Discofittans blogg

Och DÄR kom ångesten igen.
Kan inte äta.
Har gått ner för mycket i vikt. För första gången på flera år.
Byxorna bara ramlar ner.
Allt för den jävla ångesten.

Om du var här
Idag, Igår
Om du var här
Inuti och Utanför

Okej så jag fick jobbet. Men jag kommer tacka nej. För pallar inte jobba 12-timmarspass. Mitt psyke pallar inte att vara social så länge.
Hej jag är introvert.
Men ah, vill fan ha något jobb som passar mig. Så jävla svårt att hitta något dock.
Hur som helst, Ser fram emot att börja plugga igen hahah.

Ska på typ arbetsintervju imorgon och jag har sådan ångest för det. Vill typ inte ha jobbet. Eller jo - jag vill ha jobbet.
Men jag hatar det här första. Upplärningen. Förväntningarna. Pressen. Om jag nu får jobbet.
Jag får sådan jävla ångest för det här. Vill inte sitta och prata om alla mina bra egenskaper och vad jag kan tillföra företaget.
Jag vill bara göra något på min vardag som känns meningsfullt och så jag får pengar så jag kan få bli självständig någon gång.

Blir så jävla fucking less på människor som delar saker på Facebook som är totala osanningar. MAN BA HALLÅ!? en insändare i en tidning betyder inte att det är fakta. KÄLLKRITIK HALLÅ???

ba "ät kött med gott samvete"
öh hallå? Sen när kan man ha gott samvete efter att man varit del utav en industri som tar kål på miljarder av djur varje år?
"AH MEN GRISEN FICK JU FAKTISKT BÖKA I JORD"

Vet du vad jag säger då!??
då skriker jag "AH MEN SEN FICK DEN BRINNA UPP INIFRÅN GENOM ATT ANDAS IN 80-90% KOLDIOXID"
Det finns inget som rättfärdigar köttätande.
Ät kött om du vill men försök inte rättfärdiga det - jävla äckel.

Alltså ni vet när man bara typ är så där jättejättejättejättejättekär. Men personen man vill ha är utom räckhåll. Jag har försökt släppa det. Men nu nästan 6 månader senare så tänker jag fortfarande på hen hela jävla tiden. Bara önskar att hen skulle höra av sig och ba "men du, fan vi kan klara det här, vi kör på".
För det var det dummaste jag någonsin gjort. Jag sa "det här går inte" och gick min väg med tårarna forsandes nerför kinderna.
Jag borde ha kämpat mer än vad jag gjorde. Jag borde ha tagit ett steg tillbaka och låta allting ta sin takt istället för att stressa fram allting.

Nu sitter jag här med ett dilemma. Ska jag höra av mig och fråga om hen vill ses? Typ bara ta en kaffe. Hoppas att gnistorna uppstår igen och att hen känner lika som jag, att vi ska kämpa för varandra??? Eller bara inse att det inte kommer bli något mer? Jag kan inte ge upp hoppet om att en dag få återförenas med världens vackraste person

Det började med ett tjafs om diskmaskinen med morsan och nu sitter jag och grinar för ALLT verkligen.
Unga killar i min ålder skickas till afghanistan, ibland utan att ens få sina mål prövade. Inget land går in i Syrien och sätter stopp för skiten eller ställer krav på Ryssland. Precis sett en dokumentär om soldater som nöjes-mördar civila i Afghanistan. Människors jävla äckel-syn på individer som de anser vara mindre värde. Exempelvis icke-människor.
HBTQ- förföljelsen som aldrig tar slut.
Jag är så förbannad och så trött. Så nu sitter jag här och bara grinar utav helvete.
Behöver verkligen en kram nu.
Mamma kom och sa förlåt efter att jag nästan sparkat sönder min dörr, och jag bara skakade på huvudet och gick därifrån.
Jag bara orkar inte.
Så mycket frustration inom mig. Jag kan knappt stå upp.

Folk spottar på mig när jag säger att jag kämpar för djurens rättigheter. Människors rättigheter ska tydligen prioriteras. När jag säger att jag hjälper människor så får jag höra att jag hjälper fel typ av människor. Själva sitter de och biter på naglarna hemma i soffan. Liksom vad är grejen, MAN HJÄLPER TILL DÄR MAN KAN OAVSETT VEM SOM BEHÖVER HJÄLP.

Precis kollat krigsdokumentär på netflix från kriget mellan Irak och USA.
Censur? Aldrig.
pfft jag är en psykiskt stark kvinna som klarar av att se sådant.
Lol ingen vettig människa klarar av att se sådant.
Halshuggning, folk som blir skjutna i huvudet, sönderslitna kroppsdelar, ja you name it.
Man tänker ju att - äsch det är bara film. MEN DET ÄR DET JU INTE.
Det är verkliga människor som på ett eller annat sätt befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Det här var inga coola filmeffekter. Det var på riktigt och nu mår jag så sjukt jävla illa. HUR FAN kan vi tillåta att sådant får ske?

Den värsta scenen var när de skjutit ner en snubbe (fiende), han är döendes så de släpar in honom på en gård de håller till. MEN DE FÖRSÖKER INTE RÄDDA HONOM. De låter honom ligga där med hjärnan blottad och han dör långsamt medans de andra skämtar om att han ska dö. Han har svårt att andas pga skjuten i huvudet men de bara lägger en handduk över hans ansikte så han får ännu svårare att andas bara för att de inte klarar av att se honom.
vart fan är medmänskligheten i en sådan situation?? visst är han en fiende men man ska väl inte behöva lida in i det sista, de kunde gjort det bekvämt för honom de sista minuterna av sitt liv. Fast det är lätt för mig o säga som sitter här i min bekväma soffa och tycker till.

Hmm.. ne usch. Måste gå o lägga mig.

Här sitter jag och jämrar mig en fredagkväll.
Armarna är möra.
Blåmärken.
Jag har testat pole dance för första gången idag.
Så sjukt jävla roligt.
Vi hade speglar i lokalen så var tvungen att se mig själv ograciöst svänga runt på stången.
Såg ut som en babian.

Jag dejtade en person för länge sedan. Jag blev kär. Jag föll handlöst. Kämpade i 6 månader för hens uppmärksamhet. Hen berättade för mig hur fantastisk jag var. Att hen också var kär i mig. Jag ville bara vara nära. Hela tiden. Prata med henom. Men hen hade inte tid, eller inte samma behov som jag. Så vi avslutade vår relation innan den hann bli för seriös.
Men än idag tänker jag på hen. Jag drömmer om hen.
Saknar hen så mycket att det gör ont.
Vill bara lägga mig och gråta i evigheter.
Önskar att hen hör av sig och berättar att hen är villig att kompromissa för att få det att fungera.
Finaste människan på hela jorden och hen är inte min.

Snälla kom tillbaka och säg att du vill bli min. Varför gav du upp?

När man har så mycket ångest att man flyttar in i duschen.

- Släkte ner badrummet. Vred på kranen med hett vatten och klev in i mitt mörka hörn. Där satt jag på golvet medans det heta vattnet rann över min kropp och brände mig. Jag satt där tills varmvattnet tog slut... det tog ca 45-50 minuter.
Då klev jag ur, tände lampan, torkade mig och gick och la mig i sängen i några timmar.

Känns ju sådär hälsosamt. Men men. Jag hindrade mig från att skada mig själv så jag får vara nöjd även om jag slösade på vatten som fan. Får hålla mig från duschen typ 3 veckor för att 'betala tillbaka' vattnet som jag tog. haha. :(