Dumpa dina noveller här!
Novell vi skulle skriva på svenska-lektion. ^^ Kritik uppskattas.
Solen höll just på att gå ner i horisonten. Ingen själ syntes till. Det var bara ännu en behaglig kvällsskymning i denna fridfulla stad, trodde jag
Men det var ingen behaglig kväll och det här skulle aldrig mer vara en fridfull stad i mina ögon, efter det som hände sen
Jag såg en flicka uppenbara sig runt hörnet. Hon lekte och skrattade och jag log för mig själv. Plötsligt såg jag en skugga som växte sig större bakom byggnaden i närheten av flickan. Jag fick en oroväckande känsla i magen. Skuggan höll ett avlångt föremål i ena handen och var ovanligt, nästan overkligt stor. Jag höll andan i väntan på att främlingen skulle visa sig. Flickan lekte fortfarande, omedveten om mannen som faktiskt var på väg rakt emot henne.
En gestalt trädde till slut fram bakom byggnaden. Mitt hjärta skenade och jag flämtade till av förskräckelse när jag såg främlingen tydligt. Han (eller jag borde säga den) var groteskt stor och bar en heltäckande svart rock. Den hade stora kritvita glosögon och ett leende prytt med krokiga, vassa tänder som sträckte sig upp till öronen (om den hade haft öron d.v.s.). Huden såg ut som uråldrigt tunt papper och det den bar på var ett långt spjut.
Det som hände sen kommer jag aldrig att glömma. Bilderna kommer hemsöka mina tankar resten av livet och plåga mitt samvete. Varelsen gick med ökande fart mot flickan och nu var den bara några meter ifrån henne. Hon upptäckte äntligen hotet och såg rakt på den. Hon började skrika av rädsla och förskräckelse men skriket kvävdes tvärt. Det var spjutet som genomborrat hennes hals och nu hördes bara otäcka gurglanden istället för skrik. Blodet pulserade ut från halsen och hon föll ner på knä. Jag tänkte om och om igen att jag måste göra något, men jag var förlamad av skräck och kunde inte ens fly. Det enda jag kunde göra var att stumt stirra på det som hände rakt framför mina uppspärrade ögon.
Monstret gick sakta fram mot det döende barnet med ett fruktansvärt grin klistrat i ansiktet. Den böjde sig över henne med ansiktet nära hennes som om den tänkte kyssa henne
Istället för att göra det bet den tag i hennes lilla ansikte och slet loss en stor bit! Barnet sprattlade i hans armar och det bubblade och kom gurglande ljud från hålet som varit nedre delen av ansiktet.
Jag kunde inte begripa vad som hände, men paniken tog övertaget och jag kunde äntligen röra på mig. Jag började springa, och jag slutade inte förrän det var fysiskt omöjligt att springa längre. Då ramlade jag framstupa ner på marken och spydde. Jag grät och kräktes samtidigt. Tillslut föll jag ihop i fosterställning i mina egna spyor och svimmade. Jag kan inte erinra mig om hur jag kom hem igen, men jag kom hem iallafall.
Efter den kvällen har jag aldrig varit mig själv igen.
Den kvällen är det enda som finns i mitt huvud numera.
Den kvällen är det jag fruktar allra mest.
Den kvällen är hela min värld.
Den kvällen gjorde mig galen.
Citat från Pekfinger
Citat från Skosegnose
Samma här som jag skrev till Bladet: styckeindelning!
oj...sorry 'bout that...brukar inte använda det >.<'
Istapparna glittrar och blänker, snön ligger vit på marken. Vinden blåser iskall in under Zacharias skinnjacka. Vinden piskar i snön så att det bildas små virvlar av snö. Häller man ut lite kokain nu så skulle man aldrig hitta det igen. Det skulle förena sig med den mjuka snön och vara förevigt borta. Zacharias tycker inte om den tanken.
Han sträcker in handen i innerfickan på skinnjackan och trevar med handen tills han hittar den tomma påsen, som för bara en vecka sedan var proppfull med kokain. Sedan försäkrar han sig om att pengarna fortfarande ligger kvar i den andra fickan, och att de inte hade fallit ut när han föll ner för den istäckta stenen han hade suttit på tidigare.
Vinden fick träden att susa och och piskade snö i hans frusna ansikte. En uggla hoade bakom en snötäckt gran. Zacharias hoade tillbaka. Tre korta, tre långa, tre korta. Efter att det sista hoet hade ebbat ut dök ett huvud upp bakom granen. Sedan följde resten av kroppen med, efter att ögonen först hade granskat omgivningen noggrant för att vara säkra på att Zacharias verkligen är ensam.
Zacharias ser inte genast att det är en kvinna, men när hon närmar sig honom så släpper hon ut det midjelånga, korpsvarta håret som hon hade dolt under mössan. Hennes ögon glider över Zacharias ansikte som ett par isande blåa kristaller. Hon hakar fast blicken i Zacharias ögon, och Zacharias får en känsla av att detta inte är en kvinna man ska jävlas med. Hon ser dessutom väldigt muskulös ut för att vara en kvinna.
- Är.. Är det du som är Laila? stammar Zacharias försiktigt fram.
- Det beror på vem som frågar, svarar kvinnan med ett lite fientligt ansiktsuttryck. Zacharias kan inte undgå att märka att hennes flagiga läppar inte rör sig särskilt mycket.
- Zach, jag heter Zach, säger Zach, den här gången med lite mera mod.
- Och vad vill du mig, Zach?
- Jag undrar om du.. om du kan sälja lite kokain åt mig? säger Zacharias och harklar sig lite.
- Hur mycket är du villig att betala?
Zacharias räcker fram sedelbunten mot Laila.
- Det där räcker inte långt, fnyser Laila. Men jag kan vara lite snäll, den här enda gången och ge dig en hel påse. Bara för att jag tycker så synd om dig. Vilket helvete du måste ha gått igenom för att hamna här, lägger hon till i en viskning, eftersom hon nu har smugit fram till Zacharias. Hon låter dessutom smått road.
- Men, jag har inte gått igenom något helvete, mumlar Zacharias, men räcker henne pengarna ändå.
- Då trodde du väl att det skulle vara en kul grej, att det nog inte är så farligt. Men du har väldig, väldigt fel.
Laila räcker honom påsen, och börjar med långa, kattlika steg gå tillbaka mot sin gran. Zacharias vänder sig om och börjar gå hem.
När Zacharias kommer hem börjar han planera hur han ska använda sitt kokain. Han tänker att han kan sniffa en lina på torsdagen, två på fredagen och fem på lördagen. Då blir det några linor över åt Spike också. Spike och Zacharias ska nämligen ut på stan på lördagen.
Tisdagen, onsdagen, torsdagen och fredagen går snabbt och plötsligt är det lördag. Det ringer på Zacharias dörr, och när han öppnar ser han det ärrade ansiktet som har hjälpt honom hela livet, med allting, när som helst, var som helst.
- Hänger du med ut ikväll eller? säger Spike med ett flin och lutar sig lätt mot dörrkarmen.
- Såklart jag gör, säger Zacharias och besvarar Spikes flin.
- Är din mamma hemma?
- Vet inte. Tror inte det. Har i alla fall inte sett henne den här veckan, säger Zacharias helt nonchalant, som om det är den mest naturliga saken i världen att man inte har sett sin mamma på en vecka. För honom är det nämligen det. En splittrad familj och en alkoholist till mamma är hans vardag.
- Bra, kan vi dra varsin lina innan vi går då?
- Visst, vill du ha något att äta först då?
- Tack, men nej tack. Jag är inte särskilt hungrig. flinar Spike och klampar rakt in i lägenheten utan att ta av sig sina leriga kängor först.
- Skyll dig själv då, säger Zacharias och rycker på axlarna. Sedan går han till köket och letar i diskhon efter ett glas som inte är allt för smutsigt. En tallrik lösgör sig från diskberget och faller till golvet. Zacharias muttrar men låter skärvorna av den frostade kristalltallriken ligga kvar på det smutsiga laminatgolvet.
Zacharias lägger tillbaka glaset på diskbänken utan att dricka något, sedan går han till sitt rum, där Spike redan har hittat påsen med kokainet som Zacharias gömde så väl. Zacharias skrattar och tänker att Spike känner honom alldeles för väl. Spike häller ut kokain i två linjer på en tallrik som låg under sängen. Han räcker fram tallriken mot Zacharias, men Zacharias skakar på huvudet och nickar mot Spike samtidigt som han säger:
- Gästerna först, det vet du..
Då trycker Spike fingret mot sin vänstra näsborre och drar in kokainet genom den högra. Sedan räcker han över tallriken mot Zacharias, som tar emot den och gör likadant.
Zacharias och Spike ligger på sängen och väntar på att kokainet ska börja verka.
- Du, Zach. Kommer du ihåg den gången då gymnasie-eleverna hoppade på oss? Visst var väl det kul? säger Spike och ler brett och Zacharias tycker att han ser sådär galen ut som bara Spike kan vara.
- Kul och kul.. Jag tycker i alla fall inte att det var kul att få en bruten arm. Tycker du verkligen att det är så himla kul att gå omkring med det där ärret i ansiktet?
Spike ler och visar upp en bländande vit tandrad.
- Ja, det tycker jag. Det får mig att se tuffare ut, folk har även sagt att jag ser äldre ut än vad jag egentligen är. Fattar du hur coolt det är folk tror att man är 19 när man egentligen är 16? frågar Spike med en självbelåten min.
- Det beror nog på knarket, muttrar Zacharias buttert.
- Nej, nu går vi! Här är alldeles för tråkigt, jag vill ha lite action!
Spike hoppar upp ur sängen och börjar leta efter sin skinnjacka, Zacharias hittar också sin skinnjacka efter ett tag. Väl ute så hittar de snabbt ett gäng med bekanta människor, resten av medlemmarna i Zacharias band The Hairspray Hooligans är också där, men de är så fulla att de inte märker Zacharias.
Gänget drar fram genom Vasa centrum och förstör x antal gungor, trappuppgångar, klätterställningar, postlådor och lyktstolpar på sin väg. Sedan stannar de utanför Subway, eftersom någon i gänget tydligen är hungrig, vilket resulterar i att alla i gänget snabbt tränger sig in genom dörren för att störa de andra gästerna som tills nu satt och åt fridfullt där inne. Men Zacharias och Spike stannar kvar utomhus, en bit ifrån dörren.
Zacharias tar fram en liten, svart plastskiva som han alltid bär med sig i fickan. Sedan tar han även fram den lilla påsen med vitt innehåll. Han ställer sig med ryggen mot vinden och häller upp två vita linjer på den svarta skivan. Gatulyktan blinkar. I ögonvrån ser Zacharias redan de svarta änglarna, och han vet att om han drar i linan nu så kommer de bara bli tydligare. De svarta änglarna skrämmer honom ibland.
- Hallå, Zach?! Ska du dra din lina eller? väser Spike otåligt, samtidigt som han kastar nervösa blickar omkring sig, speciellt mot dörren.
- Klart jag ska, svara Zacharias lugnt och drar in kokainet genom den högra näsborren, sedan räcker han över plastbiten åt Spike.
De svarta änglarna dansar runt honom, runt och runt i en snabb dans. De pekar på honom, skrattar åt honom, pressar sina illmariga svarta huvuden ihop och viskar om honom, de hånar honom för hans svaghet. Det är då han ser henne. Som en röd ängel med guldgnistrande hår står hon där, och de svarta änglarna suddas långsamt ut när hans fötter nästan som av egen vilja börjar gå mot henne, utan att han kan göra något åt det.
När han väl står framför henne så blir han hemskt skakig, men försöker ändå få igång en konversation.
- Hej, jag är sångare i Hairspray Hooligans, har du hört oss någon gång? piper han försiktigt fram.
Flickan låter blicken löpa från hans ansikte ner till hans fötter, och sedan upp igen.
- Sorry, jag umgås inte med knarkare, svarar hon, snörper på näsan och drar ett bloss av en cigarett som en kille i märkeskläder räcker henne. Killen ger Zacharias en triumferande blick och krokar arm med flickan, sedan går de därifrån och lämnar Zacharias ensam där, tom som ett svart hål.
Dagarna går och Zacharias försöker förgäves få tag på den vackra flickan igen, men han kan inte hitta henne någonstans. Det känns som om hon är hans enda hopp, som om hon kan göra allting bra och hjälpa honom ur sin svaghet. Laila finns inte heller kvar längre, så han har åter igen problem med att få tag på kokain, precis när han behöver det som mest. Men när han väl får tag på det så köper han väldiga mängder, helt själv.
På fredagen ringer Spike på dörren och drar med Zacharias ut. De går och äter på Mc Donalds, de skrattar och Zacharias känner sig helt totalt välkommen och trygg med Spike. Spike startar ett ketchupkrig med Zacharias, och de blir utslängda och portade från Mc Donalds, båda totalt täckta i ketchup, och de skrattar som de aldrig har skrattat förr. Zacharias ligger på den snöiga marken dubbelvikt av skratt, och Spike står lutad mot en lyktstolpe och frustar. För en liten stund glömmer Zacharias faktiskt flickan som han under den senaste veckan har varit så besatt av. Men då ser han henne. Där, vid ett gatuhörn står hon och hånglar med en kille i spända byxor och en tight skinnjacka. Gatulampan blinkar. Zacharias känner sig som om någon har slått honom hårt i magen med knytnäven.
Taket ovanför honom snurrar, hela rummet snurrar. Det är hans rum, men han känner inte igen sig. Han biter sig i läppen så att blodet börjar rinna. Det smakar järn. Smaken av blodet gör så att han känner sig spyfärdig. Sedan somnar han, omgiven av svarta änglar som viskar i hans öra om döden och helvetet.
När Zacharias vaknar igen är det morgon, då är änglarna borta. Istället sitter hans mamma på sängkanten. Hon gråter, och mascaran har runnit över hennes rynkiga, fläckiga ansikte. Zacharias vill fråga varför, men hans mun är alldeles för torr, han kan inte få fram ett endaste ljud. Då börjar hon berätta istället.
- Spike ringde mig från din mobil igår. Han sade att du hade fått i dig alldeles för mycket kokain, att det var allvar den här gången, så jag kom och hämtade dig. Allt det här är mitt fel. Jag är en dålig mor, och om jag bara hade varit en bättre mor från början så hade du aldrig börjat med kokain, snyftar hon.
Kokainet, nu kommer Zacharias ihåg, han hade dragit fyra linor på en gång.
- Tack mamma. Kan du gå ut ur mitt rum nu? frågar han barskt och ignorerar sin mammas tårar.
Hans mamma suckar och gråter lite till, men lämnar slutligen honom ifred. Zacharias tänker. På sin mamma som aldrig är närvarande, på kokainet som han inte kan sluta med och på flickan som han aldrig kan få. För hon umgås inte med knarkare. Han ligger och tänker i flera timmar.
När han är klar med tänkandet så är det redan mörkt ute, och hans mamma har flera gånger frågat om han vill ha något att äta. Men nu vet han vad han måste göra. Han rotar i sin skrivbordslåda efter ett papper och en penna, och när han har hittat dem så försöker han komma på vad han ska skriva, men han kommer bara på en sak.
"Förlåt" skriver han med sin svagt lutande stil och lämnar pappret på kudden, sedan drar han två linor och lämnar resten av kokainet bredvid lappen. Han tar sin skinnjacka och smyger ut i natten.
Han står en bit ifrån kanten och undrar om någon kommer sakna honom. Spike, han kommer sakna Zacharias, och Zacharias kommer sakna honom. "Soulmates tills döden skiljer oss åt" brukade Spike alltid säga när de låg i sängen höga som två höghus, sedan brukade han grabba tag i Zacharias hand och hålla den hårt. Hans mamma, hon kanske skulle sakna honom. Men han har saknat henne hela sitt liv, nu tycker han att det är dags att hon får sakna honom lite. Och flickan, hon kommer troligen inte ens veta att han är död.
Han står på kanten och ser det svarta vattnet forsa fram. Det är det enda som inte har frusit ännu, men det är isande kallt. De svarta änglarna är där igen. De är glada. De vet att de snart ska få som de vill. Zacharias tar av sig sin skinnjacka och mobilen och lägger dem på den snötäckta marken en bit ifrån kanten. Han går fram till kanten med tunga steg, fäller en tår och viskar ut i natten. "För dig, för att du aldrig kan bli min", viskar han, och vinden rycker tag i hans ord så fort de har lämnat hans tunga. Sedan faller han. Nu finns han inte mera.
Vinden gör små virvlar av snö. Istapparna blänker. Gatulampan blinkar och slocknar.
Skriven på en svenskalektion, och jag är väldigt, väldigt obekväm med att skriva på svenska..
^ riktigt, riktigt bra!
Hah lol den där tråden är ju typ perfekt ifall man har novell som uppgift i skolan men är för lat för att skriva!
Det var inte dig jag såg först. Det var tablettburken och det stora antalet origamisvalor ovanpå sänglinnet. Senare skulle det visa sig att de symboliserade våra dagar tillsammans... pappersfåglarna, alltså. Inte Propavan-burken.
Efter dem lade jag märke till att de ljuslila väggarna hade börjat ömsa skinn igen. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger jag försökt övertyga dig om att de inte ville dig något ont, att de bara var papper och inget annat. Det spelade ingen roll; du slet ner dem ändå. Gång på gång. Jag vet inte hur många gånger jag tvingats ta dyra lån för nya tapeter.
På golvet hade du skrivit ner texten till din favoritlåt med svart spritpenna. Orden "Help me. I have done it again" ledde mig fram till dig. Hopkrupen likt ett ofött foster låg du, rörde inte en muskel när jag utmattat sjönk ner på knä. Det var väl det som var meningen, antar jag. Att du inte skulle vara medveten om vem som slutligen hittade dig. Du hade alltid föredragit att spela blind framför att se livet i vitögat.
Jag skrek. Ja, jag skrek som om hela min värld rasat samman... vilket till stor del stämde. Jag slog dig i ansiktet, en eller två eller tre gånger. Nu i efterhand kan jag inte riktigt avgöra om jag gjorde det för att väcka liv i dina djupblå ögonen, eller om jag gjorde det för att jag var arg.
Förmodligen gjorde jag det av den förstnämnda anledningen, för när det inte gav effekt kilade jag in armarna under dina armhålor. Badrummet låg bara några meter bort, men kroppen var tyngre denna gång. Hade du lyckats, för ovanlighetens skull? Eller stoppat i dig chokladtårtan i kylskåpet för att dölja medicinsmaken?
Ett snabbt ögonkast mot spegeln vittnade om att jag grät, även denna gång. Ditt huvud vilade fridfullt mot min överarm, när jag klev över badkarskanten och drog dig med mig. Min spegelbild försvann när fötterna halkade på underlaget och sände oss pladask ner på det vita kaklet. Inte en sekund fick gå till spillo. Jag sträckte mig efter skruvknappen och kände genast den kalla duschstrålen träffa min ångande rygg. Vattnet rann i strida strömmar över ditt bleka ansikte, men fortfarande fick min närvaro ingen reaktion från din sida.
Med ett lågt kvidande böjde jag mig slutgiltigt framåt och körde ner fingrarna i din hals. Vita tänder skrapade mot min handrygg när dina muskler spändes i ett chockat uppvaknande. Du vek dig dubbel och tillsammans såg vi ditt maginnehåll spädas ut med vattnet. Sedan började vi darrande att snyfta.
^ Det första jag skrivit "seriöst" på över ett halvår. Woop woop!
EDIT: Fan vad mycket självmord det blev i tråden nu, lol.
http://kommendantochstyrman.blogspot.com/
Jag och en kompis håller på och skriver en bok om pirater!
checka om ni vill typ, säg något. walla.
Fakta om huvudpersonen:
Namn: Rose
ålder: 16 år
Längd: 167cm
Hår färg: Svart med lila slingor
_____________________________________________________________________________
Låt ni borde lyssna på medans ni läser: Tokio Hotel - Moonsoon.
_____________________________________________________________________________
Prolog:
Robin ger mig en arg blick. Hans blå-gröna ögon tittade strängt på mina. Hans blick dödade mig.
''Men du, vi kan ju fortfarande vara bäzza?'' Säger jag lungt och så glatt jag kunde.
Hans ögon släppte mina. Han gav mig en äcklad blick som jag aldrig någonsin sett på honom.
''Jag vill aldrig mer se ditt äckliga ansikte mer. Någonsin!'' Skrek han av smärta.
Mina ögon blir full av tårar. Jag springer därifrån så fort jag kunde. Ut ur byggnaden. In i den kalla vinternatten. Gatan såg ut som ett stor jätte täcke. med massa ull överallt.
Jag springer till närmsta busshålls plats och sätter mig ner på bänken. Som tur var jag ensam där. Ingen såg mig gråta. Jag tar fram en näsduk ur handväskan och tårkar mig på ansiktet.
''Jaha, sånt är livet.'' kommenterar jag från ingenstans och slänger näsduken och sedan börjar leta efter min busskort. Jag satt och letade efter den ganska länge. Länge nog att jag skulle kunna skrika och attackera hela stan. (Jag har ADHD).
I handväskan var det: en mascara, min mobil, min plånbok och nycklar. Busskortet fanns inte i plånbocken. Inte i handväskans stora ficka. Och det värsta: INTE ENS I MINA JACK-FICKOR!
Jag står inte ut längre. Jag hittar inte mitt jäkla busskort. Jag står och skriker ut som en galning. ''Jäkla busskort! Vänta bara när jag hittar dig en vacker dag!''
En tjej i min ålder kollar förvånat på mig. Ojdå... verkar som att jag inte är ensam längre.
''Du'' börjar hon. ''Om du inte ditt busskort kan du lika gärna betala med sms?'' frågar hon.
Jag ger henne en fundersam blick och säger: ''Jaha, oj...d-det tänkte jag inte på.''
Bussen kom. Jag hoppar in och betalar med sms och sätter mig ned. Tjejen som jag pratade med satt fortfarande kvar på busshållsplatsen och glor på mig.
Jag ger en henne en ''Tack så mycket för hjälpen blick'' och vinkar. Tjejen vinkar glatt tillbaka.
Bussen börja åka.
Här sitter jag, Rose från Idiót-landet och tänker på Robin. Jag fattar inte att jag gjorde det. Jag önskar att jag inte gjorde det. Hur kunde jag tro att han var otrogen mot mig. Varför kunde jag inte bara skita i det och vara lycklig? Jag hatar mitt liv. HATAR!
^ om du är ute efter någon form av kritik, så finns det en del stavfel och särskrivningar här och där!
ablackrose: du hoppar mellan presens och imperfekt.
Är det chill om jag slänger in en som mest är i "kladd"stadiet än så länge? vilket betyder att jag inte gått igenom _något_. Jag har mest en "basstory", stavningsfel osv tillkommer och även annat slarveri.
Undrade mest.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet