SEIKEs blogg

Inget nytt.. Som vanligt svårt att hantera de där mörka tankarna när de kommer.
Impulsen att kasta sig fram när tåget kommer eller att bara kliva ur bilen i farten. Klättra över staketet och hoppa när man går över en bro. Sådana jobbiga scenarion som tränger sig på, även om man lärt sig att bara låta det vara..
Slutar dock aldrig tära. Fattar inte varför det ens ska behöva vara så? Tycker att det borde vara fundamentalt i oss som människor att tvärt om ha instinkter som stoppar sådana tankar.

Jag är inte olycklig. Jag är nog bara sjuk.. Är väl någonting med mina diagnoser som spökar som vanligt, men man blir liksom aldrig van trots att man levt typ hela sitt liv på samma sätt. Det går i omgångar, och man kan slippa skiten i ett par månader - men det kommer ju för fan alltid tillbaka.

Jävla dumt.

Kommer ni eller??
https://www.debaser.se/events/emoklubben

Ska dit och göra reklam för Emoklubben med någon form av framträdande innan BMTH. Har ingen koll alls men om folk är där så kan vi leka!

Vad kul vi ska ha!

I sommar, fest i Sthlm! Kom!

Min mamma gick bort för snart en månad sedan och jag är inte densamma längre.
Hon är den människa som har varit absolut viktigast för mig i hela världen, och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte lever längre. Kommer på mig själv konstant med att vilja ringa henne, men ingen kommer att svara?

När någon såpass viktig går bort och därmed en del av en själv dör på det här sättet så gör det någonting med en som är svårt att sätta fingret på.
Som när man i en mardröm inser att man befinner sig i drömmen och bara väntar på att få vakna upp? Förstår hur hemskt det låter, men det är den känslan som blivit konstant nu. Känner i hela kroppen att jag är redo att ?vakna?.

Har njursten i vänster njure som täpper till och fått ha nefrostomi sedan början av året. Tar väldigt mycket smärtstillande, så är i princip konstant drogad. Efter en misslyckad behandling så ska de nu söva mig nästa gång, vilket blir den 7de Mars.
Mammas begravning är den 8de, men det blir nog bra. Känns som att det kommer att bli någonting fint att dela bli av med den här sjuka smärtan och samtidigt få ta farväl av henne i samband.

Den är sorgen som jag bär är något som aldrig kommer att lämna mig. Och det är nog ok ändå.
Tänker hela tiden på att det blir som i sagorna:
Nu får hon äntligen springa. Som lårbensamputerad sedan hon var 14 så var det så mycket som hon inte kunde göra. Vet att hon åker skridskor i Nangijala, och för henne kommer det bara kännas som en dag eller två innan vi ses igen.
För mig så är jag nog kvar här några år till.
Frågan är hur länge man kommer leva, och när det blir dags att kasta in handduken. Med tanke på min hälsa så vettefan hur länge man kan tänkas leva.
Bör ju fan kunna ta 60 ändå! Nästan 30 år till. Det är ungefär så länge jag redan levt, och bara tanken på att den tiden ska bli utan min mamma är helt jävla overklig. Det funkar inte i min hjärna alls.
Men ska göra mitt bästa, och hon ska bli stolt över mig.

Lovade henne att skriva klart min bok.
Det tänker jag göra.

Vad ska ni hitta på? Händer något roligt?

En vän gick bort för någon dag sedan.
Så jävla orättvist. Hon hade så mycket kvar.
Varför måste de allra bästa tas ifrån oss alldeles för tidigt, medan vidriga människor får leva långa liv?

Det här har fått mig att tänka mycket. Min egen hälsa är inte den bästa, och nu flaggar de för att jag eventuellt måste läggas in på sjukhus igen. Man kanske inte finns kvar speciellt länge. En underlig tanke, men det kan ju gå så fort. Om hälsan krånglar såpass mycket som den gjort så är ju risken betydligt större, och då är man eventuellt borta inom kort.
Vad har jag ens lyckats med i livet? Vad kommer folk att säga? Vilka kommer ens att bry sig?
Här på EC så hade jag ju visserligen bara dåligt rykte bland folk så det är lite fel forum att ställa dessa frågor egentligen, men menar rent allmänt.
Livet går ju vidare, oavsett om jag är här eller inte.
Vi lever så korta liv, och slösar så mycket tid? När vi sen är borta så spelar inget av det någon roll ändå.

Men är det inte dags att vi tar tag i det här nu?

Jag röstar för Stockholm eller Göteborg i sommar!

Kom in på skolan jag sökte, så nu blir jag fattig student i 2,5 år istället för sån cool frilansare när man ska skriva in sin occupation i olika sammanhang.
Ändå lite oväntat? Alltså att jag ens sökte. Olikt mig att samla ihop mig själv, kasta mig ut i en ny riktning och anstränga mig såpass att jag fick ihop arbetsprover och hela baletten... Men jag kom in och tackade ja.
No lies, är i extremt behov av en omvändning och ser verkligen fram emot lite mer struktur i vardagen. Det är två argument. Det tredje är att jag genuint vill göra något där jag tänker på mig själv främst, utan att ha någon annan i åtanke när jag gör ett val som färgar min framtid. Låter främmande att säga det, men det är ändå hur jag har levt mitt liv i över tio år, om inte mer... Alltid haft andra individer in mind på något sätt och känt ett ansvar för att få ihop något som vi åtagit oss tillsammans. Nu gör jag något för mig själv, och enbart mig.
Me, myself and I.
Ok, inte helt. Tänker på Bea också och att det här kommer att förbättra mina kunskaper inom min profession som gör att jag får en starkare position på alla plan i framtiden - som såklart gynnar oss båda. Men det var inte med henne in mind som jag sökte, och det är vad jag syftar på. Det här är en säkerhet för mig, och det första steget jag gör för att få någon typ av säkerhet i livet istället för de konstanta risker som jag har utsatt mig för tidigare.
Nu vet ni det!

Mår folk ok på EC eller hur går det?
Hade migrän hela dagen igår och känner mig som en friterad räka nu. Är förjävla varmt?? Har två fläktar på konstant hemma nu för att överleva.
Midsommar i helgen också. Kommer att spendera tillsammans med familj på hennes sida, norr om Stockholm. Blir nog rätt lugnt som vanligt med god mat och brädspel. Ingen alkohol. Tänk om jag sagt det till mig själv för ett par år sedan. Hade jag trott på mig själv?