Min kropp är en brottsplats

Min kropp blev väldigt tidigt en brottsplats.
Det är problematiskt.
Ni vet en sån där fruktansvärd plats man aldrig vill återvända till, där något fruktansvärd har hänt, där man förlorat kontrollen totalt och varit helt utlämnad till sin förövare.
Jag sitter fast på den platsen.
Bär med mig den.
Mitt underliv.
Mina händer.
Min mun.
Min hals.
Mina lår.
Det är en brottsplats.
Det har det varit sen jag var fem år gammal.
Lärde mig suga innan jag lärde mig vissla.
Blev penetrerad innan jag lärde mig läsa.

Inget är förlåter.
Inget är glömt.
Jag blir aldrig fri ifrån det här.
Min kropp är en brottsplats.
Jag lärde mig se mig själv som en docka han kunde göra vad han ville med innan jag lärde mig att forma min egen identitet.
Blev duktigt på deep throating innan jag lärde mig rita.

Min kropp.
Hans brott.
Jag blir aldrig fri.
Jag hatar honom, och det jag hatar mest med mig själv, är att jag är hans dotter.