Så jag blev bannad på OSR igår, det var tråkigt. Men det var väl det som behövdes för att jag skulle komma ifrån det där jävla spelet en gång för alla. Så nu söker jag ett nytt spel! Gärna något strategi/rpg spel. Väldigt gärna ett som går att spela utan att man behöver sitta klistrad hela tiden, dvs iaf semi casual. Lirar i nuläget ett mmorpg som är crossplatform, en wow-klon som heter Order & Chaos 2. Det duger, men ack det suger. Så har du något tips? Det får inte vara för prestanda krävande då min laptop är anus. På mobil, platta eller pc spelar ingen roll alla tips uppskattas.
God morgon,
Var lite tufft att släpa sig till jobbet idag. Delvis för sömnbrist och delvis för kallt. Riktigt vidrigt kallt. Jag frös och hade hoodie med vinterjacka över. Hata Göteborgs blöta höst. Får vara lite arbetsledare idag vilket är kul. Passen blir inte lika rastlösa då. Samt att jag i princip kan smita ut och röka när jag vill, vilket är awesome. Enda nackdelen är alla koppar kaffe de råkar bli på grund av dessa cigg. Lite dumt med tanke på att jag inte ätit än. Har bara ingen lust efter gårdagen, fortfarande sjukt förvirrad.
Nu ska jag återgå till jobbet för att ja, dricka mer kaffe och jobba. Vad vore jag utan kaffe? Inte Coffe iaf. Han behöver kaffe, gärna hinkvis. Hoppas eran dag blir fin.
Det här gick väl inte riktigt som jag hade hoppats eller planerat. Hela biten med att hålla sig ifrån ec liksom. Egentligen är det enda jag haft svårt att hålla mig ifrån är skrivandet. Har inte direkt funnit något annat tillvägagångssätt för att processera som fungerar lika bra. Syftar inte på att jag smäller upp min skit här för att snylta empati från främlingar, det är skönt att skriva här helt enkelt. Finns säkert ett gott antal personer på denna sida som är minst lika störda som jag är, vilket är skönt. Sen så har jag knappt några jag känner som hänger här, vilket också är skönt. Så nu är det dags att äntligen klämma ur de där jobbiga så jag kan se de framför mig och ja, bearbeta.
Det är inte så mycket nytt dock, allt rullar på som det brukar. Som jag tvingar de att göra. Denna fasad har bara blivit för vital för min vardags funktionalitet. Tror nu jag inte har någon jag vågar släppa den för, vilket är tråkigt. Jag har min flickvän som är i princip allt nu, hoppas hon förstår de. Tror iaf jag lyckats visa det för har verkligen försökt. Men jag känner inte att jag kan ta det där sista steget och öppna sista dörren så att säga. Hur kasst de egentligen är. Det handlar inte om min tillit till henne, den är bättre än jag någonsin ens kunnat hoppas på. Det handlar helt enkelt om just principen i det hela. Att jag "tar" istället för att "ge", något som i sådana här sammanhang är extremt svårt för mig. Så jag har nu vridit det till att jag är oärlig mot henne, trots att jag aldrig ljugit. Jag mer undviker och talar runt sådant som skrämmer mig med just mig. Inte för att jag inte tror hon skulle klara det, utan för att jag vet att de får en annan nyans av verklighet för min egen del om jag skulle berätta för henne. Är det ändå en lögn? Jag har ingen aning men oroar mig för att det är de. Självklart har jag tänkt att berätta allt och jag har redan sagt så mycket mer till henne än någon annan. Men jag vill inte och kan inte känna att jag lägger över något på henne. Att jag på något sätt i någon form blir en sorts börda. Jag fixar inte bara det. Hon är för viktig för det. Trots detta vet jag att de ovanstående dilemma kommer göra mig vansinnig, vet bara inte hur detta ska lösas helt enkelt.
Sedan är det en annan tråkighet som börjat bryta ut, igen. Det har hänt till och från i många år men aldrig så här ofta som den senaste månaden. Idag var dess form helt tydligt, glasklar. Istället för mer siluette liknande som jag upplevt innan. Det var inte ett ögonblick som oftast, så det gick inte att tänka att de var något random i ögonvrån. Det varade inte i några sekunder eller minuter så att jag kunde skulle bort det på trötthet, utmattning eller vätskebrist. Det var bara glasklart. Han var glasklar. Varade i nästan 2 timmar. Försöker gång på gång analysera varför. Varför det inträffade samt vad syftet kan ha varit. Har spelat upp så många scenarier med det för att finna en förklaring, se om jag missar något. Har tänk på alla möjliga orsaker, delat dem, blandat dem med varandra. Bara för att se om jag kan finna någon annan anledning än att jag har blivit sämre. Jag är påläst, kan allt som finns att kunna om det jag har. Jag vet att de kan gå fort, men trodde aldrig det skulle nå en sådan nivå i min nuvarande ålder. Får naivt intala mig att det var en engångsföreteelse. Att det inte kommer hända på samma sätt igen någonsin. Men varför var det tvunget att just vara han? Han av alla jävla människor som existerar i mitt minne. Det rör upp så många tankar och känslor att jag tappar greppet och inge kan föra mig normalt.
Nu får det väl vara nog. Sitter på bussen hem från arbetet, ska dit kl 06 imorgon igen. Får hoppas att jag kan sova iaf lite inatt så jag kan sköta mitt jobb imorgon. Det är trots allt Genesis i helgen, ska bli underbart att bara få försvinna in i folkhavets dimma och släppa allt i några fåtal timmar.
Hoppas allt är bra med er iaf. Ber om ursäkt för att jag varit så kass med stt svara på diverse ting här på sidan, inte varit inloggad så mycket. Nu ska vi se om mor har en flaska vin hämnd någonstans, eller lite sprit.
Existentiella och identitets kriser är ingen höjdare måste jag säga. Alltid verkligen avskytt känslan av att konstant vara vilse, dag ut och dag in. Verkar ha trillat ner i en sådan period igen, av någon anledning. Kanske att jag inte äter eller sover kan ha ett finger med i spelet. Men ja, dessa problem har sin grund i mer psykiska konflikter som bestämt sig för att bli ett helvete nu helt enkelt. Så vad kan jag göra? Ingen aning faktiskt. Oftast brukar jag bara lura alla i min omgivning tills jag själv nästan kan köpa mitt egna spelande. Bara vara passiv och vänta ut det. Men det uppstår komplikationer, verkligen inte av större karaktär. Många små blir dock betungande tillslut. Eskalerar successivt. Krävs väl inget större intellekt för att räkna ut hur dålig kombination det blir då jag försöker blunda för det. För eller senare måste jag öppna ögonen igen, men finner oftast då att det gått förlångt. Gått förbi den punkten där jag har en möjlighet att påverka utgången. Ungefär så har det blivit nu, med ja allt. Blundat väldigt länge bara för att försöka ta mig igenom mitt vardagliga liv.
Men men, värst vad jag ska gnälla här nu då, flera dagar i rad också. Ni får ursäkta mitt depressiva bloggande, de blir väl bättre eller något med tiden haha. Om ni spelar OSR får ni hojta till, ska hugga träd hela natten.
Nu ska jag försöka trycka tillbaka min gulliga mentala demoner som får mig att känna mig ungefär såhär:
Hoppas de kan hålla käften så jag får någon ro i skallen.
Natt nr 2 nu då på jobbet. Började helt okej, alla var glada och så vidare. Men nu vid 23-tiden hände de värsta jag vet. En patient spydde, som in i helvete verkligen. Det var överallt. Att en enda person kan producera så mycket spya är fan ett under. Inte lika glad åt mitt jobb atm.
Dock verkar resten av natten lugn, än så länge. Ska nog farma woodcutting på OSR hela natten.
Please do. Sitter här och kan inte ens se rakt, något som jag vanligtvis inte har något emot. Men ja, då jag är på jobbet är detta mående kanske inte det mest optimala. Jag skall jobba natt idag för första gången på väldigt länge, inte jobbat natt på över en månad ungefär tror jag. Saknat det lite, att vara själv och beklaga sig på ett psykboende i 10 timmar. Men fina pengar är det. Enda negativa är att jag sov kanske 2 timmar nu på eftermiddagen och ingenting natten innan. Det är inte allt för fett. Massa balla saker händer i helgen också, men jag ska jobba natt alla dagar. Det blir ändå 30 timmars veckoslut OB för 3 nätter. Bra med pengar.
Är nog för det bästa ändå, att helgen fylls utav jobb. Då kan jag inte lägga fokus på andra ting, sådana som i nuläget är rätt förjävliga. Skönt att gå in i sin yrkesroll och känna att man är skötsam och duktig utifrån samhällets söta normer. Behöver pengar så jag kan köpa en bostad och behöver jobba så jag inte tänker på det mina tankebanor kretsat kring det senaste. Så på det sättet är de nog bara bra. Vill nog ändå inte träffa någon egentligen.
Det kan inte bara vara jag som upplever det här? Alltså att jag inte direkt får ut någonting av att umgås med mina så kallade vänner längre. Detta gäller faktiskt i princip alla. Undrar lite hur det blev så. Jag har haft flera crews där vi varit närmare varandra än siamesiska bröder, men de har alltid slutat på samma sätt. Intriger bryter isär inifrån och så står man där ensam igen. Jobbig när socialfobin trycker på också, hatar egentligen att träffa nytt folk. Samtidigt är jag väl medveten om det och att jag skulle bli alldeles för introvert och negativ om jag inte pushade mig själv till detta. Så det är bara att bita ihop och kriga på. Jag menar inte att alla av mina vänner är dåliga eller något sådant, tvärt om med de flesta. Det handlar mer om en form av konfundering med mig själv. En sorts inre realitetsbilds konflikt som uppkommit då jag balanserar mellan olika sfärer på en tunn tråd. Alla ändras vi, genom de situationer vi går igenom samt intrycken vi tar in. Det är naturligt och så vi utvecklas. Vad ska jag då göra när dessa förändringar, denna utveckling jag går igenom resulterar i något som grovt äcklar mig? Jag vill inte ha den synen på världen jag har, den skrämmer mig. Jag vill inte ha den synen på folk jag har, den ger bara en känsla av hopplöshet. Vad hände med att bli motiverad av simpla saker? Jag vet inte alls vad jag finner motivation i längre förutom pengar. Det kan sammanfattat vara de enda mitt liv kretsar runt i nuläget förutom min flickvän då. Jag menar inte att jag vill bli rik, det är ingenting jag eftersträvar. Jag vill bara ha en stabilitet, en bekväm grund att stå på. Idag funkar samhället just så, som de alltid har gjort egentligen, att de som har det gott ställt glorifieras och blir "mål" som andra vill eftersträva och uppnå. Det är bara så fult och så äckligt. De flesta jag umgås med är fortfarande på stadiet att de gör som de vill och känner för helt enkelt. Inget vidare tänk angående konsekvenser eller dylikt. Jag önskar innerligt att jag kunde förhålla mig till det och också leva så. Men de går inte längre bara. Istället blir jag den tråkiga, den som alltid jobbar eller är upptagen. Jag vill vara en liten skitunge igen. Vara vuxen är bara äckligt. Det ger en ny medvetenhet som golvar en. Känns inte ens värt att försöka resa sig eller göra det hela till något annat än de faktiskt är.
Jag har iaf min flicka, något jag är obeskrivligt tacksam för. Men jag behöver umgås med vänner med, troligtvis skaffa en hel hög med nya sådana. Vart jag skall finna tiden eller orken till detta blir intressant att se.
Vill att allting skall sluta vara upp och ner, speciellt inom min familj. Det är så jävla trasigt och skört i nuläget. Kan allt bara börja gå min väg lite? Jag är faktiskt konfirmerad. Mannen bland molnen bör betala tillbaka lite faktiskt.
Kanske skönt trots allt, för er då kära random läsare. Trots min inaktivitet den senaste veckan ligger jag fortfarande på bloggtoppen, så sött av er. Jag har inte skrivit för jag har helt enkelt känt att jag inte kunnat få ut något av det. Det är annars min direkta anledning att just skriva. Mitt liv har bara blivit så skumt den senaste veckan och ja, jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag gör. Men jag har nu en flickvän, tro det eller ej. Var väl en bra bit över ett år sedan som jag blev av med den maniska inavlade moderskaka som var mitt ex. Så varför efter att träffat denna typ en månad? Jag är kär och livrädd. Valid anledning tycker jag. Det är helt rakt av fantastiskt att kunna känna en sådan stark emotionell koppling till någon. Samtidigt skrämmer det mig mållös. Jag har iaf varit ärlig mot henne från start angående mina åkommor och ovanor. Så inget sådant kommer förstöra. Så nu om jag är kär och lycklig, varför kan jag inte sluta fråga mig själv "hur länge kommer hon orka"? Kan inte se vad fan hon ska med mig till, seriöst då. Kan bara inte processera det alls. Men ja, mina känslor ska vara besvarade. Vi får helt enkelt se, en naiv förhoppning kan en iaf alltid ha. Nu ska jag bli onykter och vältra mig i självömkan.
Godmorgon.
God kanske är att ta i, men bu ska vi knte vara sådana. Min mage har slevat upp sig totalt. Det fanns ett namn för problemet men de lät för skevt för att skriva. Är iaf en trevlig åkomma som kan uppstå vid mycket stress och oro, jippie. Sjukt obehaglig känsla och jag får typ inte äta något stekt eller starkt för magen, dvs ingenting som är gott. Kör på en diet av proviva och havregrynsgröt. Det får funka helt enkelt. Kan dock inte påstå att jag är speciellt taggad inför mitt 12h jobb pass som jag är påväg mot i nuläget. Usch. Knappt sovit heller, spänner som satan i magen. Det värsta med det hela är dock rätt uppenbart. Jag får inte dricka kaffe. Inte ens en kopp. Hur skall jag överleva utan min svarta succubus som löser varje jobbigt arbetspass för mig? Ingen aning. Livet känns lite;
Ska iaf hem till hon där super fina efter jobbet. Skönt med någon form av motivation inför dagen.
Ska nog ut och stöka efter jobbet, då i rimliga mängder. Så händer något nice ikväll i Götet får ni gärna höra av er. Verkar bli en fin dag med sol, ha det bra nu kompisar.
Var på möte idag på jobbet, gjorde om mitt schema med kollegor och massa stuff. Gick upp i % en hel del också så det är gött. Garanterat jobb nästan i klass med heltidstjänst ett bra tag framöver då. Glad.
