So you know this sweet little thing called anger...

Hur mycket jag än vill, så kan jag inte vara arg på dig... Eller dig... Eller någon av er för den delen.

Hur mycket jag än vill, så kan jag inte sluta skylla det du gör på mig.

Hur mycket jag än vill, så är det inte dig jag hatar.

Allt blir i slutändan mitt fel.

Alltså fuck man, jag har varit så sjukt jävla trött på människor och så kallade "vänner". Relateable?
Hur mycket man än varit där, hur mycket man än ger och hur mycket man än ÄR där för människan, så får man inte ens höra ett enkelt jävla "tack".
Blir så trött på att ens tänka på att försöka.
Vad jag kräver tillbaka från dig, som går och förväntar dig att jag ska hjälpa dig med allt hela jävla tiden, är ett minsta lilla tecken på uppskattning.

Måste börja sätta mig själv först, istället för att hjälpa alla andra... Jag glorifierar mig inte, tycker det är patetiskt att jag inte kan hålla en jämn nivå av att ta hand om andra och mig själv på samma gång. Men alla andra har alltid gått före, och mitt välmående är raka störtloppsbacken.

Jag är också ett svin ibland, tro inte att jag är oskyldig.

Jag ska dock inte påstå att jag inte har människor runt mig som bryr sig, det har jag verkligen. Men jag är inte den som pratar om hur jag mår med dom.
Ärr som många andra, och säger inte hur jag mår om ingen tvingar fram det. Går aldrig till någon och säger "jag behöver prata" eller "kan du komma över/kan jag komma över?", jag skäms för mycket för det. Den finska finskheten är inpräglad i huvudet på mig. "Det finns inga problem, känslor ska man inte prata om för allt är bra som det är".

Detta kan tolkas på ett rop på hjälp, med det är det inte. Det kan även tolkas som ett rop på uppmärksamhet, men jag skiter fullständigt i uppmärksamheten.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva, eller vad jag skriver, allt är så jävla mosigt... Men jag kände att jag var tvungen att skriva något.
Jag är så jävla förvirrad... Mesta dels för att jag läser igenom det jag skrivit.

Whatevs.