Inte skrivit här på ett tag, har varit för rörigt för att kunna lägga energi på något så fruktansvärt viktigt som ec bloggen. Har. Men den är praktisk av någon anledning. Här kan man pumpa ut all shit utan att någon direkt bryr sig, vilket bara är underbart.
Jag är lite snurrig, hänger inte riktigt med längre. Mina dagar är i princip vakna, jobba, sova. Träffar folk ibland men det har slutat vara tillfredsställande. Får inte ut samma sociala climax som innan av att träffa de fåtal jag finner roliga och unika. Tror vad jag verkligen behöver är lite nya vänner, lite nya tankar och lite nytt allt. Jag vill inte isolera mig i en virvel av min egna patetiska negativitet. Jag vill inte prata och gnälla till folk. Men samtidigt börjar de bli för rörigt för att hålla inne. Ett dilemma som grunnas över mkt. Jag tror jag hade kunnat prata med någon, men i så fall någon jag litade på till fullo. Varför finns det ingen sådan? Det är alldeles för lätt idag att störa sig på folk och deras beteende. Jag har börjat finna detaljer i alla jag observerar som bara gör mig illa mående. Jag blir för äcklad av hur folk behandlar varandra, hur de är så sjukt sönderknarkade av media och propaganda. Vad hände egentligen med att vara källkritisk? Vad hände med att lita iaf en bråk del på sitt egna förnuft? Vart tog självkänslan och självinsikten vägen? Finns för många idag som bara är tomma skal och det gör mig helt enkelt förbannad.
Idag hatar i princip alla IS. Inte konstigt, de halal slaktar folk och expanderar ofantligt med hjälp av ren terror. Ett skräck välde. Men vad gör folk åt de? Jo de drar alla som är med i organisationen över samma kant. Alla som är med är tydligen terrorister som förtjänar att dö och allt vad vi nu ska göra med dem. Är samhället verkligen så jävla pantat? Om vi konstant förtrycker muslimer genom diverse sätt som att avbilda deras profet, knör in dem i betong block och helt generellt har dryga och äckliga förutfattade meningar om dem. Vem tror de då på? Tror de på Svensson som säger att Is är fel och Terrorism. Eller tror de på sin religion som troligtvis varit de enda det kunnat hålla sig fast vid? Är det så svårt att förstå att folk kan lätt bli manipulerade av allt möjligt bara vi är lite vilsna. Det har hänt tusen gånger genom världshistorien och det kommer hända tusen gånger till om vi inte hunnit smälla vår planet innan. Det kommer bara bli värre också. Desto mer motstånd vi gör och desto mer kommer folk hata Is då soldater och andra kommer dö. Hundra tusentals mer kommer gå med i Is då det ser ut som det är den enda organisation som stöttar deras religion och försvarar den mot i princip hela världen. Men folk kan inte mkt annat än att vara spydiga och skjuta de som är spydigare. Vi lever i en så fruktansvärt vacker värld. Barn knarkar för att illigaliseringen gör att de kommer åt det. Food for thought; vad fan är egentligen i grunden bra? Jag har inte kommit på något.
Mitt tänk generellt bygger på att allting som finns har ett syfte. Som exempel, det skulle inte finnas en stol om vi inte behövde något att sitta på. Långsiktigt betyder det också att allting är ett stort kretslopp. Detta gäller också oss, vi har ett syfte. Våra liv går ut på att finna oss själva och genom det förstå vårat syfte/öde. Sen är det upp till oss om vi väljer att följa det eller inte. Så när vi då dör, lämnar jaget(det de flesta kallar själ) sin farkost, alltså kroppen. Många går emot just det, att kroppen och själen är två helt olika saker. Men tänk er en bil med en förare. Om bilen krockar betyder det inte att föraren nödvändigtvis sakadas. Finns inget som säger att föraren bara kan skaffa en ny bil. Iaf, när själen då lämnar kroppen återgår den i kretsloppet. Jag tror att det finns något övermänskligt, alltså något som är en högre existens än oss människor. Det finns gränser hur långt vi kan tänka, vi använder bara 10% av vår hjärnkapacitet. För mig är det bevis nog för att det finns en högre existens än oss. Jag tror att detta, vad man nu vill kalla det, styr kretsloppet av våra själar. Vi återvänder och får ett nytt uppdrag. Syftet med våra färd i kretsloppet är att samla erfarenhet genom alla uppdrag, bli en rikare själ. Tänk er alla genier som finns i världen, underbarn och etc. De har helt enkelt mer erfarna själar. Målet är att bli komplett, inte ha behovet av att söka något. Lite som nirvana i buddismen. När målet är uppnåt trandencerar själen till det övermänskliga och bidrar till att utöka och styra kretsloppet.
Sedan blir följdfrågan självklart vad syftet med detta kretsloppet av själar är, men det får vi ta en annan gång.
Det här är något jag klurat på länge. Just vad folk idag ser som intellekt. Alltså, vad gör en person smart i andras ögon?
Vet att detta är en fråga som är vida varierande, men jag tror i grund och botten att den kan finnas ett generaliserande svar där någonstans som bör passa alla. För jag tror att de mer grundläggande tankarna kring ämnet är ganska lika hos folk. Inte det som vi senare lär oss eller reflekterar över, utan de där första intrycken av det. De som vi lärt oss av föräldrar eller dylikt i en yngre ålder. De flesta barnen man frågar lär svara att någon smart person, det är en uppfinnare, som exempel då.
När vi blir äldre och våra sekundärgrupper vidgas och förändras så tar vi åt oss mycket utav de normer och ideal vi möter, för att anpassa oss bättre mot grupperna. Så troligtvis tror många att någon är smart när den personen uppfyller alla små "kriterier" för den dåvarande sekundärgruppens bild av intellektuell.
Jag tror mer att intellekt helt enkelt är våran förmåga att konstant anpassa oss. Det gör alla människor, varje dag. Mer eller mindre. Det är lätt att se det hela mer konkret om man tar ett vardagligt exempel. Folk är ute och dricker. Vissa pratar med allt och alla medans andra kramar telefonen i ett mörkt hörn utan att ens lyfta blicken från skärmen en endaste gång. Menar jag då att alla som springer runt och är översociala jobbiga idioter är smarta? Självklart inte. Bara för att någon syns och hört betyder det inte att intrycket hen givit är gott. Förmedlas ett dåligt intryck så tror jag det är på grund av personens anpassningsförmåga mot situationen. Kanske läst av fel och därmed inte alls anpassat sig inför den sociala interaktionen. Nu menar jag inte att intellekt är hur luriga vi är socialt, utan fortfarande var detta bara ett exempel, och de finns de väldigt många av.
Som sagt då, jag tror att intellekt har med vår anpassningsförmåga att göra till 100%. Är du dum så får du bara panik när du är vilse i skogen. Är du smart börjar du stegvis tänka ut en strategi för situationen.
Äntligen har det jävla getingboet, även kallat min skalle, lugnat ner sig. har varit fruktansvärt stressad i ungefär ett halvår nu och det senaste har jag inte ens kunnat hålla masken uppe så ofta som jag önskat. Men tror det blir bra nu, egentligen är det ingen annan än jag som styr utgången. Skönt på ett sätt, men ansvar är aldrig roligt. Inte när det är över något så omfattande iaf.
Har beslutat att lägga skolan på hyllan ett år. Jag fick insikten att jag bara skulle lurat mig själv och fortsatt. Under detta året skall jag främst fortsätta jobba, men ska också försöka göra gmu. Jag som militär alltså, fräsigt. Men tänker inte bli en handduks pangare, försvarsmakten hade faktiskt väldigt mycket intressant inom utbildningssfären. Fast, försvaret betalar dig för att utbilda dig. Gentemot alla andra universitet där du betalar eller lånar. Låter ganska fint.
Har äntligen hittat något jag tror starkt på att jag vill. En utmaning som mest är lockande och inte bara jobbig eller irriterande. Inom försvaret, förutsatt att jag kommer in på gmu, finns det många civila tjänster och utbildnings möjligheter. Lönerna är löjliga. Man får träna på arbetstid. Fruktansvärt bra villkor helt enkelt. De flesta som arbetar inom försvarsmakten gör det deltid. Detta innebär att jag kommer ha gott om tid för mitt andra jobb och även skolan när den drar igång igen. Ska sedan läsa 1.5år till för att ist bli specialpedagog. Specialpedagog och arbeta inom militären. Låter som ett liv jag kan tänka mig leva.
Tänkt så det knakat något ofantligt. Vitt och vänt på allt på alla sätt. Det här måste vara mitt bästa val helt enkelt. Får bara sluta knarka så jävla mycket, drogtestet oroar mig mer en det fysiska. Frågan i slutändan blir dock om jag kommer spöa den inre pundare. Låt oss se.
Det är en förbannelse, att så fort rakhyveln fått arbeta lite ser jag ut som 12 igen. Jag fyller 22 i år, de flesta av mina vänner kan odla iaf någonting någonstans i ansiktet. Men jag har bara fjun, odlar jag ser det ut som jag har brännskadad pubis hår i ansiktet.
Jag köper cigaretter med jämna mellarum. Även om jag inte har någon skäggväxt att skryta med som det säkert framgått så verkar den påverka hurvida jag blir leggad eller inte varje gång. Gör det så stor skillnad? Att det är lite mörkare runt käkbenen och själva käft? I don't get it.
Bild på fördömd gosse, tänkte bjuda på ett skratt.
Har du som läser det här någonsin tänkt på hur ironiskt folks beteende på sociala medier egentligen är? Jag skall försöka vara så specifik som möjligt. Folk redigerar sina bilder, men för vem egentligen? Självklart är det till stor del för dem själva, man ser lite bättre ut alltså är väl det en rolig grej? Troligtvis i de flesta fallen också för andra. Folk strävar efter att uppnå att vara "attraktiv" efter dagens mått inom sin sekundärgrupp. Så vi ändrar vårat utseende för oss själva och andra, vårat "utseende" på sociala medier. Ljussättning, skugga, filter och alla andra ting vi använder för att redigera våra bilder tills blir nöjda. Detta lurar inte bara andra utan också oss själva. Självklart förstår folk oftast om en bild är markant redigerad eller inte, men vad jag förstått så börjar det bli irrelevant. Då vi spenderar såpass stor tid av vårat vardagliga liv online på diverse olika sociala medier blir det helt enkelt som om de profiler vi har där är våra primära jag. Den praktiska som finns i verkligheten, den konkreta riktiga människan, den blir sekundär då den prioriteras mindre.
Egentligen så är det logiskt på många sätt. Det är där vi håller kontakten, "umgås" eller ja konverserar, träffar nytt folk och diskuterar saker. Det är ofta den bilden nytt folk ser av oss och definierar som den vi är bakom skärmen. Det är precis så många av oss tänker, klart man försöker lite extra då? Men vi lurar oss själva och förstör. För andra också. När det sen är dags för ett "verkligt" möte att ske oroar vi oss. Vi oroar oss för att vi själva inte ska vara den person vi målat upp på internet. Vi är rädda för att vi inte skall leva upp till det vi lurat oss själva att tro. Tro hur vi ser ut. Vad vi gillar. Vad vi äter. Allting om oss, egentligen en fasad. Inte konstigt att vissa brudar sminkar sig i två timmar när de har 100% fel fri hud på sin profilbild. Det har gått för långt tycker jag.
Egentligen kanske man kan sammanfatta det hela;
Vi lurar oss att vi är en fantasi version av oss som vi fått redigera, trots detta blir vi besvikna och kämpar för att hålla illusionen uppe. Så egentligen är en stor majoritet av folket idag självdestruktiva små internet missbrukande masochister som får evigt rus av likes, följare och bilder på katter.
Något jag funderat på är en artikel som fått mycket uppmärksamhet på Facebook. Det är en relativt känd bloggerska som heter Zahra Larsson. Hennes senaste häftiga idé var att trä en kondom över foten och trä den nästan hela vägen upp till knät. Hennes slogan var "Till er killar som säger att kuken är för stor för kondom, slå er ner". Kaxigt, häftigt och enligt mig fruktansvärt rakt och naivt. Okej, visst kondomer är jävligt elastiska så tekniskt sätt finns det inget för grabbarna att skylla på. Men nu handlar det inte om funktionalitet, det handlar om sex. Något som är skönt och roligt.
Du kanske hade det som jag när du var mindre. Var den där småknubbiga ungen vars mor alltid tvingade hen att använda hjälm vare det gällde sparkcykel eller något annat trendigt vännerna höll på med. Hade du någon gång en revolt? Tog av dig hjälm och vinglade iväg på sparkcykeln ändå? Kände vinden i håret och en annan frihet. Nu menar jag inte att kondomer är exakt samma sak. Det är inte så att jag blir smått hög på eurofori och exalterad när jag får ligga utan kondom, men det är betydligt bättre. Som jag nämnde innan handlar det inte om funktion när det kommer till just sex. I snitt är kondomerna gjorda för att optimalt passa kukar i längden 13-17 cm. "Grande" är den som skiljer sig, iaf om vi snackar rfsu vanliga sortiment, från de andra. Den är för 14-19cm. Dessa mått är ungefärliga, men de är fortfarande ett faktum.
Så visst, vi män kan inte förneka att kondomer passar oss. Även om vi skulle ha en hästkuk, i principen då. Men det blir lätt obekvämt. Om en kille har lite större än måtten kondomerna är gjorda för så blir det obekvämt. Det stramar åt tight, kan skava, kan göra så att hårdheten dör. Det blir kortsagt väldigt mycket sämre sex gentemot utan kondom. Så ja, jag skulle säga att den tuffa Zara Larsson har väll rätt i det hon säger. Att ingen kuk är tekniskt sätt för stor för en kondom. Men när hon sedan försöker läxa upp den breda generaliseringen av "killar" så gör hon bara bort sig. Inga vettiga argument eller synpunkter. Bara försök att få mer uppmärksamhet i media, vilket sorgligt nog lyckas.
Vet inte vad jag förväntade mig. Hon är en average blondin som skriver om något sexrelaterat, uppmärksamheten är given.
Nej, jag ska inte skaffa en söt liten mops. Inte än iaf. Däremot kommer mitt ansikte snart vara lika platt om jag inte skärper mig. Nackdelen med att varje dag lura många personer är att du blir jävla duktig på det. Så duktig att du tillslut undermedvetet lurar dig själv. Det var en liten uppenbarelse när jag insåg, ironiskt nog under ett blöjbyte på jobbet. Jag säger till folk att jag är glad. Jag ser glad ut, ler och skrattar mycket. Har det helt okej med mina vänner. Ler och är trevlig med diverse släktingar. Ingen tror att något är fel, vilket är bra egentligen.
Det jag finner negativt är just delen med att jag lurar mig själv. Jag flyttade antog att jag var glad för det verkade som det. Har börjat tappa min förmåga att känna efter hur det egentligen är. Troligtvis för att det är något av de få ting som skrämmer mig, då jag inte kan påverka det direkt. När jag började tänka tillbaka på sen i fredags då jag flyttade fattade jag dock ganska fort. Jag har varit objektiv, egoistisk, oempatisk, deprimerad, ett as och diverse andra negativa ting. Jag har inte sovit eller ätit någonting nästan. När man väl börjat blunda för sådana saker som är vitala för vardagslivet, då är det illa insåg jag.
Kan inte låta mig själv förstöra den patetiskt lilla grund av stabilitet jag äntligen lyckats bygga. Bara fruktansvärt tråkigt att jag redan börjar se sprickor i den.
Flyttade nyligen. Flyttade ifrån det där jävla trolhättehålet och hem till älskade Göteborg. Tre år sedan jag flyttade ifrån dig, ska aldrig lämna dig igen. Bor nu i Kortedala, given hobby gangster. Väldigt skönt att Helt plötsligt ha nära till allting förutom högskolan när det verkligen exakt varit tvärt om innan. Nya vindar blåser, känns spännande men lite läskigt. Vet inte vad det är, men är säker på att något kommer tvinga mig göra ett radikalt val och ganska snart. Har en dålig magkänsla angående det. Men men, den som lever får se.
Ungefär 9 månader idag sedan min ex sambo flyttade ut och det var över. Innan dess hade hon levt i ca 8 månader utan inkomst. Jag betalade hyra, mat och det mesta annat mellan himmel och gjort. Den lilla summa pengar hon genererade söp hon upp. De pengarna hon fick köpte hon kläder eller tatuerade sig för. Jag var för snäll, tackar gudarna att världens mest fantastiska dude(Arrogans) tillslut fick mig att inse hur fucked det egentligen var.
Detta inlägget handlar inte om gnäll. Det handlar om en ökad självkänsla då jag gav mig fan på att ta mig ur en jobbig jävla sits och nu, då 10 månader efter beslutet, äntligen har lyckats. Det krävs inte mycket för att förstå hur bra ställt man har det om man lever två personer på studiebidrag och studielån. Blev väldigt mycket skulder, väldigt mycket på avbetalningar då jag depp shoppar av någon jävla anledning. Skulderna var över 10 000 nu mot slutet av det här året och jag jobbar som timvikare med 107kr timmen, bra där jag vet. Men jag har jobbat som en gris de här senaste månaderna. Tagit alla äckliga och ansträngande pass som ingen annan kollega velat ha. It has finaly paid of. Betalade fakturor för strax över 11 000 nyss. Jag har inte en enda jävla faktura efter mig mer. Ingen jävla skuld. Inte ett skit förutom inkomster. Att uppnå ekonomisk stabilitet(i princip) efter att ha haft det förjävligt och tro att man kommer hamna i lyxfällan. Att inte ha det knapert med cash så man precis går runt. Hade det skit ekonomiskt i nästan 2 år. Inte längre. Allt tack vare dedikation och hårt jävla arbete. Har knappt sovit eller käkat det senaste men nu jävlar, förändring. Äntligen.
