Discofittans blogg

Det har varit en bergochdalbana nu de senaste veckorna. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Men ja, jag gick på festival helt själv. Dessutom var det min första festival någonsin. Jag har nog aldrig varit så jävla lost. Bara står där i ett hörn. Vart finns maten? Vart är toaletterna? Vart är scenerna? Kändes lite skumt att inte hänga med någon i väntan på att något band skulle spela eller inte ha någon att äta med när man ska käka osv. Men det gick bra.
Det var faktiskt några som pratade med mig men eftersom alla vill olika saker så skildes jag från alla ganska snabbt. Man vill se olika band, någon vill äta, någon vill köpa merch, någon vill lyssna på en intervju osv. Men generellt hade jag en fantastiskt bra upplevelse. Jag fick hänga med ett av banden och deras kompisar ut på krogen sen efter festivalen. Sjukt kul.

Sen har jag bara haft ett sådant jävla behov av närhet och bara vanligt socialt umgänge efter detta. Men inte orkat lämna lägenheten. Det är liksom påfrestande att åka och träffa någon man inte känner just för att man inte vet vad man ska förvänta sig. Så då är det lättare att bara vara hemma. Jag orkar liksom inte boka hundvakt och åka en timme från mitt hem för att möta upp någon jag snackat lite löst med på någon dejtingapp. Även om jag vet att det säkert kommer bli kul. Men det är så stor risk att det skiter sig för ah, de flesta verkar inte tycka jag är så intressant om jag inte har sex med dom så då blir det liksom waste of time för mig. Jag menar inte att alla bara vill ha sex, jag menar att min personlighet verkar vara lite svår att typ hantera för de flesta så jag blir liksom inte attraktiv som någon man bara hänger med tror jag.

Sen har jag så ont i hjärtat. Men jag fortsätter träffa honom. Även om det händer så sällan. Vi är bara vänner som har sex. Men min kropp kräver hans närvaro. Jag bara njuter av de få stunderna vi har. Han gör mig så lugn. Han pratar och jag blir som förtrollad. Han rör mig och jag vill inget annat. Han är trygghet. Han är perfektion.

Såg Knocked Loose för första gången igår och det var banne mig jävligt bra. Jag är så glad. Jag gick själv trots att jag höll på att få totalt psykbryt innan av nervositet men det gick ju superbra. I regret nothing.

Alltså jag mår såå dåligt nu. Det är en lång historia.

För 6 år sedan träffade jag en människa som jag föll handlöst för. Av olika anledningar valde jag att avsluta INNAN det blev seriöst på grund av att jag kände mig så extremt osäker på både mig själv och den här människan. Mitt dåliga självförtroende övertygade mig om att denne personen egentligen inte gillade mig typ eller att jag inte var värd det där.
Men till och från har vi haft kontakt under dessa år.
Vi hade inte pratat på över ett år, kanske upp till 2 år när personen hör av sig för några veckor sedan. VI har haft koll på varandra på sociala medier men aldrig liksom pratat eller träffats.

Jag trodde mina känslor hade svalnat, tills jag står och ser in i de där ögonen igen. Alltså jag är så jävla kär så jag håller på att fucking dö. Nu VILL JAG SATSA. Jag känner att jag är redo. Men jag vet inte om denna personen bara tycker det är kul att vi ses lite och har sex/fikar ibland eller om denne faktiskt vill börja om från början och typ ta det seriöst.
Jag känner mig så jävla vilsen och det känns för tidigt att ta upp detta och liksom, kolla hur denne personen tänker om vår relation.
Jag sitter bara o drömmer hela dagarna om att få vara i dennes sällskap, jag blir fan galen.
Jag hatar hur jag blir. Helt plötsligt har jag en stark känsla av att jag inte räcker till och att jag inte duger. Jag känner mig klängig och extremt uppmärksamhetsberoende av den här personen.
Blä.

Alltså jag vet inte hur nära ögat det var men när jag låg på den kalla britsen på sjukhuset så kände jag fan att det här är inte alls kul.

Njurbäckeninflammation. Do not recommend.

Smärtan var olidlig. Nu är den inte så farlig. Men håller fortfarande på att återhämta mig. Tips, om du får medicin som är immunnedsättande och sen får en urinvägsinfektion. Skaffa hjälp direkt istället för o vänta och då råka låta alla bakterier klättra upp till njurarna. Bitch be dying.

Hej bloggen!

Jag vill bara kräkas lite på alla jävla jakt och fiskebilder på Tinder, badoo och alla andra ställen man kan lägga upp bilder på sig själv.
Det finns inget mer oattraktivt än en man som står och ler över en kropp som han nyss har dödat.
Det finns heller inget mer oattraktivt än en man som står och håller upp en fisk som han nyss hakat fast en krok i och som inte kan andas.
Empatilöst. Respektlöst. Äckligt.

Hejdå.

Ni vet när man är så himla kåt och den enda man kan ringa för lite sex är så jävla vanilla så det går inte.
Alltså missförstå mig rätt, jag älskar mys-sex. Men ibland vill man ha lite jävlar anamma liksom.

Jag börjar tröttna på att vara singel. Alltså inte den delen där man lever själv och tar hand om sig själv. Jag menar mer den delen som handlar om att leta efter människor som kan tillfredsställa ens sociala behov och närhetsbehov. Ibland känns det som att jag bara blir någons sidoprojekt, speciellt om de redan har en primärpartner. Jag känner att jag ibland blir något slags experiment. En trasdocka som man inte behöver vara så varsam med. Det stör mig. För även om jag bara vill ha sex så vill jag ju fortfarande bli respekterad som en människa.

Jag säger hela tiden att jag inte orkar dejta längre. Det tar bara massa tid och energi och så slutar det ändå med samma sak. Jag ska vara tillgänglig hela tiden, både fysiskt och emotionellt. Jag orkar fan inte det. Ibland vill jag bara få ligga och skeda framför en film utan att det måste bli sex efter. Sex är kul och allt men som sagt, ibland vill man bara ha ickesexuell närhet. Det verkar omöjligt att få i singelvärlden.

Det är så typiskt. Jag kommer bara in hit till emocore när jag behöver skriva av mig. Men till mitt försvar har jag redan försökt kontakta människor i min närhet men det är ingen som är intresserad.
Så då är jag här igen.

Vad är det då som har hänt? Jo jag är trött på män. Igen. SURPRISE. Hur jävla svårt är det att säga att man inte är intresserad längre? Jag är så trött på alla ursäkter. Det får mig att känna mig som en jävla naiv idiot. Det bekräftar att jag är en naiv idiot. För jag tror ju att alla menar det de säger och att det inte är bortförklaringar eller ursäkter för att slippa mig utan att det är riktiga ursäkter på "jag är ledsen, jag kan verkligen inte ses".
Och så när man sträcker ut en hand för att man behöver emotionell support så är det ingen som tar den? Så sitter man här i sin ensamhet och kommer på den brilljanta idén att öppna upp en dating app. Öppnar första meddelandet i inkorgen och får en fucking dickpick i ansiktet.

WHY ARE MEN LIKE THIS?

Eller snarare. Why am I like this? Varför är jag så svår att gilla och så svår att älska?

Alltså den här debatten som nu har kommit upp på grund av hans handling är väl bra. Men jag blir ganska triggad av den. Jag orkar inte bemöta de här äckliga männen som ska försvara honom, som har dålig kvinnosyn och bristande emapti. Det triggar mig. Jag får flashbacks och bara ne, fy.
Nu har jag aldrig varit i den världen, jag har "bara" blivit utsatt en gång av någon jag litade på.

Jag drömde i natt att jag joinade en sekt och blev antastad av en släkting och sen såg på hur medlemmar som ville lämna sekten blev torterade haha. Alltså va? Sjukaste jag drömt på länge.

PS. Jag vet att han inte heter Pablo.

Okej så det är lördag kväll och min telefon är knäpptyst. Min vovve har däckat här bredvid mig och mössen kämpar för fullt med att slita sönder en hängmatta i terrariet. Jag har Lorna Shore i högtalarna och ändå kan jag höra mitt hjärta slå så jävla hårt.
Jag är så trött på den här ångesten. Självföraktet.
Det är alltid helgkvällar som jag mår så här. När jag sitter och tycker synd om mig själv. Det är så himla töntigt.