla i vattnet. Rövaren verkade inte ha några avsikter att knuffa ner honom. Varför inte? Vad hade Miaka gjort honom? Varför henne? Var det för att hon kommit på honom? Hade han hört vad Miaka sagt? Frågorna var många, svaren var få. Men Samys ilska var ohejdbar. Han skrek, och sprang mot Fletcher igen. Slag på slag, men inte en träff. Fletcher låg på en helt annan nivå än Samy. Men så plötsligt. Ett slag i magen. Hårt. Och Fletcher föll. Först tog han några steg bakåt, men så plötsligt tog marken slut under fötterna, och Fletcher föll. Det gick fortare den här gången. Fletchers ljusbruna hår flög inte, och han var rädd. Dödens öppna armar omslöt honom i samma stund som han slog i vattenytan. Han sjönk, flöt sedan upp till ytan, men vattnet sköljde iväg honom. Borta. Han var borta nu. Samy stod kvar på samma ställe länge, länge. Tills det mörknade. Sedan gick han in i skogen. Kunde knappt se sina händer framför sig. Han fumlade med darriga fingrar efter något ställe att lägga sig på. När han väl lagt sig ner rann tårarna ner för kinderna. Han som hållt tillbaka. Under alla dessa år, aldrig en droppe. Aldrig en tår. Men nu gick det inte längre. Plötsligt hörde han röster. Ljusa prickar dök upp långt borta. Facklor. Han kände igen rösterna. Hovarna som klapprade mot marken. Rövarna var på väg mot honom. Men han rörde sig inte ur fläcken. Vad tjänade det till att springa nu? Det spelade inte längre någon roll. Kom bara... viskade han och slöt ögonen.
här är början av min bok som jag håller på att skriva..
Saknar dig sen du försvann,
saknar dig och jag känner mig halv nu.
Saknar dig, saknar vår lek den som vi gjorde du vet, den
saknar att höra mitt namn sägas, jag saknar din hand.
Saknar att ligga intill dig.
Jag ser min spegelbild i vattenpölen, snoriga armar och en randig kind. Glömmer aldrig bort min tonårssynd, men jag kämpar och kämpar tills det inte finns någon kraft kvar och då bryter jag ihop en kort stund för att sedan gå vidare igen.. svackorna är inte lika intensiva och långvariga som de brukade vara. Det var som om att lägga på ett lock. Som att kväva en fluga i en glasburk. Lägga locket på och låtsas som ingenting kan också vara ett sätt att hantera situationen.. sa min läkare till mig sista gången jag träffade honom innan den där sommaren. Jag nickade och log inombords, för det värsta jag visste var när någon ställde mig mot väggen och frågade mig frågor om det hemska som hade hänt den där hösten när jag var tretton.
En gång i veckan brukade jag sitta i den gröna fåtöljen, och fingra på förpackningen med näsdukar, men kan aldrig förmå mig att använda dem. Låta han se mig vara svag. Någonstans inom mig har det blivit förbjudet. När och varför vet jag inte.
Det lilla barnet jag förvandlas till om natten är som bortblåst där jag sitter, en vuxen kvinna, som vill klara allt, som verkar vara utan känslor. Men som egentligen dör inombords i denna stund.
Efter varje måndags samtal med läkare och psykologer så satt jag ofta och grät på mitt rum och skar mönster i mitt ben. Bara för att släppa ut den där värsta smärtan jag bar inom mig. Ännu en dag gick jag så långt att jag tog rakbladet till handleden och högg till, det blev mitt andra självmordsförsök. Jag vaknade upp dagen efter på sjukhuset. Tanken var inte att dö den gången heller, jag hade bara en bisarr tanke om att jag var tvungen att hugga av mig handleden och när jag skar genom kött och senor upptäckte jag hur fel det var, men jag kunde ändå inte sluta. Det var ett begär.
Det fanns fortfarande så mycket kvar.
Lägga locket på och låtsas som ingenting fungerade inte för mig och det talade jag om för min läkare senare den hösten.
Johanna!?, Du måste försöka prata med mig.. Du måste berätta vad som pågår inom dig, annars kan jag aldrig hjälpa dig.
Dra åt helvete! Jag tänker inte yppa ett ord till dig. Du är ondskan själv.
Du vet ingenting om äckelträsket och snuskgubbar. Du vet inte hur det är att få en KUK instoppad i munnen utan att man själv vill det! Du vet ingenting.
Jag var arg, han var arg. Vi blev osams. Vi träffades aldrig igen. Kanske var det bäst så. Jag ville ändå aldrig att han skulle veta något, det kändes inte som om han kunde behålla en hemlighet. Trots allt detta är fortfarande det värsta jag vet när någon ställer mig mot väggen och frågar mig någonting om mitt förflutna. Jag vet aldrig vad jag skall svara, klarar du att höra sanningen? brukade jag fråga. Men sanningen är nog att jag inte tål att höra sanningen, försöka blockera det som hade hänt, det hade ju fungerat så bra, de tyckte jag själv i alla fall trots alla stora som små schackrutor på min nakna kropp.
wooooooooooooooooooooow
Erica såg bussen närma sig, den med nummer 4 som stannade bara någon minuts promenad från hennes hem. Hon hade stått och väntat med sina två vänner, Amanda och Towe, på att bussen skulle anlända. De hade alla studerat hårt denna dag, stannat kvar i skolan långt efter dagen hade slutat och ända tills skolans vaktmästare hade schasat ut dem.
Det var tidig vinter, ingen snö hade än fallit ner från den tomma himlen och vinden slet i Ericas becksvarta hår. Hon drog upp luvan och riktade sikten återigen mot de två lysande kloten som sakta flöt närmre henne.
Bussen tappade hastighet i och med att den närmade sig stationen där de tre tjejerna stod och väntade. Den rullade lite för långt, som vanligt, och de var tvungna att gå ikapp den. Det pysande ljudet som bussar uppger när de sjunker ner mot marken hördes och de dubbla dörrarna längs fram svepte åt sidan. Precis när de tre hade gått ombord på bussen så började regn smattra mot plåttaket och fönstren som om gav dem.
En till synes ointresserad busschaufför satt vid ratten, han ignorerade Erica och Towe som använde sina busskort för att betala för resan, Amanda däremot hade glömt sitt kort och hade en smsbiljett i sin mobil som hon visade upp. Chauffören kunde inte längre ignorera dem och kollade på displayen och nickade.
I den lugna bussen så tog Erica av sig luvan och släppte ut sitt hår som hade blivit rufsigt av vinden, hon tänkte att hon kunde fixa till det när de tre hade slagit sig ner tillsammans någonstans.
Towe och Erica gick vidare medan Amanda visade sin virtuella biljett, och sökte efter en plats med fyra säten. I den första delen av bussen fanns det två stycken, båda upptagna av fyra personer. Den ena kvartetten var djupt uppslukade av en diskussion som verkade röra Amerika och den nya presidenten, Obama. Att döma av vad Erica hörde så diskuterade de om U.S.A.s inblandning i andra länders affärer och hur Barack skulle förtjäna priset han hade fått utan att göra något. Erica kunde höra de prata om hur presidenten skulle epic trolla hela världen genom att inte göra ett dugg. Erica log för sig själv när hon tänkte på det, det skulle faktiskt vara ganska kul att se världens ansiktsuttryck om Obama svek dess förtroende.
Det verkade också som om barnvagnsplatsen var upptagen av en mamma med sitt väldigt unga barn. Hon satt och lekte med den lille som skrattade högt och gjorde bebisljud som bara de kan.
Väldigt gulligt, tänkte Erica, Undrar om jag någonsin kommer orka ha barn?
De tre vännerna gick förbi och Erica log mot mamman som kollade upp när de tre svartklädda tjejerna gick förbi, hon log tillbaka.
Bussen hade börjat rulla vidare och de kunde känna hur den studsade på vägen.
Kom, jag fryser. Sa Towe, Vi sätter oss längst bak vid motorn där det är varmt. De andra två höll med och de gick igenom mittenpartiet som sammanlänkade bussens två delar.
Väl i den andra delen så kunde Erica genast urskilja tre stycken platser för fyra personer. De två längst bak, nära motorn, var upptagna av två personer, en person per fyra platser. De två blonda killarna med uppenbart mycket hårvårdsprodukter satt och småskrek till varandra och skrattade, den ena spelade musik från sin mobil och Erica tyckte att musiken var värdelös, inte bara för att den spelades från en mobil utan också för att musiken var dålig. De satt på ett säte, hade fötterna på de två andra och hade väskorna bredvid.
Vi kan be en av dem att flytta över, de verkar känna varandra. Sa Amanda och gick upp de två trappstegen till killarnas nivå. Ursäkta, vi skulle gärna vilja sitta här eftersom vi är stelfrusna, skulle en av er flytta till den andra sidan?
Killarna kollade på varandra och skrattade, när de hade skrattat en stund så sa den ena:
Nej, det är upptaget ser du väl? Ni får väl hitta egna platser! och slängde ett tuggummipapper på Amanda som ryggade tillbaka av reflex. Amanda, Towe och Erica blängde mordiskt på de två avskummen som satt där uppe och såg ner på alla andra.
Vi sätter oss här borta, inte för att vi ger upp utan för att vi vill hålla avstånd från äcklen där uppe. Sa Erica, som var allt annat än glad. Vanligtvis så brukade hon gilla att åka buss, det mysiga brummandet från motorn, den kollektiva känslan och närheten med alla andra som åkte med henne. Idag så kände hon inte att hon uppskattade den kollektiva känslan, att åka med de två idioterna som satt där och trodde sig vara bättre än alla andra gav mer en känsla av avsmak än nöje som bussresor brukade.
De satta sig ner på den lediga platsen närmre dörren och lade sina väskor i en hög på det lediga sätet, väskorna var stora och tunga på grund av alla böcker de var tvungna att transportera hem och tillbaka var dag. Erica satte sig med ryggen mot killarna så hon skulle slippa se deras självbelåtna miner, hon kollade sin spegelbild i fönstret och drog fingrarna igenom håret och placerade sina slingor mer bekvämt så de inte kom i vägen för hennes sikt som de så ofta gjorde. Hon kände något lätt träffa henne i nacken och hörde de två killarna skratta högt.
Snygg träff, Fredde! Sa den ena. Erica kände vad som hade träffat henne och hittade något klibbigt, tuggummi, som tur var hade det inte fastnat något vidare i hennes hår vilket hon antog var pojken Freddes mål.
Ignorera dem bara. Sa Amanda som satt mittemot Erica. De vill bara ha din uppmärksamhet. Hon gav Erica en näsduk och log på ett medlidsamt sätt.
Vilka idioter, vilka tror de att de är? Frågade Towe retoriskt Kan de inte göra något dumt så vi kan anmäla dem? De satt och önskade att de två killarna skulle få prostatacancer vid ung ålder, när ett till tuggummi kom flygande och missade dem med en halvmeter.
Lool! Du suger Erik! ropade personen som måste vara Fredde, Jävla emos! Han skrattade.
Bussen hade åkt en bit och ingen hade kommit och satt sig hos de två oförskämda idioterna, att det var upptaget var tydligen en lögn. Snart var den här hemska resan över och de tre vännerna skulle se på film hos Towe.
Någon plingade plötsligt och bussen sa att den skulle stanna. De var mitt ute i skogen fortfarande innan de skulle komma fram till den lilla byn där de flesta som åkte in till staden bodde.
Okej, vi ses imorgon brorsan! Erica vände sig om och betraktade killarna när Erik reste sig upp och tog sin väska.
Jag ska till mormor imorgon, så vi kan nog inte göra något. Sa Erik.
Men shit! Skit i den gamla gumman, hon kommer inte dö imorgon direkt! Du kan hälsa på henne senare, vi skulle ju festa! Ropade Fredde som hade ställt sig upp och gestikulerade för att ge sina ord ett starkare intryck.
Vi får se, jag pallar egentligen inte mormor. Erik lyfte handen i ett farväl och började gå mot utgången.
De tystnade och Erica kunde urskilja vaga viskningar, efter ett litet tag så sa de hejdå och lämnade varandra. Erica som fortfarande ignorerade dem satt och betraktade sitt busskort när Erik som gick förbi smällde till henne i bakhuvudet.
Hahah! Snyggt Erik! skrattade Fredde och slängde sig ner i sätet igen.
Bussen åkte vidare och den kvarvarande idioten höjde musiken på sin mobil och drog upp fötterna på sätena. Inombords kokade Erica av hat, hat mot killarna och deras nonchalanta sätt. Hon kände att inget straff skulle vara extremt nog för de två, kanske kunde hon anmäla dem för misshandel, hon hade två vittnen som nu satt med hörlurar i öronen och stirrade ner i golvet på bussen.
Om jag vore gud så skulle jag plåga dem till döds! tänkte Erica, hon njöt av tanken att höra deras skrik efter hjälp och hur de skulle böna och be henne att skona deras patetiska liv. Skära upp deras smala solariebruna handleder och fylla de blödande såren med smält salt.
Försummad i sina egna tankar satt Erica med händerna knutna hårt nog för att känna pulsen slå kraftigt. Återigen så ville någon av mitt ute i skogen, Erica vände sig om och kollade på Fredde som gjorde sig klar för avstigning. Tankarna rusade runt i Ericas huvud, tillsist sa hon: Jag glömde något viktigt i skolan! Jag går av här och väntar på en buss tillbaka. Hon tog sin väska, öppnade den och tog ut en burk och sin plånbok. Kan ni ta min ryggsäck så jag slipper släpa omkring på den? Jag kommer till dig senare Towe, ok?
Towe tog ut sina hörlurar när hon hörde sitt namn nämnas och frågade vad Erica hade sagt, Erica i sin tur förklarade snabbt och hoppade ut ur bussen precis som den åter stängde sina dörrar.
Regnet piskade fortfarande ner på alla som hade lust att stå under de mörka molnen som täckte himlen. Erica drog upp halsduken över näsa och mun så att bara hennes ljusgröna ögon kunde synas under den svarta luggen. I sina mörka kläder var Erica bara en svart silhuett under det lilla ljus som strömmade från busshållplatsen. Hon rörde sig snabbt men ljudlöst upp bakom Fredde som nu hade hörlurar istället för att förpesta luften omkring sig med oljud. Erica tog fram burken ur fickan på sin fleece och höll den redo när hon knackade honom på axeln. Fredrik vände sig om med ett förvånat ansiktsuttryck och frågade: Vem fan är du? Erica tryckte på sprayburken som hon hade använt på bildlektionen och svart färg dränkte Freddes fula ansikte.
Han skrek och föll till marken med händerna för ansiktet, Erica flög på honom och slog honom så hårt hon kunde. Han sparkade vilt med benen för att jaga bort henne men hon rullade bort från honom, ställde sig upp och sparkade honom i magen. Fredrik vek sig dubbel av smärta och tårar började rinna ner för hans svartsprayade ögon. Erica tog tag i hans krage och började dra honom bort från vägen in i skogen.
Snälla, döda mig inte! Kved Fredrik, inte alls lika kaxig längre. Erica ignorerade honom som hon hade gjort tidigare och fortsatte släppa honom längre bort från vägen där hon skulle stått i full sikt. Hon släppte honom och han slog i huvudet i marken, Erica tog fram sin ipod och valde en väldigt aggressiv och skrikig låt som hon ville lyssna på medan hon skulle utföra sin vilja.
Hon tog fram sin plånbok och letade reda på en liten kniv som hon alltid hade med sig i nödfall, sen rotade hon i Fredriks fickor efter hans mobiltelefon. När hon väl hittat den drämde hon kniven igenom displayen så att den blev obrukbar. Pojken försökte ställa sig upp på vingliga ben, men Erica sparkade honom i knävecken så att han återigen föll på rygg. Hon drog åt skinnhandskarna så att de skulle sitta bättre och stampade Freddes hand, han skrek högt. Hon satte sig lugnt bredvid honom och placerade knäet på hans oskadade hand och balanserade den andra foten på hans överarm, så att han inte skulle kunna röra sin arm.
Hon drog fram kniven och sänkte den mot den bara armen, hans hud särade på sig under knivens vassa blad. När Fredrik kände hur det stack till så började han rycka för att komma loss, han försökte slå Erica med den tilltrampade handen men hon stack den med knivspetsen. Han kved och lät Erica göra sitt, i förhoppning om att kanske bli skonad om han inte gjorde motstånd. Erica fortsatte att dra kniven längsmed hans arm, tills såret var runt en decimeter långt. Blodet hade nu färgat hans arm röd och det strömmade ner på marken. Hon särade på såret med sina fingrar, Fredrik ryckte till men låg still. Erica plockade upp sprayburken och sprayade färg i såret, resultatet blev att fredrik skrek högt av smärta och ryckte åt sig armen. Erica ställde sig upp och lät honom få ha sin arm i fred, hon hade uträttat vad hon ville. Hon vände honom ryggen och kunde höra honom gråta och svära vart om vartannat, hon lämnade honom blödande i skogen. Vad som fick henne att le på vägen tillbaka var vetskapen om Freddes oundvikliga blodförgiftning.
Erica skakade om sprayburken, övervägde att kasta den men kom på bättre tankar. Hon tog med den till vägen och grävde ner den i ett dike, den fick inte hittas. Hon kunde knappt se sig själv i mörkret, en bil passerade förbi ovanför och lyktorna lyste upp diket. Hennes handskar var blodiga efter affären hon hade uträttat, bäst att göra sig av med dem också. Hon tog fram kniven, lät regnet tvätta bladet från den röda vätskan. Hon drog fingrarna längs kniven för att få bort det sista spåret av blod, Erica stack sedan sig själv lätt i armen så att blodet började droppa, nu hade hon ett alibi för att ha lite blod på kläderna. Blodet rann längs hennes arm ner till på handen där det droppade ner på asfalten vid busshållsplatsen där hon nu stod och väntade.
Det lilla såret koagulerade och blodet slutade rinna, Erica gick in i busskuren och satte sig på bänken. Hon blundade och reflekterade över vad som hade hänt, bilar åkte förbi och lyste upp hennes tankar. Nu skulle hon till Towe och se på film, dagen hade varit lång och Erica hade uträttat mycket; det hade varit en väldigt lyckad dag.
I fjärran kunde Erica se två flytande klot och en grönt lysande fyra röra sig.
Erica log.
Citat från Nezen
*Berättelse*
Jag tycker din historia var väldigt bra, något förutsägbar men ganska vacker :D
Det största problemet jag upptäckte var det med Lina och Linda, var det en och samma person eller var det två olika?
För övrigt så gillade jag din novell.
Han fanns alltid till hands för mig, han var min bästa vän och förstod alltid mina problem.
Allting började förra sommaren då jag och min mamma var ute och körde i bilen, jag hade precis börjat att få köra på vägarna, lärarna tyckte att vi var redo då plötsligt en lastbil kör in i bakändan och slungar oss över räcket och ner i diket. Jag själv överlevde trots frakturer och en massa blåmärken, min moder var inte fullt så tursam och omkom med en bruten nacke. Jag har alltid, sedan olyckan ansett att det var mitt fel att min mor dog, min far säger alltid att det var lastbilschaufförens fel och att han var trött men jag visste att jag inte var redo och skulle inte tvingat mamma att följa med mig ut den dagen.
Under hela den tiden då jag låg på sjukhus så förundrades jag av en kille som varenda dag vid samma tid gick förbi mitt rum, någon gång tittade han även in emot mig med sina kristall blå ögon. En dag då jag var uppe på benen igen så skulle jag ut i korridoren för att träffa en av doktorerna så på vägen träffade jag killen som varje dag gått förbi. Jag var nära på att springa in i honom, han tog emot mig då jag nästan föll och bad genast om ursäkt.
- Nej, det var mitt fel, sade jag. Du behöver inte ursäkta för att jag sprang ut utan att se mig förr.
Sedan stod vi båda en stund helt röda i ansiktet och sade ingenting, sedan:
- Mitt namn är Fredrik, sade killen och sträckte fram handen.
- Mitt namn är Klara, sade jag och plötsligt hörde jag min övervakare kalla efter mig då jag sade ett raskt farväl till Fredrik och vinkade iväg honom.
Efter att mötet med min övervakare var över så på väg tillbaks till mitt rum så kunde jag glimta Fredrik stående utanför en av entréerna. Jag gick ut på lätta fotsteg och hälsade, han stod och rökte. Han hälsade tillbaks och jag frågade vad han egentligen gjorde här varje dag eftersom jag ibland sett honom. Han berättade då att han besöker sin äldre syster som då var inlagd i en av rummen. Jag beklagade och han tackade för omtanken och plötsligt bytades ämne till en massa olika saker, då exempelvis skolan och vi fick båda reda på att vi gick på samma.
- Då kanske vi syns någon gång där, sade Fredrik. Han gav sedan mig en puss på kinden och försvann runt hörnan.
Sedan skuttade jag in igen och lade mig i min säng och somnade om. Senare, efter att jag blivit utskriven så började skolan igen och även elevernas ständiga mentalt penetrerade ord som slinker in trots mina händer för öronen och stänga ögon. Fick höra sådant som att allt var mitt fel och det hjälpte ju inte precis mitt självförtroende men då plötsligt kände jag ett par kyliga händer emot mina handleder och då jag öppnade mina ögon så var mobbarna borta och bakom mig stod Fredrik och log, jag blev så glad att jag slängde mig i hans famn då han frågade ifall jag ville följa med honom ut medan han rökte. Utanför diskuterade vi länge, han berättade att han vänligt frågat tjejerna ifall de kunde sluta upp med sitt mobbade eller så skulle han anmäla dem och då sprang dem iväg.
Klockan ringde för lektionen startade men Fredrik var ej klar så han sade att jag skulle gå in i förväg vilket jag gjorde men då jag tittade tillbaks så var han borta. Men eftersom att lektionen börjat så tänkte jag inte mer på det utan gick igenom den utan problem trots att Fredrik var den ende i mitt huvud under hela den tiden.
Efter lektionen satte jag mig ensam i matsalen och åt dagens hemska och förvridna skit som de kallar ätbart. En skugga passerade bakom min rygg och jag fick frågan:
- Är det ledigt här, sötnos?
Jag lyfte upp huvudet och såg Fredriks glasögonprydda ansikte; han log så vackert som alltid, han satte ned sin matbricka och rätade till glasögonen. Jag frågade då vart han försvan förut innan lektionen och han sade då att han precis kom på att hans lektion var på andra sidan byggnaden och att han då var tvungen att skynda sig, jag godtog det.
Sedan under matrasten gick vi runt på skolområdet, han rökade som vanligt och jag bara beundrade hans blåa ögon i solskenet som märktes tydligt trots hans förmörkade glas. De var så hypnotiserande att jag inte ens märkte då han var klar och erbjöd om att vi skulle gå in igen.
Hela resten av dagen efter skolan låg jag i mina säng och bara funderade över honom, jag ville veta mer om honom, han var så mystisk och tilldragande. Det var någonting med hela honom och hans personlighet som jag kunde relatera till mig själv.
Plötsligt dök min fader upp i rummet helt ursinnig, han slog upp dörren med en smäll och jag hoppade till.
- Har du börjat att röka nu också?
Jag förstod verkligen inte vad han menade och bad om en förklaring då han förklarade ett paket cigaretter i min innerficka på jackan. Jag var helt förbryllad och förklarade att jag inte visste var ifrån de hade kunnat komma dit, jag förklarade att jag aldrig skulle göra någonting sådant. Min pappa var otroligt skeptisk men han är väldigt förlåtande så han godtog min ursäkt med en nypa salt.
Andra skoldagen var delvis lika hemsk som första och än en gång fick jag ord skikandes efter mig då jag spatserade igenom de korridorerna täckta av bänkar. Jag kände nästan att jag var på väg att spricka då jag kände en hand emot min bara axel då det var Fredrik som precis dök upp och höll om mig.
- Ignorera dem bara, säg ingenting till dem eller så blir det bara värre.
- Tack, sade jag och gned min kind emot hans bröst.
Första rasten blev inte mycket bättre, som vanligt gick jag igenom korridoren då plötsligt en fot dök upp framför mig och jag föll som en bräda ner på golvet. Alla eleverna skrattade och kallade mig för klant, jag blev så sårad att jag sprang ut ur byggnaden med tårar längst med kinderna. Jag satte mig vid ett träd i skuggan utanför entrén så att jag slapp all press.
- Är de på dig igen?
Fredrik stod över mig med ett leende på läpparna och en cigarett i handen.
- De är hemska, de gör allting för att jag ska må dåligt och det kvittar ifall jag ignorerar dem för de kommer bara på nya sett att plåga mig.
- Håll dig runt mig så ger de sig inte på dig, sade han medan han satte sig sidan om mig och lade sin arm runt mig. Då, vid den tidpunkten kände jag total trygghet, jag bara lutade mitt huvud emot hans axel, blundade och njöt av varenda sekund.
Jag vaknade sedan ur min dåvarande sömn av att en okänd person knackade mig på nyckelbenet, jag öppnade försiktigt ögonen och det var Linnea som stod ovanför mig och såg helt förbryllad ut.
- Vet du hur länge du suttit här ute, jag blev orolig för dig?
Jag tittade runt, min rygg var i nästan nittio graders vinkel och Fredrik var försvunnen. Den kvällen hade mitt huvud en massa frågor som var tvungna att besvaras så jag tog på min jacka och mina skor och beslutade mig för att ta en promenad så att man kunde rensa skallen.
När jag nått fram till en lekpark beslutade jag mig för att en liten stund sätta mig på gungställningen. Jag satt där i kanske tio minuter och sedan hörde ett rop efter mitt namn. Jag tittade bakåt och där var han, Fredrik. Jag blev så glad över att se honom att jag skuttade fram och hoppade upp i hans famn och kysste han på kinden.
- Det var oväntat men jag gillar det, sa han och sedan frågade jag av vilken anledning han var just vid lekparken.
- Jag brukar oftast gå ut hit när jag har mycket att fundera över.
Han satte sig på en av gungorna och tände en cigarett då lågan från tändaren speglades i hans ögon. Jag satte mig i hans knä vilket han inte sa emot och sedan pratade vi i kanske över en timme och i emellanåt jävlades han med mig och gungade hastigt så att jag nästan ramlade av. Sista gången han försökte det så klängde jag tag i hans överkropp vilket skapade en obalans och vi både föll på marken följt av att Fredrik fick den svingande gungan i bakhuvudet.
- Jag tror att jag måste pressa mitt huvud lite närmre dig ifall jag ska undvika den..skratta inte.
Jag kunde inte hålla mig, hans ursäkter för att vara nära mig var underbara och nu så låg han ovan på mig med sitt ansikte tätt intill mitt. Han rörde på sig lite och våra läppar möttes, vi låg där säkerligen i minst tjugo minuter och kysste varandra och någon gång gick det över till tungkyssar.
- Jag tror att jag är kär i dig, sade jag.
Det enda jag kunde göra efter det uttalandet var att le och se in i hans ögon och drömma mig bort.
- Du är helt underbar, sade han med en glimt i ögat och sedan förstördes hela händelsen med att båda våra mobiltelefonen började att ringa.
- Jag måste hem nu, morsan är orolig, sade Fredrik och jag instämde fast med min fader.
Den natten var sömnlös, det enda som rörde sig i mitt huvud var den stunden i lekparken med Fredrik. Nästa dag i skolan var mer behaglig, jag sken som en sol vilket alla märkte, Linnea blev speciellt nyfiken.
- Vad har hänt med dig, inte för att jag klagar över att du är lycklig men ändå?
- Jag har träffat världens mest underbara kille, han står nu utanför och kommer snart in.
Det kom ingen igenom entrén och jag och Linnea blev snart ensamma i korridoren.
- Men vad heter han och i vilken klass går han?
- Han heter Fredrik Andersen och går i MP07, sade jag med ett leende på läpparna.
- Du, det finns ingen Fredrik Andersen i MP07, det finns inte ens en Fredrik.
- Jävlas inte med mig, vad fan säger du?
Linnea drog mig bort till en bokhylla där en massa skolkataloger stod och drog ut en ifrån 2007 och sedan slog hon upp Medieprogrammet.
- Du ser, sade hon och pekade. Det finns ingen Fredrik Andersen, inte ens på hela skolan.
Då sprang jag iväg, jag sprang ifrån skolan och raka vägen hem och tittade inte tillbaks förän att jag låg gråtandes i min säng med ansiktet intryckt i kudden. Linnea hade följt mig hem och dörren var olåst så hon var snabbt inne och satte sig vid sängkanten.
- Det måste finnas en förklaring, sade jag och gråten i halsen. Alla de gånger vi träffats, vi har pratat en massa, suttit under det stora trädet medan han rökt. Det måste finnas en förklaring.
- Allting är du; lukta på dina fingrar, de stinker och det gör din andedräkt med. Första skoldagen efter att du kom tillbaks ifrån sjukhuset då fjortisarna mobbade dig så slog du ned dem, du misshandlade dem.
- Men..det var ju Fredrik som sade till dem.
- Fredrik finns inte, han har aldrig existerat och får jag fråga varför framsidan av dina byxor är täckta av grus och varför du har en bula nära nacken?
Det enda jag kunde göra under det tillfället var att gråta, släppa ut allting och inse sanningen. Linnea lade sina armar runt mig och sedan somnade vi båda, helt utmattade i min säng.
Copyright @ Fredrik Andersen 911025, Glumslöv, Skåne.
Det ligger en flicka i sängen.
Hon har krupit ihop under det blågula täcket, ber en tyst bön om att försvinna. Hon skakar, i huvudet hör hon fortfarande hans arga röst och utanför är det kallt. Hennes händer försöker stänga av skriken genom att hålla för öronen, men det dunkar alltför hårt.
Hela tiden dunkar det, som en pingismatch mot blodet som pulserar fram, slingrar sig över underarmarna.
Motståndarna: ett ord, en gråtattack, ett skrik. Han som reser sig, han som öppnar dörren, han som flyr genom natten.
Flickan som gråter, skakar, kastar sig på sängen och letar upp rakbladet. Hon stannar kvar, för vad är alternativet?
Han lämnade henne.
Om och om igen lämnar han henne.
Det tar aldrig slut.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet