Fuck me?

Please do. Sitter här och kan inte ens se rakt, något som jag vanligtvis inte har något emot. Men ja, då jag är på jobbet är detta mående kanske inte det mest optimala. Jag skall jobba natt idag för första gången på väldigt länge, inte jobbat natt på över en månad ungefär tror jag. Saknat det lite, att vara själv och beklaga sig på ett psykboende i 10 timmar. Men fina pengar är det. Enda negativa är att jag sov kanske 2 timmar nu på eftermiddagen och ingenting natten innan. Det är inte allt för fett. Massa balla saker händer i helgen också, men jag ska jobba natt alla dagar. Det blir ändå 30 timmars veckoslut OB för 3 nätter. Bra med pengar.

Är nog för det bästa ändå, att helgen fylls utav jobb. Då kan jag inte lägga fokus på andra ting, sådana som i nuläget är rätt förjävliga. Skönt att gå in i sin yrkesroll och känna att man är skötsam och duktig utifrån samhällets söta normer. Behöver pengar så jag kan köpa en bostad och behöver jobba så jag inte tänker på det mina tankebanor kretsat kring det senaste. Så på det sättet är de nog bara bra. Vill nog ändå inte träffa någon egentligen.

Det kan inte bara vara jag som upplever det här? Alltså att jag inte direkt får ut någonting av att umgås med mina så kallade vänner längre. Detta gäller faktiskt i princip alla. Undrar lite hur det blev så. Jag har haft flera crews där vi varit närmare varandra än siamesiska bröder, men de har alltid slutat på samma sätt. Intriger bryter isär inifrån och så står man där ensam igen. Jobbig när socialfobin trycker på också, hatar egentligen att träffa nytt folk. Samtidigt är jag väl medveten om det och att jag skulle bli alldeles för introvert och negativ om jag inte pushade mig själv till detta. Så det är bara att bita ihop och kriga på. Jag menar inte att alla av mina vänner är dåliga eller något sådant, tvärt om med de flesta. Det handlar mer om en form av konfundering med mig själv. En sorts inre realitetsbilds konflikt som uppkommit då jag balanserar mellan olika sfärer på en tunn tråd. Alla ändras vi, genom de situationer vi går igenom samt intrycken vi tar in. Det är naturligt och så vi utvecklas. Vad ska jag då göra när dessa förändringar, denna utveckling jag går igenom resulterar i något som grovt äcklar mig? Jag vill inte ha den synen på världen jag har, den skrämmer mig. Jag vill inte ha den synen på folk jag har, den ger bara en känsla av hopplöshet. Vad hände med att bli motiverad av simpla saker? Jag vet inte alls vad jag finner motivation i längre förutom pengar. Det kan sammanfattat vara de enda mitt liv kretsar runt i nuläget förutom min flickvän då. Jag menar inte att jag vill bli rik, det är ingenting jag eftersträvar. Jag vill bara ha en stabilitet, en bekväm grund att stå på. Idag funkar samhället just så, som de alltid har gjort egentligen, att de som har det gott ställt glorifieras och blir "mål" som andra vill eftersträva och uppnå. Det är bara så fult och så äckligt. De flesta jag umgås med är fortfarande på stadiet att de gör som de vill och känner för helt enkelt. Inget vidare tänk angående konsekvenser eller dylikt. Jag önskar innerligt att jag kunde förhålla mig till det och också leva så. Men de går inte längre bara. Istället blir jag den tråkiga, den som alltid jobbar eller är upptagen. Jag vill vara en liten skitunge igen. Vara vuxen är bara äckligt. Det ger en ny medvetenhet som golvar en. Känns inte ens värt att försöka resa sig eller göra det hela till något annat än de faktiskt är.

Jag har iaf min flicka, något jag är obeskrivligt tacksam för. Men jag behöver umgås med vänner med, troligtvis skaffa en hel hög med nya sådana. Vart jag skall finna tiden eller orken till detta blir intressant att se.

Vill att allting skall sluta vara upp och ner, speciellt inom min familj. Det är så jävla trasigt och skört i nuläget. Kan allt bara börja gå min väg lite? Jag är faktiskt konfirmerad. Mannen bland molnen bör betala tillbaka lite faktiskt.

Fuck me.