Everything is more complicated than you think. You only see a tenth of what is true, and there are a million little strings attached to every choice you make. You can destroy your life every time you choose. But maybe you won't know for 20 years and you may never ever trace it to its source. And you only get one chance to play it out. Just try and figure out your own divorce. And they say there is no faith, but there is... its what you create.
And even though the world goes on for eons and eons you are only here for a fraction of a fraction of a fraction of a second. Most of your time is spent being dead or not yet born, but while alive you wait in vain, wasting years for a phone call or a letter or a look from someone or something to make it all right, and it never comes.. or its seems to but it doesnt really so you spend your time in vague regret or even vaguer hope that something good will come along. Something to make you feel connected. Something to make you feel whole. Something to make you feel loved.
And the truth is I feel so angry. And the truth is I feel so fucking sad. And the truth is I've felt so fucking hurt for so fucking long and for just as long I've been pretending that I'm ok just to get along, just for.. I don't know why, maybe because no one wants to hear about my misery. Because they have their own.
Fick precis en kram av mattis (rumskamrat) inne i köket. Han märkte tydligen på mig att jag var lite ingrodd i känslor. Efter hans kram och lite ord så uppenbarade det sig lite motivation i min mage.
Jag tycker inte om hur vi går förbi varandra och stirrar rakt fram. Jag ser gärna upp och in i människors ögon men inte många här som vill se mina. Det såklart, här sköter vi alla vår business. Hela Sverige egentligen, jag har aldrig känt en genuin kontakt med detta folk. Jag har undrat var mitt folk är sedan födseln. De som älskar att känna gemenskap. Jag är en hejare på att främja och skapa gemenskap där jag befinner mig, i klassrum, i vanliga rum, varhelst det finns grupper kan jag röra mig ute och inne.
Det är jag, jag är token som kan bana vägen för tokerierna så att alla andra också vågar visa sig små och barnsliga och inte stammar fram huruvida deras känslomässiga meningsfulla reaktioner är töntiga eller ej. Jag älskar att få se människor växa i sådan känsla och verkligen brumma på. Ta av sig maskerna! Det är underbart och på det sättet älskar jag människor.
Jag förstod en sak om mitt hjärta. Och ni kanske tror att jag snackar om en ren intellektuell tolkning av ett hjärta men det gör jag inte. Jag menar känslan inne i bröstet. Den faktiska känslan.
Jag insåg att varje gång jag inte har erkänt min smärta, den smärta som faktiskt existerar inuti mig och inom många av oss, så har ännu en spänd känsla av ansträngning (ansträngningen man gör för att inte brista, just då) lagts ovanpå den ursprungliga smärtan. Detta skapar ett ytterligare skikt av Isolation från omvärlden.
Till slut har man en stor påse smärta som man avdomnar effekten av eftersom att man inte vill ge den till känna, och därmed totalt mycket upplevelse av separation från andra människor, speciellt deras känsloliv. Vi tror att vi gör gott i att skydda vårt hjärta från smärta; Det är en villfarelse.
Det är inte FEL att skydda sitt hjärta. Priset är bara så jävla högt. Det kan vi se manifestation av i vårt samhälle. chaotic minds shielded from their own love and from others. Känslolöst.
Jag skriver från egna upplevelser enbart.
Jag lekte att jag var opåverkad. Att jag inte tog åt mig. Att jag var kall. Jag var falsk, jag var inte sann och visade inte vad jag kände just då. Jag var ledsen, jag var ledsen som ett barn för att jag kanske hade blivit dissad, kanske retad, kanske slagen, kanske missförstådd, kanske orättvist anklagad, ja vad som helst. Och kanske hade jag inte ens ett val just då, att verkligen brista. Kanske var jag tvungen att Hålla ihop det.
Jag minns den ensamheten, tomheten. Att känna noll kontakt med någon. Den ensamheten är långt mer olidlig än att genomleva en tillfällig känsla av smärta, som vill genomlevas just då - om vi inte tillåter den spänner vi oss, vi lägger en snara om vårt hjärta tillsammans med smärtan vi känner och tillsammans kväver det vår förmåga att älska. Tror jag.
Priset vi betalar för att välja att inte erkänna känslan som passerar just då; att gömma oss; att leka skådespelare; att spänna oss; att anstränga oss för att vara något annat är :
...Isolation. Ensamhet. Separering. Stelhet. INGEN genuin kontakt kan därigenom födas. Det orsakar stress; du känner dig jävligt ensam; utmattad och frustrerad; du slösar ditt liv; du tycker att ingenting är som det ska vara så du försöker ändra på det och du misslyckas; men ingenting är fel. Att skydda sig har ett väldigt högt pris. Youre living in a glass cage. Protecting yourself from your false sense of separation.
När gråten och sorgen inom mig var stor var jag blixtsnabb och lade locket på för min smärta. Det är vad mina teckningar porträtterar; smärtan därinne. Den pyser nu ut allt eftersom varje dag går. Jag har genom att inte varit sann gentemot mig själv använt förtryck; stelnat i lederna; ansträngt mig bort från livet; bort från de sanna känslorna jag inte ville erkänna; förfalskat mig. Det är inte konstigt att teckningarna visar sorg, panik och en jävla ångest ibland. Det är vad som ligger under locket och jag kan idag släppa ut allt, bit för bit, för om jag gör allt på en gång så kanske jag svimmar. Idag när jag ser mina teckningar så har den krampaktigt panik artade figuren släppt på greppet; den ser ut och det med rak blick ! Hur häftigt är inte det ? Mitt hjärta värms verkligen upp och tar emot, jag stänger inte mina portar längre. Jag kan känna hur all värme fullständigt värmer upp mig inifrån och verkligen smälter all is. Verkligen, det känns precis så.
Varje gång vi tillåter oss själva att bli rörda; Varje gång hjärtat brister så ökar vår kapacitet att älska; Varje gång det krossas så ökar också möjligheten att känna medlidande på ett villkorslöst sätt. Bara ett trasigt hjärta kan älska. När ett trasigt hjärta möter ett annat trasigt så blir det ett; inte två.
Jag kan plocka bort taggarna från mitt hjärta. de hör inte hemma där. Ett tomt hjärta är ett fritt hjärta är ett hjärta som älskar. Ett tomt hjärta kan gå sönder hur många gånger som helst och det är väldigt sunt.
...Endast notera observationen och låt det flyta vidare; blanda dig inte i. Ja. Tillåt inte vreden över deras val ingjuta i dig frustration, för det är onödigt då de redan gjort sina val och då det är upp till dem själva att lära sig. Absolut. Försök inte ens att prata och gå in och bolla med människor som redan bestämt sig för att sitta fast i sin oreda. Det är deras egna val och inget jag gör kan knappast göra någon förändring. Genom att älska vad jag gör kanske någon blir inspirerad eller känner stöd någon gång, men för att det någonsin kommer ske måste jag älska mig själv och tro på det jag gör och känner.
Och detta innebär inte att jag inte bryr mig, bara att jag accepterar mina gränser och därmed också ger tillbaka ansvar och tillit där det hör hemma. Jag är totalt maktlös i andra människors liv och så är det. Bara i mitt eget görande har jag makt och så ler livet.
Vi människor försöker ofta kontrollera när vi är rädda. Kanske pga en inre osäkerhet att vi inte känner var vi hör hemma? Har vi då till fullo verkligen Känt efter? Gör mig en tjänst. Just där du är när du läser detta, känn efter Exakt vad som känns just nu - INGA intellektuella tolkningar utan jag söker KÄNSLAN i sin totalitet exakt så som du upplever den. Varken mer eller mindre.
Jag är inte så rädd idag, och om jag blir rädd kan jag vara en behållare för just de känslorna som vill flöda genom mig utan att springa iväg. Anledningen till att jag lugnt står där och ser rakt in i hans ögon är inte för att jag vill verka kaxig, utan för att jag visar mig precis så som jag är. Naken. Ren. Jag vet vem jag är, mer och mer, och jag menar det jag säger. Även att allting är i ständig förändring och jag likaså är något jag kan känna.
Att totalt vilja ge upp kontroll och vilja ge upp begär är något som jag haft fokus på de senaste åren men speciellt starkt de senaste veckorna/månaderna och effekten av detta är väldigt märkbar.
Jag vandrade genom staden idag och var kär i världen. Alla uttryck som den gav ifrån sig såg jag som uttryck från en käresta. Att vilja värdera allt som ens käraste ger, jag vill inte missa det, all kärlek som jag får så oerhört uppenbart, om jag bara Lägger märke till det. Vinden i mitt hår, trädens färger, vattnet, solens strålar. Allt så underbart förgängligt och där för mig, just då, i det ögonblicket och precis lika nära är döden. Jag älskar att leva såhär, utan att planera min morgondag. Att följa min kropp, min känsla, att följa med.
Det gör mig väldigt lycklig och jag känner mig oerhört Levande. Jag välkomnar stor sorg som stor lycka, för att jag ser att det alla är uttryck för vad jag befinner mig i. Att sitta med en skakande nervös kropp som att dansa passionerat som att skaka av sorg som att skrika av smärta som att skratta av glädje kan alla vara väldigt förlösande känslomässiga stunder. I all ärlighet har jag aldrig någon kontroll och det är en extrem villfarelse att tro att jag någonsin haft någon. När livet bestämmer sig för att jag ska åt vänster så följer jag efter. Höger likaså. Livet bestämmer, jag följer min starka intuition.
