Hej emobloggen.

Long time no see.
Nu ska vi se om jag kan formulera mig ordentligt.

-

Det är sjukt hur snabbt en tanke kan formas i ditt huvud och vrida hela ditt humör upp och ner. Och den tanken kan startas av en bild, ett jävla minne. Det är sjukt bara.
Facebook existerar på gott och ont.
En enda bild. En hel kväll förstörd.
Nu har jag iallafall chansen att skriva av mig.

Det var mitt livs tid, Min månad of glory. Nu har jag levt den, och har endast resten kvar. finns det mer värt att leva för? Sure, livet är härligt, det finns mycket att se fram emot, men när man redan haft det bästa i sitt liv, är det verkligen värt att fortsätta för att inte ens nå samma nivå av endorfin? Samma glädje? Samma stunder man dyrkar?

Kollektivet var livet. Drömmen. Härligheten i ett.
Det gick i kras, Vi slogs ett tag till, tills du högg mig i ryggen.
Helvete vad ont det gjorde.
Vad ska jag göra av mitt liv nu hade du tänkt? Efter du spelat klart med mig?
Efter du haft din lilla puppetshow, fått dina applåder, och köpt en ny docka?
Vad händer med mig? Mitt liv?
Vad ska jag göra?
Har tappat stinget totalt. förlorade glöden. försöker hitta den igen, men allt jag tänker på är den låga som en gång fanns i våra liv.
Helvete vad jag saknar Dig, och allt vi hade. Allt som hörde till.

Ack, jag är glad att jag fick uppleva detta. jag har börjat komma till acceptans, men fortfarande. as said. Vad fan händer nu?

- Du har ditt liv, dina val, din lycka. du tänker inte på lågan.


- Jag har min öl, mina droger samt mitt Nikotin och Koffein.
Jag har mina ytliga vänner, och dom som inte ens är mina vänner.
Min paranoia och mina röster i huvudet, som hela tiden växer.
Mina drömmar och önskningar om mitt liv och mina brustna framtidsvisioner.
Jag har mina känslor, mina tankar och åsikter.
Min sömnlöshet.
Mitt mörker.

("I am Jacks broken heart."
Btw. Ska läsa Fight Club i din ära.)

Dock öppnade du mina ögon.
Jag kan göra något med mitt liv. Forma det. Jag vet vad jag vill kämpa för, jag vet vad jag står för.
Jag vet vem jag är.
Men jag saknar ambition. du tog fan den också, för allt jag vill slåss för just nu är dig.
Jag vill bara slåss, och slåss, och slåss. Eventuellt stupa i strid.
Så många starka känslor slåss över kontrollen av min kropp.
Ilska, Depression, Melankoli.
Antar att jag får sitta här, Filosofera, fundera. Tänka efter, och beräkna.
Hoppas du har det bra och skrattar dig lycklig.
Hoppas du inser att det ytliga du visar inte kommer bli verklighet. Även om du försöker hålla masken 24/7.
Du måste jobba lite också.
Du tackade nej till min hjälp. så jag hoppas du klarar dig själv, för jag såg vart du var på väg.
Hoppas dig verkligen det bästa.
Och jag hoppas du vet att jag finns här när/om du ångrar dig.
I'll always welcome you, and take care of you.
Even if you hate me, you still own my heart.

-----

Helvete vad jag skriver. fingrarna bara flyger. Musiken bara flyter på någonstans bakom mig.
Natten kryper in. Mörkret omfamnar mig, det enda ljuset är den mysiga belysningen från min skärm.
Det är roligt. Vi är så lika, Alla sa det. Alla tyckte vi passade.
Förutom vissa småsaker, och en sak jag tyckte var speciellt underlig.
Du är mörkrädd.
Jag älskar mörkret.
Nu tycker alla att jag är dum i huvudet, och du tog en del utav mina dock-vänner med dig när du köpte den nya dockan. Det är jag som är den malplacerade. Den oönskade. Alla gemensamma vänner vi hade tog din sida. Alla mina vänner tycker jag är patetisk, ett jävla emo. (Kul att skriva på Emocore, höh)
"Trasdockan" - Hahaha... Åh gud, Kollektivet.


Det händer alltid något extremt som får en att inse att ens vänner inte egentligen var det. Detta är en av dom. Så tack för det. Nu inser jag vad vänskap egentligen är värt. Jag värderar kärlek högre. Livet, värderas faktiskt också högre. Det skulle inte vara ett liv utan motgånger, vissa hårdare än de andra. Detta hoppades jag aldrig skulle hända dock. Det kom så oväntat.
Vi skildes åt på morgonen, allt var okej.
På kvällen var det slut. Via SMS.
Fortfarande svårt att förstå det.
Jag hittar fortfarande ingen anledning. Du sa inget till mig.
Vi var lyckliga. Jag var det i alla fall. Du verkade lycklig.
Du sa att du älskade mig fortfarande.
Att du inte känt såhär på massa år.
Allt var nytt för dig.
Sen tog det slut.
Lika snabbt som det blev.
Du var... - Nej. Du är bäst.

Jag kan bara hoppas på att du fortfarande känner samma som jag. Och att det kan bli när vi är redo.


Nåväl. Världen fortsätter.
Vi är bara två utav flera miljarder. Vi är ingenting i det stora hela.
Vi är blott partiklar i en stor snurrande massa.
Allt kan ta slut på en sekund.
Ta vara på sekunderna, minuterna.
Det kan vara dom sista.
Ta ingenting för givet här i världen.
Lev, och kämpa för det du brinner för.
Din frihet. Ditt yrke, Din passion, Din kärlek.
Live hard. Die young. Die happy.
Ångra inte det som har varit.
För när det väl var, så var det det du ville.
Är något fel i ditt liv, så ändra på det!
Var glad för det du haft, och om du saknar det, kämpa för att få det igen.
Lev för stunderna, ta en dag i taget. Och sök glädjen i det lilla ljus som finns.


-----


Fick iaf skriva av mig lite.
Slutar med att rekommendera denna.
Den ger mig så otroligt mycket behövd styrka just nu.
Lyssna noga på texten. Ge den en chans.
Den växer på dig.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/bkTHM9wO-J0?fs=1&hl=en_GB&rel=0"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allow&s;criptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/bkTHM9wO-J0?fs=1&hl=en_GB&rel=0" type="application/x-shockwave-flash" allow&s;criptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344">