Något jag funderat på är en artikel som fått mycket uppmärksamhet på Facebook. Det är en relativt känd bloggerska som heter Zahra Larsson. Hennes senaste häftiga idé var att trä en kondom över foten och trä den nästan hela vägen upp till knät. Hennes slogan var "Till er killar som säger att kuken är för stor för kondom, slå er ner". Kaxigt, häftigt och enligt mig fruktansvärt rakt och naivt. Okej, visst kondomer är jävligt elastiska så tekniskt sätt finns det inget för grabbarna att skylla på. Men nu handlar det inte om funktionalitet, det handlar om sex. Något som är skönt och roligt.
Du kanske hade det som jag när du var mindre. Var den där småknubbiga ungen vars mor alltid tvingade hen att använda hjälm vare det gällde sparkcykel eller något annat trendigt vännerna höll på med. Hade du någon gång en revolt? Tog av dig hjälm och vinglade iväg på sparkcykeln ändå? Kände vinden i håret och en annan frihet. Nu menar jag inte att kondomer är exakt samma sak. Det är inte så att jag blir smått hög på eurofori och exalterad när jag får ligga utan kondom, men det är betydligt bättre. Som jag nämnde innan handlar det inte om funktion när det kommer till just sex. I snitt är kondomerna gjorda för att optimalt passa kukar i längden 13-17 cm. "Grande" är den som skiljer sig, iaf om vi snackar rfsu vanliga sortiment, från de andra. Den är för 14-19cm. Dessa mått är ungefärliga, men de är fortfarande ett faktum.
Så visst, vi män kan inte förneka att kondomer passar oss. Även om vi skulle ha en hästkuk, i principen då. Men det blir lätt obekvämt. Om en kille har lite större än måtten kondomerna är gjorda för så blir det obekvämt. Det stramar åt tight, kan skava, kan göra så att hårdheten dör. Det blir kortsagt väldigt mycket sämre sex gentemot utan kondom. Så ja, jag skulle säga att den tuffa Zara Larsson har väll rätt i det hon säger. Att ingen kuk är tekniskt sätt för stor för en kondom. Men när hon sedan försöker läxa upp den breda generaliseringen av "killar" så gör hon bara bort sig. Inga vettiga argument eller synpunkter. Bara försök att få mer uppmärksamhet i media, vilket sorgligt nog lyckas.
Vet inte vad jag förväntade mig. Hon är en average blondin som skriver om något sexrelaterat, uppmärksamheten är given.
Nej, jag ska inte skaffa en söt liten mops. Inte än iaf. Däremot kommer mitt ansikte snart vara lika platt om jag inte skärper mig. Nackdelen med att varje dag lura många personer är att du blir jävla duktig på det. Så duktig att du tillslut undermedvetet lurar dig själv. Det var en liten uppenbarelse när jag insåg, ironiskt nog under ett blöjbyte på jobbet. Jag säger till folk att jag är glad. Jag ser glad ut, ler och skrattar mycket. Har det helt okej med mina vänner. Ler och är trevlig med diverse släktingar. Ingen tror att något är fel, vilket är bra egentligen.
Det jag finner negativt är just delen med att jag lurar mig själv. Jag flyttade antog att jag var glad för det verkade som det. Har börjat tappa min förmåga att känna efter hur det egentligen är. Troligtvis för att det är något av de få ting som skrämmer mig, då jag inte kan påverka det direkt. När jag började tänka tillbaka på sen i fredags då jag flyttade fattade jag dock ganska fort. Jag har varit objektiv, egoistisk, oempatisk, deprimerad, ett as och diverse andra negativa ting. Jag har inte sovit eller ätit någonting nästan. När man väl börjat blunda för sådana saker som är vitala för vardagslivet, då är det illa insåg jag.
Kan inte låta mig själv förstöra den patetiskt lilla grund av stabilitet jag äntligen lyckats bygga. Bara fruktansvärt tråkigt att jag redan börjar se sprickor i den.
Flyttade nyligen. Flyttade ifrån det där jävla trolhättehålet och hem till älskade Göteborg. Tre år sedan jag flyttade ifrån dig, ska aldrig lämna dig igen. Bor nu i Kortedala, given hobby gangster. Väldigt skönt att Helt plötsligt ha nära till allting förutom högskolan när det verkligen exakt varit tvärt om innan. Nya vindar blåser, känns spännande men lite läskigt. Vet inte vad det är, men är säker på att något kommer tvinga mig göra ett radikalt val och ganska snart. Har en dålig magkänsla angående det. Men men, den som lever får se.
Ungefär 9 månader idag sedan min ex sambo flyttade ut och det var över. Innan dess hade hon levt i ca 8 månader utan inkomst. Jag betalade hyra, mat och det mesta annat mellan himmel och gjort. Den lilla summa pengar hon genererade söp hon upp. De pengarna hon fick köpte hon kläder eller tatuerade sig för. Jag var för snäll, tackar gudarna att världens mest fantastiska dude(Arrogans) tillslut fick mig att inse hur fucked det egentligen var.
Detta inlägget handlar inte om gnäll. Det handlar om en ökad självkänsla då jag gav mig fan på att ta mig ur en jobbig jävla sits och nu, då 10 månader efter beslutet, äntligen har lyckats. Det krävs inte mycket för att förstå hur bra ställt man har det om man lever två personer på studiebidrag och studielån. Blev väldigt mycket skulder, väldigt mycket på avbetalningar då jag depp shoppar av någon jävla anledning. Skulderna var över 10 000 nu mot slutet av det här året och jag jobbar som timvikare med 107kr timmen, bra där jag vet. Men jag har jobbat som en gris de här senaste månaderna. Tagit alla äckliga och ansträngande pass som ingen annan kollega velat ha. It has finaly paid of. Betalade fakturor för strax över 11 000 nyss. Jag har inte en enda jävla faktura efter mig mer. Ingen jävla skuld. Inte ett skit förutom inkomster. Att uppnå ekonomisk stabilitet(i princip) efter att ha haft det förjävligt och tro att man kommer hamna i lyxfällan. Att inte ha det knapert med cash så man precis går runt. Hade det skit ekonomiskt i nästan 2 år. Inte längre. Allt tack vare dedikation och hårt jävla arbete. Har knappt sovit eller käkat det senaste men nu jävlar, förändring. Äntligen.
Det är inte så svårt egentligen, när man tanker efter. För många är det rent av en självklarhet. Att ha en positiv bild av sig själv, sitt jag. Det är trots allt det som så mycket är uppbyggt kring. Om en person har en bra självbild och bra självförtroende brukar den kunna lyckas i livet om hen nu skulle vilja. Men tyvärr så har inte alla den styrkan, eller naiviteten beroende på från vems perspektiv man ser det hela. Jag själv är löjligt klen med just det här, att digga mitt jag, vem jag egentligen är bakom vardagslivets skådespel. På grund av väldigt mycket kan jag inte hjälpa att känna som om jag tappat mig rätt rejält. Så mycket byggs upp igenom sociala interaktioner. Folk rundar av sina vassa kanter för att det inte ska skadas när de kolliderar med någon annan. Men om en person nu slipar dessa kantar alldeles för länge, vad händer då med den personens jag? Vet att detta ser ut som "oj vad synd det är om lilla mig"-gnäll men är inte menat så. Finns miljoner barn i Afrika som har mer att gnälla för. Detta är mer en tankeprocess som blev för lång för skallen min, hade mest ett behov av att få ner den framför mig.
Allt runt omkring oss har en direkt effekt på oss och vår utveckling, Vi är resultatet av vår omgivning helt enkelt. En gammal men fortfarande fullt funktionell filosofisk teori. Jag skulle vilja påstå att jag håller med. Nu då till den själva kärnan till det hela. Hur lång tid går det då innan vår omgivning har raderat allt vi var innan och ersatt det med nytt? Om vi konstant förändras genom våra liv, varje dag, varje timme, vart går då den slutliga gränsen? Hur långt kommer det hela gå tillslut?
Jag tror inte så många tänker på det här sättet. Det är jobbigt, krävande och fullt möjligt att set också är strunt. Men jag kan inte blunda för det, förklarar för mig för mycket om mig. Min slutats av det hela är att går denna evolvering för långt så är vi tillslut borta. Inte vår existerande kropp utan den vi var innan. Alla påverkas olika, vissa mer än andra. Som en socialt imperfekt person skulle jag säga att detta påverkat mig något offantligt. Alltid tidigare när jag tänkt runt dessa banor har jag sett det som positivt, det är ändå en form av utveckling. Men ju mer jag tänker på det, ju mer blir det klart. Något jag blundat för förlänge för att det egentligen skall gå att åtgärda nu. Vart jag tappade bort lilla jag har jag ingen aning om, hoppas att snubben bara gömmer sig. Men hur djupt jag än söker och var jag än söker så hittar jag mig inte, bara massor av mina utklädnader. Garderoben har blivit för stor och dräkterna för många. Tar för mycket tid och kraft. Har jag svikigt mitt jag till den gräns att det för alltid är försent, eller ser jag det bara på helt fel sett?
Idag, härliga annandag jul. En mysig tillställning där det bara ska slappas, mysa och äta upp resterna av julbordet. Fjanta sig med presenterna som inkasserades dagen innan. Helt enkelt en go fjant-dag idag. En annan dödlig ska nu, efter 3 timmars sömn, bege sig till arbetet. Inte alls något fel med att jobba, jag trivs verkligen. Den enda detaljen som får idag att smått differera från andra dagar är faktumet att jag arbetar 14 timmar i sträck idag. Detta är inge vidare kan jag inte påstå, kommer bli sjukt mentalt krävande men men, vad gör man inte för pengar? Trots allt är det fortfarande storhelg vilket betyder storhelgsob - ett utav det vackraste orden vi har i vårat svenska språk.Så lönen blir i princip dubbel, udner alla 14 timmar. Försöker motivera mig till det som händer efter. Om jag skulle gå och endast varit duktig hela dagen hade jag aldrig fixat det. Som tur är har min broder löst så att vi kan umgås med Mary efter jag gått av mitt pass, finns det egentligen något bättre att göra eller någon bättre motivation? I mitt fall tror jag faktiskt inte det, är en ypperligt lat människa egentligen som har en svaghet för narkotikaklassade substanser. Sitter redan och taggar samt dricker kaffe i samma tempo som en fiskmås käkar mat.
Kaffe.
Kaffe, vad vore jag utan din närvaro i mitt liv?
Me and bae^
Fick några timmars sömn, jävla vin. Käften känns ju lite som Sahara när man vaknar dagen efter en go vinfylla. Det är något med vin om man jämför med öl. Det känns helt enkelt mer exklusivt att smutta i ett halv lyxigt glas än att bälja bärs med boysen.
Nu sitter jag iaf här, precis klätt mig proper för jobbet. Vilket betyder tråkigt. Väldigt tråkigt. Jobba på bakfylla är fan inge vidare, kan ju medge att jag är allt annat än det minsta taggad på timmarna framför mig. Måste även sova på arbetet idag då jag börjar halv 7 imorgon på morgonen.
Hade förövrigt gärna haft någon form av skäggväxt. I nuläget ser det bara patetiskt ut, hur länge jag än odlar skiten verkar det som. Jag har nyligen gett upp då jag inte tänker gå omkring med något som ser ut som brännskadat pubishår i hela ansiktet. Babyface, är det en välsignelse eller förbannelse? Djupa tankar.
Den här texten är inte empiriskt baserad. För er som inte vet innebörden; inte baserad på en bred bas av fakta. Det här är helt enkelt tankar. Så om du vill argumentera med länkar och skit, slösa ingen tid. Kunde inte bry mig mindre. Däremot om du tycker annorlunda, bre på. Övertygar er gärna om hur rätt jag har.
Så, politik. Charmigt ord. Men, så som jag ser det, har det verkligen tappat sin innebörd. Innan var det ett stort maktredskap där folk genom historiens tider har nyttjat det och fulat sig något ofantligt. Så är det inte längre. Politiken idag är ungefär som en fis i vinden. Speciellt den vi har i Sverige. Det känns som hela vår regeringssituation är lite som sandlådan på lekis. Folk fular sig utan att egentligen ha vettet att göra det snyggt och rent. Men nog om detta, jag skall ju trots detta nyss skrivna gnäll ta parti, då man tydligen måste göra det i dagens samhälle. Politisk uppfattning är av någon jävla anledning väsentlig för umgängeskretsar och andra former av sociala relationer. Så, varför är jag en blå liten brat som avnjuter pappas pengar och bara rullar tummarna tills jag kan ta över företaget?
Det är i alla fall den bilden jag har sett att de flesta fanatiska rödingar målar upp av folket som drar sig mot det blå blocket. Det är lugnt, de antar ändå att ni är wannabe tuffingar som skulle döda för att få slicka Hellströms bajbrygga. Eller Thåströms. Det är trots allt den bilden de flesta röda målas upp inom blåfanatiska kretsar. Som tidigare nämnt är jag inte speciellt politiskt insatt. Jag grunnar inte så mycket över detta då det inte är någon vetenskap hur detta "demokratiska" system fungerar enligt mig. Världen, ur mitt perspektiv är väldigt simpel. Och fruktansvärt tråkig. Förutsägbar. Det finns inte många som jag känner till som verkligen helhjärtat dedikerat sitt liv och sina ideologier åt ett specifikt block. Tro det eller ej, de flesta byter faktiskt åsikter väldigt ofta. Oftare än de själva verkar förstå.
För mig är politiken idag inte mer än ett korrupt litet system som lurar "smarta" människor. Trots allt så krävs det ofta hårt jobb och någon form av skicklighet inom retoriken för att nå upp till de högre positionerna. Men det är fortfarande inte relevant vad vi tycker. Vad Steffe, Jimpan eller någon annan svensk "stor" politiker tycker. Allt vi gör och bestämmer går igenom EU. Vi, folket, påverkar knappt ett skit. Alla partier har så många stora löften om alla tuffa reformer de skall göra och fan, visst låter de super bra? Varför händer det då ingenting?
Sverige och alla andra demokratier är evigt underlägsna världens fåtal diktaturer. Ta exempelvis Ryssland, fan nojjar vi för? Vi har en allians med massa länder. Men, de är demokratiska länder. Sverige rustar sig för krig och mobiliserar sina styrkor. Det tar ett fåtal månader. Det är ett jävla hav av processer innan minsta beslut faktiskt tas. Putin säger "gå dit", alla ryssar i hans armé går dit. Direkt. Hans beslut kan i principen ta en sekund. En sekund för Ryssland, M-Å-N-A-D-E-R för Sverige. Hur vi än gör och vad fan EU än gör så kan vi aldrig ta ifrån Ryssland just detta övertaget och ja, det är faktiskt ett vitalt övertag de har.
Nu kanske det verkar som jag är off topic lite. Detta skulle ändå förklara min politiska position och varför. Det jag skrivit innan är massa trådar och skall nu försöka tvina ihop dem till det rep som är min uppfattning. Jag är blå. Jag håller mig mot det blå blocket. Min anledning är simpel, på ett väldigt avancerat sätt. Folk får säga vad de vill. Många som är politiskt aktiva har knappt en aning om allting man egentligen, enligt mig, måste se runt om i världen och hos människor innan man bör öppna sin käft och säga något. Ni som är röda är fria att tycka som ni vill, men den röda politiken bryter starkt mot hur hela vårat samhälle, egentligen hela våran värld, fungerar. Jag tycker de röda har en stor poäng, jag gör verkligen det. Tanken om jämställdhet folk emellan är verkligen vacker, något fruktansvärt vacker. Men den är minst lika naiv. Det krävs väl inte mycket tanke kraft för att inse att det aldrig kommer bli så? Och vad grundar jag detta i? Jo, det har fan aldrig varit så sedan den första organismen på våran jord uppstod. Vår verklighet är äcklig. Den är platt, ytlig och grå. Men den blå politiken är något kopiöst mycket mera passande för denna verklighet än den röda. Den blå politiken är egoistisk. Den är äcklig på många sätt. Men den också det som gör att den alltid kommer vara på en helt annan nivå än den röda för mig; Realistisk. Den är så mycket närmare hur jag anser att världen fungerar helt enkelt. Jag tror, nu kanske det är jag som är naiv, eller i alla fall hoppas att folk skall börja inse detta. Vi kan inte uppnå jämställdhet. Den kommer och går i vågor beroende på tusentals internationella detaljer. Det kommer aldrig vara lika eller samma för alla, om du som läser tänker efter; kan du verkligen säga emot detta? Vår historia anser jag vara bevis nog. Världen är äcklig. Människor är äckligare. Vissa är naiva och tror. Jag har släppt tron då den egentligen är meningslös. Jag har släppt naiviteten för den har krossat mig för många gånger. Jag väljer att se världen för det den är.
Jag är en grå, äcklig realist, vad är du?
OH SD! Glömde nästan. Känner så här över att vårt land är så blåst att de kommit in i riksdagen:
Varför går egoismen till den nivån att så fina människor blir helt blinda? Att de utvecklas till en egocentrisk, blind idiot. Det är svårt att koppla. Så lätt att den uppmålade fasaden man definerar med personen målas om, ändras helt. Inte ens lämnar ett enda jävla spår av bilden som fanns innan. Förvisso har perspektivet gentemot fasaden ändrats, men inte mer än att bilden fått mer skärpa. Inte så att den ändras så här radikalt.
Det är verkligen tråkigt. Någonstans finns ändå det där patetiska humana hoppet om en vänskaplig relation. Vi hade ändå fruktansvärt roligt. Så varför så blindad av ditt jag? Kan inte säga att jag tycker det är speciellt mycket begärt att lyssna och ta till sig en jävla detalj. Trots allting, jag bad om en sak. Något som jag står fast vid och anser väldigt rimligt. Det hade inte varit svårt, om för en gångs skull tankarna inte bara kretsat runt ditt egocentriska universum där dina känslor är solen. Det skall inte vara så. En relation, vänskaplig eller vad som, byggs genom jämställdhet. Att personerna involverade ger och tar lika mycket. Ena personen säger något och den andra tar till sig det. Eller tvärt om. Det är inte en monolog. Det är inte bara en person.
Tyvärr så är just det här fallet sådant, en monolog. Inga vettiga svar, bara ena sidans känslor verkar vara det enda som spelar roll. Det är fan mer givande för mig att ha en lyktstolpe än dig i mitt liv. Rätt säker på att den hade lyssnat bättre.
