Carolinafarrajs blogg

Inledningsvis vill jag bara ha sagt att alla ni som tänker skrika om att jag inte har TF i frågan, då jag är cis, kan gå en grundkurs i solidaritet och hålla käften.

Så, på den här sidan, liksom i resten av samhället finns det alltså små transfoba mähän som skriver en massa vidrigheter om transkvinnor.
Givetvis om just transkvinnor, eftersom just kvinnor, i enlighet med patriarkatet, ska ha all skit människor kan tänkas ösa över andra.

Transfobi ska, i alla sammanhang, vara lika oacceptabelt som fascism, homofobi och sexism. Det ska leda till avstängning på forum, sidor och om jag fick som jag ville så skulle ni bli uppsagda från era arbeten, vräkta från era bostäder och förlora allt socialt kapital.

Det ni utsätter människor för är inget mindre än psykisk misshandel (googla könsdyafori).

Om du är TERF, låt mig säga en sak i egenskap av just radikalfeminist.

Jag har fan ALDRIG stött på arslen som har så mycket regler för vad än måste passa in i som kvinnor, som er. Ni lägger er i ALLT, till och med vilken kropp, genitalier och hormon balans en kvinna "ska ha" för att "få räknas som kvinna".
Ni är patriarkala jävla svin och en skamfläck på kvinnokampen.
Om du inte kan slåss för ALLA kvinnor som är du inte feminist ditt äckliga lilla svin.

Det är på grund av sånna som er som jag har begravt en flickvän. Ni är demoner, empatistörda jävla vider, ni är precis lika jävliga som misogyna matchomän.

Min kropp blev väldigt tidigt en brottsplats.
Det är problematiskt.
Ni vet en sån där fruktansvärd plats man aldrig vill återvända till, där något fruktansvärd har hänt, där man förlorat kontrollen totalt och varit helt utlämnad till sin förövare.
Jag sitter fast på den platsen.
Bär med mig den.
Mitt underliv.
Mina händer.
Min mun.
Min hals.
Mina lår.
Det är en brottsplats.
Det har det varit sen jag var fem år gammal.
Lärde mig suga innan jag lärde mig vissla.
Blev penetrerad innan jag lärde mig läsa.

Inget är förlåter.
Inget är glömt.
Jag blir aldrig fri ifrån det här.
Min kropp är en brottsplats.
Jag lärde mig se mig själv som en docka han kunde göra vad han ville med innan jag lärde mig att forma min egen identitet.
Blev duktigt på deep throating innan jag lärde mig rita.

Min kropp.
Hans brott.
Jag blir aldrig fri.
Jag hatar honom, och det jag hatar mest med mig själv, är att jag är hans dotter.

Livet är så märkligt. Hur vägrar korsas, hur relationer utvecklas och förändras. Hur olycka och människors svek kan bedövas av nya vänners kärlek och lokjalitet. Hur år av tårar, skrik och tröstlöshet kan vända, trots att de i stunden kändes så oändliga.
Helt ärligt, jag är inte speciellt van vid att ha ärliga människor som genuint vill mig väl i livet. Men nu har jag det. Freyja och en handfull sanna vänner, där ibland du.
Och jag vet att du genom åren har blivit allt för van vid svek och ren ondska, jag vet att mörket ibland kan kännas så familjärt att allt ljus och alla skratta som faktiskt kommer från hjärtat kan kännas skrämmande.
Men jag är så glad att se dig så här. Höra sig fnittrig i telefonen fråga om du får vara töntig och berätta om Mynta. Hur fin hon är och hur lycklig hon gör dig.
Det värmer mig.
Jag hoppas att du vänjer dig.
Att du genom åren blir mer van din skratt än vid ångest, mer van vid kärlek än vid hat och mer van vid tryggheten hon ger dig än rädslan du fått från de andra.

Njut, skratta, lev och älska. Du är så jävla värd det här Valentine. Mer än jag tror att du förstår.
Jag är så glad att få ha dig i mitt liv, det är en ära att få kalla dig min syster <3

Som tur är, är ju både palestinier och anarkist så illa vore väl annars. Hehehe.

Jag har bestämt mig för att börja blogga här mer regelbundet.
Om feminism, antifascism, psykisk ohälsa och lite annat som ingår i livet. I alla fall i mitt.
Kommer givetvis även skriva om min fantastiska flickvän som, även min sämsta dagar, är källan till lycka, värme och kärlek.

Kanske publicerar jag lite av min poesi också. Det tenderar att vara väldigt politisk.

Så, på återseende!

De senaste nätterna har varit fruktansvärda, legat vaken, somnat på morgonkvisten och sen drömt mardrömmar. PTSD-drömmar. Idag har det slagit över, jag är skitförbanad, på alla svin som skadat mig.
Pappa, mina äckliga jävla ex, falska "vänner" som jag haft genom åren.
Inget är förlåtet, verkligen inget.
Inte pappa.
Inte exsnubbarna
Inte min vidriga exflickvän
Inte mina falska jävla nollor till föredetta vänner.
Fy fan för er.
Jag önskar er verkligen allt ont i världen, olycka livet genom och total ensamhet.
Den här dagen suger, jag hatar att må såhär.
Jag hatar att vi, äckliga vider får mitt förflyta upptar min tid när jag har ett så fantastisk nu att leva i, med en fantastisk flickvän och riktigt fina vänner.
Skulle spotta er alla i ansiktet om jag kunde.

Min älskade farmor. En av mina första stora feministiska förebilder, en varm kvinna med så mycket hjärta har dött.
Hon var sjuk länge, jag tror att hon tycker att det är skönt att det är över, men det gör väldigt ont. Jag har alltid önskat att hon ska få se Palestina fritt igen, hon som 1948 fördrevs från sitt hem i Jaffa och hamnade i flyktinglägret Jalazon, i utkanten av Ramallah.
Hon har överlevt så mycket, så många år av ockupation och attacker och försök till uppror. Hon har överlevt både man och barn. Men nu vilar hon och har lämnat så många i sorg, för alltid saknad och älskad.
Min älskade farmor, det Israel tog från dig, att du aldrig hann återvända, det kommer jag aldrig förlåta. Kampen fortsätter, för nästa generation, och för att hedra ditt minne.
Vila i frid min älskade.
Du blir aldrig glömd, du lever kvar i mig, i mina slagord, i mina plakat, i min kamp och i mitt hjärta.
Jag älskar dig.

Jag drömde en konstig dröm inatt som kändes väldigt symbolisk. Jag såg pappa, han satt ensam på en bänk, han såg inte mig. Jag sprang till några vänner en bit bort och berättade var han var. Alla de jag pratade med visste vad han gjort mig mig. Jag delade ut knivar, basebollträn och maskering till alla på plats.
Männen i gänget, som jag förväntade mig hjälp av, ställde sig som en mur i vägen för oss, så att jag och de kvinnor som beväpnat och maskerat sig inte skulle kunna ta oss till honom.

Alla i gänget var autonoma.
Alla borde stått på min sida.
Men muren av män försökte resonera med oss i pappas försvar, de sa att alla gör misstag och att alla är värda en andra chans.
Det blev bråk, vi tjejer försökte ta oss förbi muren av män, det blev slagsmål. När vi till slut kommit förbi dem och tagit oss till bänken så var pappa redan borta.

Den 25 Augusti har jag och Freyja varit tillsammans i ett år, och levt ihop lika länge. Fattar ni hur jävla fantastiskt det här????

På väg till jobbet idag fick jag en panikattack, ingen aning om vad som triggade igång den.
Kunde knappt andas, kunde inte röra mig och jag kunde inte sluta gråta.
Det här hände dessutom på T-centralen i Stockholm, vilket inte är en optimal plats när en behöver lugna ner sig.
Till slut kon jag fram till jobbet i alla fall, men jag känner mig ångestfylld och väldigt skör, jag ingen aning om hur den här arbetsdagen kommer gå