SEIKEs blogg

Opererades idag. Har varit en stor ångest sedan de kontaktade mig för trå veckor sedan för att sätta in en ”akut” tid. Har varit så orolig att det inte ska gå bra, och haft mycket ont… En del av mig var dessutom rädd att de skulle hitta värre än de planerat för när de öppnade upp, men det verkar ändå ha gått bra! Jag lever och smärtan är galen men kontrollerad. Kommer att vara kvar på sjukhuset, men förhoppningsvis så vågar de släppa mig redan imorgon. Tänker att så länge jag har smärtstillande så kan jag väl lika väl ligga hemma som här? Det är i alla fall min önskan. Kommer bli sängliggande ett bra tag, men kan ju gå själv. Behöver ju bara kunna gå fram och tillbaka till toaletten liksom.

Om allt har gått bra nu så kommer jag slippa de allra värsta smärtorna jag burit på, vilket skulle vara så fantastiskt! Tänker att min lilla mamma nog finns med mig uppe från himmelen och styr och ställer så att saker och ting blir bra ♥

Men mycket annat jobbigt har skett kring allt detta vid sidan av……
En av mina bästa vänner sa upp kontakten mitt i allt det här…. Hon förstår inte hur otroligt mycket hon skadade mig genom detta, och att jag verkligen hade behövt hennes stöd nu. Istället valde hon att straffa mig och kasta bort 15+ år av vänskap för att jag inte klarat av att vara där för henne fullt ut just nu. Jag kan inte validera henne när mitt nervsystem varit helt hysteriskt av oro och ångest.

Detta får mig att inse hur jävla lite jag faktiskt betydde för henne. Sekunden som min fysiska och mentala hälsa tog stopp på grund av vad jag själv fått stå inför just nu så var jag inte värd ens en förklaring.
Bara en block.
Är så fruktansvärt sårad…. Det gör extremt ont att bli behandlad som sopor av en människa som man älskar och bryr sig så mycket om. Men jag försöker vara ”den större människan” och se att hon själv går igenom någonting hemskt - men tycker samtidigt inte att jag förtjänar den här behandlingen efter allt jag faktiskt gjort för henne. Noll empati för min sits.
Vill inte tänka så om henne….. men här var hon rakt ut elak mot mig, och jag är så trött på att behöva bli behandlad som skit från folk som jag älskar och bryr mig om. Alla är så uppe i sitt eget. De glömmer bort att jag också är människa, och bara för att jag inte alltid pratar om mig själv och mina struggles så betyder det inte att jag inte är på gränsen till kollaps. Försökte förklara detta utan att lämpa över det på henne mitt i hennes egen distress, men hon verkar inte alls kunna ta till sig det eller bry sig.

Det här halvåret har fan varit jävligt motigt, främst för min kropp men det går ju ut över allt det mentala. Jag har gått upp mycket i vikt, och hela hälsan fallerar som ett jävla domino. Fick tillbaka mina destruktiva tankar i slutet av året. Något som jag inte behövt dras med på ca tre år, och de där jävla tvångsmässiga tankarna har eskalerat. Det nådde sin pik för ett par veckor sedan och strax därpå kom beskedet om provsvar, snabba åtgärder som ska göras samt snabb tid till operation.
Jag är glad att få svar på mycket av smärtorna, men det är ju också jobbigt att inse att man kommer att gå ogenom en tung fysisk återhämtning.

Försöker vara positiv. Försöker tänka att jag inte är värdelös, och att allt som händer är out of my hands - jag kan bara göra mitt allra bästa och fokusera på mig själv. Att inte själv helt tappa fotfästet, även om det känns som att jag redan gjort det.
Men nu ska det bli bra. Jag måste vara bestämma mig. Min kropp SKA klara det här, och nu har jag de BÄSTA förutsättningarna att ta nytt avstamp. Härifrån kan det liksom inte bli värre! ….. Eller det KAN ju det men de har uppföljning på mig redan nästa vecka, och jag har snabbtelefon att kunna komma in akut DITEKT om läget vänder. Jag är fan starkare än jag tror! Klarade 6 operationer på kort tid - det här kan jag fan klara av!

Snart är det vår! Jag ska börja träna så FORT kroppen tillåter, ta körkort, påbörja min biodling om typ två månader-ish och sätta igång med alla andra planerade bestyr på gården mot sommaren, söka utbildning relaterat till gården i höst… Sen ska jag släppa musik och skriva klart min bok, börja måla igen….
Allt det här måste jag tänka på! Jag är inte en värdelös människa, och jag är inte en dålig vän som är värd att slängas bort. Får ta tillbara på alla de som faktiskt finns där och som inte får mig att känna mig som skit. Det går inte att vända ut och in på sig för att bli behandlad väl av en människa som är så fast i sitt eget att hon inte ser att hon massakrerar någon hon kallat sin bästa vän i dennes mest utsatta tid.
Jag ska klara det här, och jag får tid att sörja allt senare men nu måste jag bara bli frisk och all min energi ska gå till det, inte till att drunkna i känslan av att vara värdelös. Jag måste vara snäll mot mig själv. Jag måste lyssna på dem som är snälla mot mig och kan se hur sårbar jag är just nu. Det måste få vara ok att vara sårbar och trasig utan att man blir behandlad illa. Det är det absolut sista jag behöver nu.

Och……. på tal om det sista jag behöver…….. min pappa skrev. Han har inte hört av sig, ens när jag fyllde år för en månad sen. Han skrev inte för att höra hur jag mår efter operationen utan för att se om vi sålt lägenheten och hur mycket pengar vi fick…..
Ni som inte vet, min pappa övergav min familj, sket i att komma på mitt bröllop, ringde mig och min syster dagar efter mamma dött och försökte få ut pengar från sin FRÅNSKILDA DÖDA EX FRU, satte ett år senare mig i en ekonomisk kris där jag och min fru nästan blev hemlösa på grund av hans agerande (lång historia kort: han stod på en del av min lägenhet fram till för ett år sedan pga att den löptes in för över ett decennium sedan när jag inte kunde köpa själv och hotade med tvångsförsäljning om jag inte tog på mig HANS skuld som han hade lånat upp på den)…. Asså det är mer - men orkar inte ens…..
Och nu skriver han alltså, trots att vi har kontrakt på att han inte får hålla på och tjata om mer pengar nu efter att vi löst ut hans skuld på 1.300.000 (!!!!!!) som vi tog på oss från honom - men han ska såklart försöka få ut mer av försäljningen trots att allt det är förlikat + vi har KONTRAKT på att han inte kan hålla på mer.
Får sådan extrem stress. Jag har ingen pappa.
Gråter så jävla mycket över hur SJUK hela den situationen är…… Jag måste bara blocka honom. Mitt i allt det här så går det inte att jag dessutom ska behöva känna mig helt jävla värdelös på grund av honom.

Märker att mina smärtstillande börjar kicka in för jag tror texten blev lite osammanhängande - typ som mina tankar är atm…. men orkar inte läsa igenom och korrigera. Det får vara lite rått och ofiltrerat. Är väl därför man har en blogg ändå, just för att få skriva av sig lite.

Ringde just lite med min fina fru och fick se våra pälsbarn ♥ Det ger mig så mycket lycka, så nu längtar jag hem och tänker skynda mig att bli tillräckligt start för att få komma hem till lilla familjen!
Ser min fru och hundarna på vår övervakningskamera som visar vägen där vi går när vi går på promenad och det är så mysigt att kunna ta del av härifrån. Blir helt varm av kärlek.

Jag är inte sopor. Jag har ett värde och det är ok att jag inte alltid orkar. Jag är bara människa, med fel och brister. Ibland blir det fel för att man är så trasig att man går på sparlåga. Jag vet att mina riktiga vänner ser det och inte håller det mot mig i min mest utsatta sits.

Nu håller jag på att tuppa av. Måste ringa på sköterskan för att det blöder lite….
Puss på bloggen och alla människor! Tack för att jag fick dela lite av mina tankar med er åter igen ♥

Haft migrän 3 dagar i rad nu… ska in på sjukhus om någon vecka. Vi får la se om man överlever.

Hade någon av er kunna föreställa sig att jag skulle flytta ut i skogen och bo i ett hus som jag och min fru ritat upp och designat själva? Fan, livet är galet ändå!!!

Nu bor jag i ett hus som vi själva byggt (inte by hand men utformat ritningarna ihop med ett företag) ute i skogen och mår så jävla mycket bättre än förr.
Här trivs jag. Vill helst aldrig åka härifrån, ens bara för att handla.

Ni kan kolla in på @blackfenfarm hur jävla fint det är!
Och ändå, hur jävla coolt är det inte att vi faktiskt har byggt ett jävla hus???? Inte många som kan säga att de gjort det!

Inget nytt.. Som vanligt svårt att hantera de där mörka tankarna när de kommer.
Impulsen att kasta sig fram när tåget kommer eller att bara kliva ur bilen i farten. Klättra över staketet och hoppa när man går över en bro. Sådana jobbiga scenarion som tränger sig på, även om man lärt sig att bara låta det vara..
Slutar dock aldrig tära. Fattar inte varför det ens ska behöva vara så? Tycker att det borde vara fundamentalt i oss som människor att tvärt om ha instinkter som stoppar sådana tankar.

Jag är inte olycklig. Jag är nog bara sjuk.. Är väl någonting med mina diagnoser som spökar som vanligt, men man blir liksom aldrig van trots att man levt typ hela sitt liv på samma sätt. Det går i omgångar, och man kan slippa skiten i ett par månader - men det kommer ju för fan alltid tillbaka.

Jävla dumt.

Kommer ni eller??
https://www.debaser.se/events/emoklubben

Ska dit och göra reklam för Emoklubben med någon form av framträdande innan BMTH. Har ingen koll alls men om folk är där så kan vi leka!

Vad kul vi ska ha!

I sommar, fest i Sthlm! Kom!

Min mamma gick bort för snart en månad sedan och jag är inte densamma längre.
Hon är den människa som har varit absolut viktigast för mig i hela världen, och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte lever längre. Kommer på mig själv konstant med att vilja ringa henne, men ingen kommer att svara?

När någon såpass viktig går bort och därmed en del av en själv dör på det här sättet så gör det någonting med en som är svårt att sätta fingret på.
Som när man i en mardröm inser att man befinner sig i drömmen och bara väntar på att få vakna upp? Förstår hur hemskt det låter, men det är den känslan som blivit konstant nu. Känner i hela kroppen att jag är redo att ?vakna?.

Har njursten i vänster njure som täpper till och fått ha nefrostomi sedan början av året. Tar väldigt mycket smärtstillande, så är i princip konstant drogad. Efter en misslyckad behandling så ska de nu söva mig nästa gång, vilket blir den 7de Mars.
Mammas begravning är den 8de, men det blir nog bra. Känns som att det kommer att bli någonting fint att dela bli av med den här sjuka smärtan och samtidigt få ta farväl av henne i samband.

Den är sorgen som jag bär är något som aldrig kommer att lämna mig. Och det är nog ok ändå.
Tänker hela tiden på att det blir som i sagorna:
Nu får hon äntligen springa. Som lårbensamputerad sedan hon var 14 så var det så mycket som hon inte kunde göra. Vet att hon åker skridskor i Nangijala, och för henne kommer det bara kännas som en dag eller två innan vi ses igen.
För mig så är jag nog kvar här några år till.
Frågan är hur länge man kommer leva, och när det blir dags att kasta in handduken. Med tanke på min hälsa så vettefan hur länge man kan tänkas leva.
Bör ju fan kunna ta 60 ändå! Nästan 30 år till. Det är ungefär så länge jag redan levt, och bara tanken på att den tiden ska bli utan min mamma är helt jävla overklig. Det funkar inte i min hjärna alls.
Men ska göra mitt bästa, och hon ska bli stolt över mig.

Lovade henne att skriva klart min bok.
Det tänker jag göra.