Jinekologens blogg



Kille, 31 år. Bor i Göteborg, Västra Götalands län. Är offline och var senast aktiv: 1 juli kl. 18:14

Jinekologen

Senaste inläggen

Ditt samtal står nu som 127 i kön
7 januari 2022 kl. 13:07
Två år ändå,
5 januari 2022 kl. 15:22
Ni vet inte vad svårt är.
31 december 2021 kl. 06:43
När man återfår ett stulet (spel)konto Pt2.
20 december 2021 kl. 15:08
När man återfår ett stulet (spel)konto.
19 december 2021 kl. 21:00
Ber ödmjukast om lite blogghjälp.
14 december 2021 kl. 16:35
Jag vet inte ens
4 april 2019 kl. 11:45
Har ni sett en dalabjörn?
19 mars 2019 kl. 18:40
Den värsta typen av sadister
28 februari 2019 kl. 17:46
Blir alltid förundrad
23 februari 2019 kl. 16:43
Visa alla

Aj då.

Det här gick väl inte riktigt som jag hade hoppats eller planerat. Hela biten med att hålla sig ifrån ec liksom. Egentligen är det enda jag haft svårt att hålla mig ifrån är skrivandet. Har inte direkt funnit något annat tillvägagångssätt för att processera som fungerar lika bra. Syftar inte på att jag smäller upp min skit här för att snylta empati från främlingar, det är skönt att skriva här helt enkelt. Finns säkert ett gott antal personer på denna sida som är minst lika störda som jag är, vilket är skönt. Sen så har jag knappt några jag känner som hänger här, vilket också är skönt. Så nu är det dags att äntligen klämma ur de där jobbiga så jag kan se de framför mig och ja, bearbeta.

Det är inte så mycket nytt dock, allt rullar på som det brukar. Som jag tvingar de att göra. Denna fasad har bara blivit för vital för min vardags funktionalitet. Tror nu jag inte har någon jag vågar släppa den för, vilket är tråkigt. Jag har min flickvän som är i princip allt nu, hoppas hon förstår de. Tror iaf jag lyckats visa det för har verkligen försökt. Men jag känner inte att jag kan ta det där sista steget och öppna sista dörren så att säga. Hur kasst de egentligen är. Det handlar inte om min tillit till henne, den är bättre än jag någonsin ens kunnat hoppas på. Det handlar helt enkelt om just principen i det hela. Att jag "tar" istället för att "ge", något som i sådana här sammanhang är extremt svårt för mig. Så jag har nu vridit det till att jag är oärlig mot henne, trots att jag aldrig ljugit. Jag mer undviker och talar runt sådant som skrämmer mig med just mig. Inte för att jag inte tror hon skulle klara det, utan för att jag vet att de får en annan nyans av verklighet för min egen del om jag skulle berätta för henne. Är det ändå en lögn? Jag har ingen aning men oroar mig för att det är de. Självklart har jag tänkt att berätta allt och jag har redan sagt så mycket mer till henne än någon annan. Men jag vill inte och kan inte känna att jag lägger över något på henne. Att jag på något sätt i någon form blir en sorts börda. Jag fixar inte bara det. Hon är för viktig för det. Trots detta vet jag att de ovanstående dilemma kommer göra mig vansinnig, vet bara inte hur detta ska lösas helt enkelt.

Sedan är det en annan tråkighet som börjat bryta ut, igen. Det har hänt till och från i många år men aldrig så här ofta som den senaste månaden. Idag var dess form helt tydligt, glasklar. Istället för mer siluette liknande som jag upplevt innan. Det var inte ett ögonblick som oftast, så det gick inte att tänka att de var något random i ögonvrån. Det varade inte i några sekunder eller minuter så att jag kunde skulle bort det på trötthet, utmattning eller vätskebrist. Det var bara glasklart. Han var glasklar. Varade i nästan 2 timmar. Försöker gång på gång analysera varför. Varför det inträffade samt vad syftet kan ha varit. Har spelat upp så många scenarier med det för att finna en förklaring, se om jag missar något. Har tänk på alla möjliga orsaker, delat dem, blandat dem med varandra. Bara för att se om jag kan finna någon annan anledning än att jag har blivit sämre. Jag är påläst, kan allt som finns att kunna om det jag har. Jag vet att de kan gå fort, men trodde aldrig det skulle nå en sådan nivå i min nuvarande ålder. Får naivt intala mig att det var en engångsföreteelse. Att det inte kommer hända på samma sätt igen någonsin. Men varför var det tvunget att just vara han? Han av alla jävla människor som existerar i mitt minne. Det rör upp så många tankar och känslor att jag tappar greppet och inge kan föra mig normalt.

Nu får det väl vara nog. Sitter på bussen hem från arbetet, ska dit kl 06 imorgon igen. Får hoppas att jag kan sova iaf lite inatt så jag kan sköta mitt jobb imorgon. Det är trots allt Genesis i helgen, ska bli underbart att bara få försvinna in i folkhavets dimma och släppa allt i några fåtal timmar.

Hoppas allt är bra med er iaf. Ber om ursäkt för att jag varit så kass med stt svara på diverse ting här på sidan, inte varit inloggad så mycket. Nu ska vi se om mor har en flaska vin hämnd någonstans, eller lite sprit.


Logga in för att kommentera
Lenny Tjej, 30 år

Aye tog mig 2 veckor innan jag tröttnade på realityn och kom tillbaka. Blir glad när jag ser att du har börjat blogga igen!

Jinekologen Kille, 31 år

Åh tack tack kul att höra. Mjo jag klarade typ med de haha...