Please do. Sitter här och kan inte ens se rakt, något som jag vanligtvis inte har något emot. Men ja, då jag är på jobbet är detta mående kanske inte det mest optimala. Jag skall jobba natt idag för första gången på väldigt länge, inte jobbat natt på över en månad ungefär tror jag. Saknat det lite, att vara själv och beklaga sig på ett psykboende i 10 timmar. Men fina pengar är det. Enda negativa är att jag sov kanske 2 timmar nu på eftermiddagen och ingenting natten innan. Det är inte allt för fett. Massa balla saker händer i helgen också, men jag ska jobba natt alla dagar. Det blir ändå 30 timmars veckoslut OB för 3 nätter. Bra med pengar.
Är nog för det bästa ändå, att helgen fylls utav jobb. Då kan jag inte lägga fokus på andra ting, sådana som i nuläget är rätt förjävliga. Skönt att gå in i sin yrkesroll och känna att man är skötsam och duktig utifrån samhällets söta normer. Behöver pengar så jag kan köpa en bostad och behöver jobba så jag inte tänker på det mina tankebanor kretsat kring det senaste. Så på det sättet är de nog bara bra. Vill nog ändå inte träffa någon egentligen.
Det kan inte bara vara jag som upplever det här? Alltså att jag inte direkt får ut någonting av att umgås med mina så kallade vänner längre. Detta gäller faktiskt i princip alla. Undrar lite hur det blev så. Jag har haft flera crews där vi varit närmare varandra än siamesiska bröder, men de har alltid slutat på samma sätt. Intriger bryter isär inifrån och så står man där ensam igen. Jobbig när socialfobin trycker på också, hatar egentligen att träffa nytt folk. Samtidigt är jag väl medveten om det och att jag skulle bli alldeles för introvert och negativ om jag inte pushade mig själv till detta. Så det är bara att bita ihop och kriga på. Jag menar inte att alla av mina vänner är dåliga eller något sådant, tvärt om med de flesta. Det handlar mer om en form av konfundering med mig själv. En sorts inre realitetsbilds konflikt som uppkommit då jag balanserar mellan olika sfärer på en tunn tråd. Alla ändras vi, genom de situationer vi går igenom samt intrycken vi tar in. Det är naturligt och så vi utvecklas. Vad ska jag då göra när dessa förändringar, denna utveckling jag går igenom resulterar i något som grovt äcklar mig? Jag vill inte ha den synen på världen jag har, den skrämmer mig. Jag vill inte ha den synen på folk jag har, den ger bara en känsla av hopplöshet. Vad hände med att bli motiverad av simpla saker? Jag vet inte alls vad jag finner motivation i längre förutom pengar. Det kan sammanfattat vara de enda mitt liv kretsar runt i nuläget förutom min flickvän då. Jag menar inte att jag vill bli rik, det är ingenting jag eftersträvar. Jag vill bara ha en stabilitet, en bekväm grund att stå på. Idag funkar samhället just så, som de alltid har gjort egentligen, att de som har det gott ställt glorifieras och blir "mål" som andra vill eftersträva och uppnå. Det är bara så fult och så äckligt. De flesta jag umgås med är fortfarande på stadiet att de gör som de vill och känner för helt enkelt. Inget vidare tänk angående konsekvenser eller dylikt. Jag önskar innerligt att jag kunde förhålla mig till det och också leva så. Men de går inte längre bara. Istället blir jag den tråkiga, den som alltid jobbar eller är upptagen. Jag vill vara en liten skitunge igen. Vara vuxen är bara äckligt. Det ger en ny medvetenhet som golvar en. Känns inte ens värt att försöka resa sig eller göra det hela till något annat än de faktiskt är.
Jag har iaf min flicka, något jag är obeskrivligt tacksam för. Men jag behöver umgås med vänner med, troligtvis skaffa en hel hög med nya sådana. Vart jag skall finna tiden eller orken till detta blir intressant att se.
Vill att allting skall sluta vara upp och ner, speciellt inom min familj. Det är så jävla trasigt och skört i nuläget. Kan allt bara börja gå min väg lite? Jag är faktiskt konfirmerad. Mannen bland molnen bör betala tillbaka lite faktiskt.
Kanske skönt trots allt, för er då kära random läsare. Trots min inaktivitet den senaste veckan ligger jag fortfarande på bloggtoppen, så sött av er. Jag har inte skrivit för jag har helt enkelt känt att jag inte kunnat få ut något av det. Det är annars min direkta anledning att just skriva. Mitt liv har bara blivit så skumt den senaste veckan och ja, jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag gör. Men jag har nu en flickvän, tro det eller ej. Var väl en bra bit över ett år sedan som jag blev av med den maniska inavlade moderskaka som var mitt ex. Så varför efter att träffat denna typ en månad? Jag är kär och livrädd. Valid anledning tycker jag. Det är helt rakt av fantastiskt att kunna känna en sådan stark emotionell koppling till någon. Samtidigt skrämmer det mig mållös. Jag har iaf varit ärlig mot henne från start angående mina åkommor och ovanor. Så inget sådant kommer förstöra. Så nu om jag är kär och lycklig, varför kan jag inte sluta fråga mig själv "hur länge kommer hon orka"? Kan inte se vad fan hon ska med mig till, seriöst då. Kan bara inte processera det alls. Men ja, mina känslor ska vara besvarade. Vi får helt enkelt se, en naiv förhoppning kan en iaf alltid ha. Nu ska jag bli onykter och vältra mig i självömkan.
Godmorgon.
God kanske är att ta i, men bu ska vi knte vara sådana. Min mage har slevat upp sig totalt. Det fanns ett namn för problemet men de lät för skevt för att skriva. Är iaf en trevlig åkomma som kan uppstå vid mycket stress och oro, jippie. Sjukt obehaglig känsla och jag får typ inte äta något stekt eller starkt för magen, dvs ingenting som är gott. Kör på en diet av proviva och havregrynsgröt. Det får funka helt enkelt. Kan dock inte påstå att jag är speciellt taggad inför mitt 12h jobb pass som jag är påväg mot i nuläget. Usch. Knappt sovit heller, spänner som satan i magen. Det värsta med det hela är dock rätt uppenbart. Jag får inte dricka kaffe. Inte ens en kopp. Hur skall jag överleva utan min svarta succubus som löser varje jobbigt arbetspass för mig? Ingen aning. Livet känns lite;
Ska iaf hem till hon där super fina efter jobbet. Skönt med någon form av motivation inför dagen.
Ska nog ut och stöka efter jobbet, då i rimliga mängder. Så händer något nice ikväll i Götet får ni gärna höra av er. Verkar bli en fin dag med sol, ha det bra nu kompisar.
Var på möte idag på jobbet, gjorde om mitt schema med kollegor och massa stuff. Gick upp i % en hel del också så det är gött. Garanterat jobb nästan i klass med heltidstjänst ett bra tag framöver då. Glad.
God middag,
Sitter här på bussen påväg till jobbet igenom ett grått Göteborg. Idag ska jag inte gnälla som senast. Är mer rätt fundersam angående kommande val. Jag är rätt säker på vad jag vill, utbildning och kariärs mässigt. Men vet fortfarande att det valet skulle leda till jobbiga samtal och ja, konflikter troligtvis.
Jag är rätt sugen på att bli undersköterska, sedan specialisera mig och bli specialundersköterska inom äldrepsykiatri och demensvård. Tycker det är sjukt intressant verkligen. Nackdelen med det här är då min familj främst. De vet att jag är fullt kapabel till en svårare eller ja som de uttrycker det "bättre" utbildning. De vill att jag ska bli mer socionom eller psykolog. Visst, jag finner det som tilltalande yrken. Men med dessa kan jag inte arbeta där jag gör nu.
Jag har haft en del arbeten, men aldrig innan detta har jag funnit mig i ett arbetslag där jag verkligen trivs. Samt att jag inte fastnat för ett yrke på samma sätt som detta. Visst, de är inte speciellt välbetalt. Men skulle jag göra den utbildningen jag vill skulle min lön höjas med ca 30-40%. Då skulle jag tjäna bra enligt mig. Men ja, min familj anser att en bra lön är över 30 000 i månaden och inte då 25 000. Jag tjänar gärna några tusen mindre om jag verkligen trivs, för mig är det mer eller mindre en självklarhet. Så frustrerande att de förväntar sig saker av mig de själva inte uppnåt. Varför skall man prestera till sin fulla potential om det är mot ett mål som inte verkar vara så tilltalande?
Pengar är verkligen inte allt. Jag vill inte ha ett fancy arbete där jag har massa ansvar och så vidare. Jag vill ha ett arbeta jag finner varierande, intressant och trivsamt. Jag har försökt förklara det här för min familj. Men de menar då att jag bara är bekväm och "lat".
Blir så frustrerad. Vet inte hur jag ska göra. För de är sjukt viktiga för mig, familjen går först alla gånger för mig. Men jag vill inte spela på deras sätt mer än jag redan gör. Blir så trött bara, ingen aning vad jag ska göra. Vad hade ni gjort?
Jag vet att mina inlägg här de senaste inte har varit av en allt för positiv karaktär, men ja så får det vara. Är riktigt långt nere nu med allt bara. Vet helt ärligt inte alls vad jag ska göra av någonting. Vart jag ska ta vägen eller ens varför jag ska gå upp på morgonen. Idag hände något som i princip aldrig händer. Jag bråkade rejält med min kära moder. Kanske inte låter som värsta grejen men detta är nog det värsta på år.
Det hela börjar med att hon från ingenstans säger att vi behöver prata angående huset vi bor i. Jag var relativt förberedd på detta med tanke på hennes/vår levnadssituation. Nyligen skilsmässa och dyrt hus osv. Men ja, det hon ville tala med mig om då var ett "förslag". Hon frågade om jag ville stå som delägare på halva huset. Vilket då innebär att jag skulle skriva över halva lånet på mig. Vårat hus vi bor i ligger centralt i en attraktiv del i Göteborg. Det blev nyligen värderat för strax över 4.5 miljoner. Lånet ifråga är då på strax under 2 miljoner. Först och främst, vilken 21 år gammal person vill ta på sig ett sådant lån? Jag är liksom timvikarie, hur i helvete? Sen så vantrivs jag här. Hatar det verkligen. Dock är de ingenting jag har sagt eftersom det är min familj och såpass med respekt har jag självklart för henne och dem. Sedan vet hon mycket väl om att jag har planer på att återgå till högskolan och läsa till socionom. Att leva på studielån samt bidrag är löjligt låg inkomst, så hur går de nu ihop i hennes huvud? Anyways, jag lade fram alla dessa motargument förutom att jag vantrivdes, det hade bara vara drygt att säga. Då blir hon arg på mig och rakt av dryg. Säger att hon trodde hon "pratade med en vuxen" osv. Med detta syftar hon då på att jag gör en rejäl vinst om vi skulle sälja i framtiden. Det har hon rätt i, ja absolut. Men vart är säkerheten och garantin? Jag har ingen fast inkomst på grund av att jag är vikarie. Jag kan väl fan inte knega som vikarie i ca 5 år? Det om något är att kasta bort mitt "liv". Men nej, tydligen var detta inte logiskt i hennes värld.
Detta har under dagen idag eskalerat rejält. Hon tycker att jag inte bryr mig om henne eller mina två yngre syskon som bor med oss pga att jag då nekar detta. Samt att jag inte speciellt frågar hur det är med dem. Då frågade jag henne rakt av vad det nu var som störde dem och som de mådde så dåligt över som jag inte redan visste. Fick en wall of text som svar vars syfte var uppenbarligen att spela på mitt samvete. Jag är fullt medveten om vilket helvete hon har samt all skit de har gått igenom de sista. Jag är inte dum. Anledningen till att jag inte varje dag frågar hur de är med dem och försöker analysera deras mående är för att jag kämpar som en idiot varje dag att behålla masken. Jag har hållit käften angående mig själv och mitt mående i över ett år nu, för jag har fattat att de har tillräckligt på sin tallrik samt att jag har inte tilliten till henne att ta upp allt. Detta sa jag då till henne, frågade om när vi då hade pratat om mig senast? Fick ett argt svar att vi pratat många nätter om mig och min före detta sambo. Det stämmer, hon hjälpte mig verkligen där. Detta var för bra mycket mer än ett år sedan. Hur kan hon tro att ingenting har hänt på den tiden? Hon är jävligt smart, så fattar inte alls hur hon tänker.
Tydligen räcker de inte att jag på min lediga tid ställer upp på allt som hon ber mig om. Allt från att gå ut med hunden till att laga mat och vara barnvakt åt mina syskon. Eller att jag betalar 4000 i månaden för ett rum jag knappt är i som dessutom är storleken av en garderob. Nej, det är inte att bry sig enligt henne. Utan jag skall då fråga dem konstant hur de mår, analysera dem och sedan anpassa mig efter det. Om hon ens hade en bråkdel om vetenskapen hur mitt liv varit hade hon fått ett psykbryt. Så ja, jag nekade erbjudandet att ta på mig ett lån av 2 miljoner och nu är vår relation åt helvete. Det var väl ett erbjudande? Tycks inte så. Jag gör fel i att kämpa för att låtsas vara glad så fort jag är hemma. Jag gör fel i att gömma mig eller gå iväg när jag får mina panikångest attacker. Jag gör fel vad fan jag än gör.
Så nu då, tack vare mig som hon ser det, så har vi 6 månader kvar vi kan bo i huset. Sedan åker jag och de andra ut då vi måste sälja. Hur kan det vara mitt fel att hon köpt ett så dyrt hus med en alkoholist som inte kan ta ansvar? En som hon levt med sedan jag gick i fjärde klass. Varför ska jag få skit för att hon har fuckat upp allting? Jag förstår inte hur hon kan se det på de sättet och det gör mig verkligen galen. Är så arg och ledsen att jag vet inte vad jag kommer ta mig till. Men jag har inte tid att må överhuvud taget. Jag har jobb och ansvar, samt 6 månader på mig att finna någonstans att bo. Hur jag nu ska klara av det har jag ingen aning. Som om inte det var nog måste jag vara hemma och fixa all skit här då de inte klarar sig utan mig. Jag har bara inte mage att skita i dem och försvinna på något sätt, trots att det verkligen är det enda jag vill just nu.
Ska bli jävligt spännande att se hur jag löser detta. Borde bara ta ett hopp och få skiten överstökad.
Hej där,
Tänkte inleda med ett trevligt "godmorgon" men det passar sig tyvärr inte idag. Sov ca 1,5h inatt. Däckade vid 04 och gick upp vid tjugo över 5. As kul. Har fått världens dilemma som jag inte har den blekaste hur jag skall gå tillväga och lösa. Tyvärr är detta dilemma ett vitalt sådant, ett sånt där som jag verkligen måste ta tag i. Sådana urartar sig jobbigt för mig och mitt sätt att tänka. Jag går igenom alla möjliga lösningar och alternativ. Spelar igenom hundratals scenarion i mitt huvud tills jag finner ett eller ett fåtal som jag kan acceptera och vara bekväm med. Har inte funnit ett enda denna gång. Verkligen helt lost. Antingen prioriterar jag mig själv och ja gör det som är bäst för mig. Men gör jag det sviker jag min familj rätt grovt. Jag skulle vanligtvis aldrig tveka över något sånt här. Värderar knappt mig själv, familjen går före alla gånger. Däremot tror jag att om prioritering blir dem kommer jag gå under. Tvekar på att mitt psyke skulle klara av den levnadssituation så länge, hur hårt jag en skulle kämpa. Så just nu känns allt hopplöst.
Vill bara hem från jobbet, att jobba 12h idag är ingen höjdare med tanke på hur mycket sömn jag fått... Vill till min dator och spela, så jag kan förtränga alla ansvar och funderingar. Vill fortsätta på Knut, min senaste skapelse i Darksouls 2.
Visst är han vacker? Från mörka vyer syns bara dessa gula kattögon och en mustasch vara höga rosa nyans lyser mer än ögonen. Har haft sjukt flow på honom. Dött kanske 5gånger och har redan tagit all loot(som jag känner till) fram till The Persuer. Lyckades HCa mig för en annan low level som summonade mig och spöa The Persuer första gången man ser honom. Solo. Han andra stod bara nedanför och tittade på en scen av blod, dodge skills och rosa mustasch. Flame Longsword är verkligen inte op. Ska fortsätta wrecka senare när jag kommer hem. Det är seriöst min enda motivation för att ta mig igenom denna dag. Det och kaffe. Kaffe... Hmm jag ska nog ta och dricka kaffe. Ha en bra dag nu kompisar.
Hon är rätt smart, den där bruden jag träffar. Trots att jag försöka dölja det som jag grunnade på fattade hon snabbt att de var något. INte van vid att folk tar sig förbi mitt spel sådär enkelt. Vet inte om jag är rädd eller lättad, men just angående det här var det väl väldigt bra. Som jag skrev igår var de en del saker jag funderade på. Dessa är nu helt lösta enligt mig. Hon förklarade väl hur de låg till och hur hon kände angående det. Sjukt skönt att få det ur världen. Fan vad bra hon är.
Dock är jag arg. Köpte äntligen en adapter så jag kan koppla min tv till datorn. Tro som fan att jag köpte fel jävla adapter. Vilket jag upptäckte när jag kommit hem och slitit ur skiten ur förpackningen. Fuck.
Hej där det var ett litet tag sedan nu.
Jag har ingen ursäkt, har bara inte riktigt orkat. Tror ändå någon knappast läser ens en bråkdel av vad jag skriver så de spelar säkert ingen roll.
Helgen har varit bra på många sätt men ja den har också varit rätt mentalt påfrestande. Jag gillar inte det sätt jag tänker på. Jag har varit med flickan jag träffar och vi har haft det jätte bra verkligen. I fredags tog vi de lugnt, drack lite öl och dog till netflix. Igår träffade vi min homie och drack öl. Drog senare på rave. Träffade några Goa skåningar på bussen påväg dig som blev våra Facebook vänner. Själva ravet var väl rätt soft det också, de låg väldigt fint faktiskt. Alldeles vid en sjö men ändå nära till busshållplatsen. Så ja, vad har jag då att klaga på?
Min skalle driver mig successivt emot vansinne. Mycket på grund av henne. Men samtidigt vet jag hur mycket värre det hade varit utan henne. Det är bara de att ett fåtal av hennes sidor gör mig ställd, på ett negativt sätt. Inte för att jag påstår att dessa sidor ifråga är dåliga eller fel, utan för att jag helt enkelt inte vet hur jag skall ställa mig emot dem. Jag vill säga vad jag tycker och allt det där, men i nuläget finner jag mig inte i position till att göra det. De är jobbigt och väldigt utmattande. Jag har frågat mycket kring just dessa sidor utan att rakt av föra någon av dem på tal i en naiv förhoppning att kunna greppa det hela bättre. Att försöka se någon form av helhet ut ett annat perspektiv. Det går bara inte och det stör mig.
Jag är inte den som rakt av är svartsjuk av mig, men tidigare partners är något som rört till de lite som exempel. Hon är nämligen god vän med flera av dem. Det har jag verkligen inget problem med, klart hon får ha vilka vänner hon vill. Men vissa av dem har rakt av varit as mot henne, vad jag fått höra då. Detta förbryllar mig, varför då ha kontakt med någon som behandlat dig illa och du inte vill veta av? Som jag ser det har hon antingen inte kommit över dem, eller så har hon inte varit ärlig gentemot mig om hur de har uppfört sig mot henne. Eller så är hon bara förvirrad. Detta är det enda jag kan komma på som är logiskt. Tyvärr så är inget av de alls speciellt positivt för mig då det tyder på en oärlighet, vilket är något jag verkligen avskyr.
Jag har iaf beslutat mig för hur jag skall gå vidare med det hela. Jag får helt enkelt se hur detta urartar sig. Hoppas dock innerligt att jag har fel och att det är min skalle som överanalyserat och vridit det hela till något annat än vad de egentligen är. Orkar inte. Det får helt enkelt gå som det går. Skiter de sig är jag ändå såpass nära botten att mitt mående inte lär ändras radikalt. Så länge jag kan hålla masken för min familj och sköta mitt jobb är jag nöjd. Börjar bara bli jävligt osäker över hur jag ska lösa denna patetiska röra långsiktigt.
Nu har jag gnällt klart för idag. Här får ni en bild på mig där jag ser cool ut.
Mitt huvud atm:
Sån skev huvudvärk. Bara 3,5h kvar på mitt pass nu. Sen är dagens 14h gjorda. Ska bli så skönt att vara ledig i helgen. Hon ville ses ikväll, så allt är funktionellt igen. Lyckades till och med sova en halvtimme på min rast förut. Behövde verkligen det.
Ska bli så underbart med ledighet i tre dagar, hoppas inte mor behöver hjälp med något hemma i helgen. Behöver verkligen komma bort ifrån det. Igår efter mitt 12h pass gick jag och la mig direkt när jag kom hem, ca 21,40. Trots detta somnar jag inte förens kl 02 på natten, vilket sög kuk då jag skulle upp 05. Detta berodde mest på att min mor pratade i telefon i 2 timmar, sjukt lyhört hos oss. Min bror i rummet vägg i vägg med mitt satt och vrålade i Skype. Sen när de båda lugnat sig skulle de självklart bråka om diverse onödig skit. Som alltid.
Idag är det också 25 dagar sen min senaste spliff, creeds till mig. Bara synd att jag börjat dricka så mycket och ofta istället. Men men, något behövs för att få skallen att hålla käften.
Nu ska jag ta ett bloss och lida igenom mina sista timmar här. Om inte min huvudvärk dödar mig då. Ha det fint vänner.
