Riktigt namn:
SEIKE Civilstatus:
Gift
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Annat
Klädstil:
Nudist
Medlem sedan:
2008-07-17
Glad Jesus-återuppstod-dag allihopa! Vi hade det bra!
Det sög att det snöade där ett tag, men skiten smälte bort lagom tills våra vänner kom.
Maten var god, sällskapet var som alltid trevligt och vi var extremt synkade på bordsspel! 😎 Spelare lite olika spel, men två av dem gick ut på att synka och vi dominerade fan där! Great minds think alike asså!
Imorgon ska jag och Bea kanske fortsätta lite på vår rabatt! Vi får se…. Eller så ligger vi bara som två plättar och äter rester från påskmaten. Vädret ska ju inte vara så nice, så kanske blir en sån slapp dag, om jag känner oss rätt… 😂
Ska fira med vänner! Blir påskmiddag och mys, kolla film, kanske spela något bordsspel osv.
Ser fram emot det!
Jag och min fru har idag börjat bygga en liten rabatt bredvid vår trappa som leder upp till huset. Ska plantera massa fint där! Orkar inte länka en bild eftersom den funktionen är så knasig här men gjorde en liten söt video på hur det ser ut på vår gården-Instagram!
@blackfenfarm om någon är intresserad!!
”En ekonomisk tsunami på väg in – människor leker på stranden
ANDREAS CERVENKA: En chock bortom vad vi kan föreställa oss. Varningen kommer inte från någon domedagsprofet utan ECB-chefen Christine Lagarde.Kriget i Iran hotar att sänka hela världsekonomin – och väldigt få verkar ha insett allvaret.”
Nej, många av oss har otroligt bra koll, men vad förväntas vi göra mer än att tuffa på som vanligt?
Det finns exakt INGENG jag kan göra mer än det jag redan gjort = preppat. Thats it. Allt annat är bortom min kontroll på exakt ALLA plan. Då leker jag hellre på stranden än sitter och vaggar i fosterställning.
Kan ju såklart skriva lite om det här för att jaga på andra kanske? Men vad fan hjälper det… När ”shit goes down” så hjälper det föga om man preppat lite, och de flesta har inte kapaciteten att preppa på den skalan. Bor man i ett litet hål i stan och lever paycheck to paycheck så är man rätt körd oavsett vad liksom. Vi får väl hoppas att det finns en Gud och att denne är barmhärtig.
Härligt att de kommer köra race swap på Lupin och Black bara för att kunna rättfärdiga black-Snape och ”inte göra det rasistiskt”.
Men sen har vi brown Hermione som blir kallad mudblood… och att Harry har en dålig känsla av Snape som är den enda svarta läraren - så det är redan fucked.
Antar att de ska göra Malfoy gay och Voldemort till tjej när de ändå är igång. :)
Denna ständigt forcerade jävla inklusivitet, och allt för att finansiera Rowlings hatkampanj mot transkvinnor.
Sjukheten vet inga gränser.
Tripp till Stockholm för att röntga mig på torsdagen och passade på att äta lunch med syrran bredvid hennes jobb. Åkte till Beas familj på lördagen. Hade spelkväll och åt god mat med dem.
På söndagen hade vi lite vårstädning och bakade kakor. Sen på kvällen kom en kompis och hans flickvän över till oss här hemma och hade trevligt ett par timmar! Vi vibeade verkligen så bra med henne. Det är så kul när man träffar någon för första gången och det är som om man känt varandra forever! Hon är rätt lik min fru i personligheten så det var en bra dynamik på en gång. Uppskattar så mycket att få ha lite mysigt häng med familj och nära vänner sådär.
Händelserik helg med andra ord! Vi brukar inte göra så mycket i vanliga fall. Främst så är helgerna till för att städa lite och ta det lugnt, men nu blev det fullsmockat schema, så både jag och Bea är helt trötta i skallen haha… Är verkligen så när man är diagnos-person. Men det var mysigt! Ska inte klaga!
Hoppas alla andra också haft det bra! Snart är det Påsk. Helt galet!
Ååå nu är det vårkänslor i luften! Sol och fåglar som kvittrar. Snön har smält mycket och här ute i skogen så luktar det som det gör när våren är på väg!
Hade en väldigt tung dag igår.
Vi var förbi min bonuspappa och det var såklart mysigt som alltid, men det är såklart jobbigt att åka dit eftersom vi pratar mycket om mamma… och då blir det att jag tänker mycket på henne såklart, och sen är det svårt att sluta tänka på henne.
Mamma älskade våren.
Hon skulle ha pyntat med mysigt inför påsken, köpt nya blommor och städat fint…. och nu ser deras gemensamma hem väldigt stökigt ut. Mycket är ju lämnat så som hon fixade innan hon blev för sjuk, för två år sedan. Det är fullt med lådor eftersom han behövt städa ut mycket saker, medan annat är som en tidskapsel från hennes sista dagar. En påtaglig mix som illustrerar det kaos man känner inom sig av att ha fått hela sin tillvaro uppriven från rötterna, medan alla de finaste minnena ligger kvar orörda och heliga på något sätt. De känns nästan mer verkliga än något annat, för man har klamrat sig fast där på något sätt.
Klandrar honom inte alls för något av detta, men avsaknaden av henne blir ju så påtaglig - samtidigt som hon ändå finns i allting.
Gav en present till honom. En jättefin tavla av henne. Han blev mycket glad. Mycket skratt och mycket tårar.
Vi såg på gamla roliga videor av henne, när hon sjöng och dansade. Min fina fina mamma…. Usch vad fel det är att just hon är borta.
För alla som förlorat en förälder som man haft en såpass nära relation till som jag hade till min mamma så känner igen och förstår alla nog väldigt väl just den här processen - och för alla som inte än förlorat någon som är så närstående så är det något som ni kommer att gå igenom till slut. Det är ju en del av livet såklart. En klen tröst, men också något som gör att man orkar… att tänka att det är sådant som alla på något sätt behöver hantera, eller åtminstone de allra flesta.
Jag saknar mamma, och jag saknar mormor. Känner mig rätt lost utan dem. Tror inte att det är en del av mig som någonsin kommer att läka fullt ut… och det är kanske ok att det får vara så. Jag har så otroligt fina minnen av dem, och de lärde mig vad äkta kärlek är. Sådan kärlek som jag önskar åt hela världen, och tror att vi möter när vi till slut lämnar det här livet. Den där ändlösa och eviga kärleken som gör en näst intill religiös. Att stå inför den kärleken är det ultimata i universum av alla de krafter som finns. Ingenting är starkare - och jag känner att jag har fått uppleva den genom dem, och att jag ändå kan kanalisera den på ett sätt till min fru i vår lilla familj. Till henne och våra pälsbarn, våra nära och kära…
Och för det är jag evigt tacksam.
Men det går inte en dag utan att jag saknar mina två änglar. Världen har blivit en enormt mycket kallare och mer färglös plats utan dem. Det är så otroligt hemskt att det ska behöva vara så…
Livet är kort. Snart är det över, så man får bara ta tillvara på den tid som är kvar och göra det bästa av det. Det tänker jag försöka göra, så gott jag kan!
Det är helt ok att gråta och må dåligt, sakna och sörja.
Allt det för att man ska kunna ta tilllvara på nästa soliga dag och glädjas och skratta åt alla minnen, samt skapa nya minnen med nya fina människor - dels nära men också sådana som man inte ännu träffat.
Blickar framåt!
Det går framåt! Är hemma, varit på återbesök och allt ser så mycket bättre ut än jag kunnat hoppas på! Inte som alla andra gånger när det varit en jävla massa infektioner med kurer på kurer av antibiotika, stygn som spruckit upp, skit som läkt fel eller inte läkt alls, enorm smärta och feber och illamående och mer smärta…. Cystorna var inte elaka med cancer, inget blev kvar i kroppen, jag känner mig 100kg lättare och inga komplikationer???
Nej, nu är fan allt bara bra? Är lite förvånad. Kan jag få slippa allt kaos för en gångs skull? Kan det bara få gå bra och rulla på?
För i så fall måste jag fan fira lite! Vågar såklart inte ta ut något i förväg, men det ser ljust ut!
Jag står för övrigt inför ett vägskäl där jag antingen 1) tuffar på som nu i kanske minst två - tre år till, eller 2) börjar plugga i höst, ELLER 3) byter jobb helt till ett närmare men helt ny inriktning. Har fått ett erbjudande nämligen. Svårt val - för det kommer att ändra och påverka min tillvaro rätt brutalt, beroende på vad jag väljer… och vad är det för liv jag FAKTISKT vill leva?
Jag ska försöka landa i något, men är sjukskriven i två veckor till, och behöver ju inte komma fram till ett svar här och nu. Det viktiga är att jag tänker igenom det här väldigt noga. Ett av valen ”tar mig tillbaka” lite till ”mig själv” och ”mitt ursprung”, vilket jag på vissa sätt har sett fram emot - samtidigt som en del av mig tycker att jag har ”gått vidare” och ”lämnat” den delen bakom mig. Att ”den nya jag” inte har något kvar av den delen längre. Men är det så?
Viktiga frågor att komma fram till grundade svar på. Ska meditera lite på det hela och se om jag kan hitta min väg…. Saker och ting brukar klarna när jag är och rotar i mitt undermedvetna.
Opererades idag. Har varit en stor ångest sedan de kontaktade mig för trå veckor sedan för att sätta in en ”akut” tid. Har varit så orolig att det inte ska gå bra, och haft mycket ont… En del av mig var dessutom rädd att de skulle hitta värre än de planerat för när de öppnade upp, men det verkar ändå ha gått bra! Jag lever och smärtan är galen men kontrollerad. Kommer att vara kvar på sjukhuset, men förhoppningsvis så vågar de släppa mig redan imorgon. Tänker att så länge jag har smärtstillande så kan jag väl lika väl ligga hemma som här? Det är i alla fall min önskan. Kommer bli sängliggande ett bra tag, men kan ju gå själv. Behöver ju bara kunna gå fram och tillbaka till toaletten liksom.
Om allt har gått bra nu så kommer jag slippa de allra värsta smärtorna jag burit på, vilket skulle vara så fantastiskt! Tänker att min lilla mamma nog finns med mig uppe från himmelen och styr och ställer så att saker och ting blir bra ♥
Men mycket annat jobbigt har skett kring allt detta vid sidan av……
En av mina bästa vänner sa upp kontakten mitt i allt det här…. Hon förstår inte hur otroligt mycket hon skadade mig genom detta, och att jag verkligen hade behövt hennes stöd nu. Istället valde hon att straffa mig och kasta bort 15+ år av vänskap för att jag inte klarat av att vara där för henne fullt ut just nu. Jag kan inte validera henne när mitt nervsystem varit helt hysteriskt av oro och ångest.
Detta får mig att inse hur jävla lite jag faktiskt betydde för henne. Sekunden som min fysiska och mentala hälsa tog stopp på grund av vad jag själv fått stå inför just nu så var jag inte värd ens en förklaring.
Bara en block.
Är så fruktansvärt sårad…. Det gör extremt ont att bli behandlad som sopor av en människa som man älskar och bryr sig så mycket om. Men jag försöker vara ”den större människan” och se att hon själv går igenom någonting hemskt - men tycker samtidigt inte att jag förtjänar den här behandlingen efter allt jag faktiskt gjort för henne. Noll empati för min sits.
Vill inte tänka så om henne….. men här var hon rakt ut elak mot mig, och jag är så trött på att behöva bli behandlad som skit från folk som jag älskar och bryr mig om. Alla är så uppe i sitt eget. De glömmer bort att jag också är människa, och bara för att jag inte alltid pratar om mig själv och mina struggles så betyder det inte att jag inte är på gränsen till kollaps. Försökte förklara detta utan att lämpa över det på henne mitt i hennes egen distress, men hon verkar inte alls kunna ta till sig det eller bry sig.
Det här halvåret har fan varit jävligt motigt, främst för min kropp men det går ju ut över allt det mentala. Jag har gått upp mycket i vikt, och hela hälsan fallerar som ett jävla domino. Fick tillbaka mina destruktiva tankar i slutet av året. Något som jag inte behövt dras med på ca tre år, och de där jävla tvångsmässiga tankarna har eskalerat. Det nådde sin pik för ett par veckor sedan och strax därpå kom beskedet om provsvar, snabba åtgärder som ska göras samt snabb tid till operation.
Jag är glad att få svar på mycket av smärtorna, men det är ju också jobbigt att inse att man kommer att gå ogenom en tung fysisk återhämtning.
Försöker vara positiv. Försöker tänka att jag inte är värdelös, och att allt som händer är out of my hands - jag kan bara göra mitt allra bästa och fokusera på mig själv. Att inte själv helt tappa fotfästet, även om det känns som att jag redan gjort det.
Men nu ska det bli bra. Jag måste vara bestämma mig. Min kropp SKA klara det här, och nu har jag de BÄSTA förutsättningarna att ta nytt avstamp. Härifrån kan det liksom inte bli värre! ….. Eller det KAN ju det men de har uppföljning på mig redan nästa vecka, och jag har snabbtelefon att kunna komma in akut DITEKT om läget vänder. Jag är fan starkare än jag tror! Klarade 6 operationer på kort tid - det här kan jag fan klara av!
Snart är det vår! Jag ska börja träna så FORT kroppen tillåter, ta körkort, påbörja min biodling om typ två månader-ish och sätta igång med alla andra planerade bestyr på gården mot sommaren, söka utbildning relaterat till gården i höst… Sen ska jag släppa musik och skriva klart min bok, börja måla igen….
Allt det här måste jag tänka på! Jag är inte en värdelös människa, och jag är inte en dålig vän som är värd att slängas bort. Får ta tillbara på alla de som faktiskt finns där och som inte får mig att känna mig som skit. Det går inte att vända ut och in på sig för att bli behandlad väl av en människa som är så fast i sitt eget att hon inte ser att hon massakrerar någon hon kallat sin bästa vän i dennes mest utsatta tid.
Jag ska klara det här, och jag får tid att sörja allt senare men nu måste jag bara bli frisk och all min energi ska gå till det, inte till att drunkna i känslan av att vara värdelös. Jag måste vara snäll mot mig själv. Jag måste lyssna på dem som är snälla mot mig och kan se hur sårbar jag är just nu. Det måste få vara ok att vara sårbar och trasig utan att man blir behandlad illa. Det är det absolut sista jag behöver nu.
Och……. på tal om det sista jag behöver…….. min pappa skrev. Han har inte hört av sig, ens när jag fyllde år för en månad sen. Han skrev inte för att höra hur jag mår efter operationen utan för att se om vi sålt lägenheten och hur mycket pengar vi fick…..
Ni som inte vet, min pappa övergav min familj, sket i att komma på mitt bröllop, ringde mig och min syster dagar efter mamma dött och försökte få ut pengar från sin FRÅNSKILDA DÖDA EX FRU, satte ett år senare mig i en ekonomisk kris där jag och min fru nästan blev hemlösa på grund av hans agerande (lång historia kort: han stod på en del av min lägenhet fram till för ett år sedan pga att den löptes in för över ett decennium sedan när jag inte kunde köpa själv och hotade med tvångsförsäljning om jag inte tog på mig HANS skuld som han hade lånat upp på den)…. Asså det är mer - men orkar inte ens…..
Och nu skriver han alltså, trots att vi har kontrakt på att han inte får hålla på och tjata om mer pengar nu efter att vi löst ut hans skuld på 1.300.000 (!!!!!!) som vi tog på oss från honom - men han ska såklart försöka få ut mer av försäljningen trots att allt det är förlikat + vi har KONTRAKT på att han inte kan hålla på mer.
Får sådan extrem stress. Jag har ingen pappa.
Gråter så jävla mycket över hur SJUK hela den situationen är…… Jag måste bara blocka honom. Mitt i allt det här så går det inte att jag dessutom ska behöva känna mig helt jävla värdelös på grund av honom.
Märker att mina smärtstillande börjar kicka in för jag tror texten blev lite osammanhängande - typ som mina tankar är atm…. men orkar inte läsa igenom och korrigera. Det får vara lite rått och ofiltrerat. Är väl därför man har en blogg ändå, just för att få skriva av sig lite.
Ringde just lite med min fina fru och fick se våra pälsbarn ♥ Det ger mig så mycket lycka, så nu längtar jag hem och tänker skynda mig att bli tillräckligt start för att få komma hem till lilla familjen!
Ser min fru och hundarna på vår övervakningskamera som visar vägen där vi går när vi går på promenad och det är så mysigt att kunna ta del av härifrån. Blir helt varm av kärlek.
Jag är inte sopor. Jag har ett värde och det är ok att jag inte alltid orkar. Jag är bara människa, med fel och brister. Ibland blir det fel för att man är så trasig att man går på sparlåga. Jag vet att mina riktiga vänner ser det och inte håller det mot mig i min mest utsatta sits.
Nu håller jag på att tuppa av. Måste ringa på sköterskan för att det blöder lite….
Puss på bloggen och alla människor! Tack för att jag fick dela lite av mina tankar med er åter igen ♥
