Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?

Vi människor försöker ofta kontrollera när vi är rädda. Kanske pga en inre osäkerhet att vi inte känner var vi hör hemma? Har vi då till fullo verkligen Känt efter? Gör mig en tjänst. Just där du är när du läser detta, känn efter Exakt vad som känns just nu - INGA intellektuella tolkningar utan jag söker KÄNSLAN i sin totalitet exakt så som du upplever den. Varken mer eller mindre.

Jag är inte så rädd idag, och om jag blir rädd kan jag vara en behållare för just de känslorna som vill flöda genom mig utan att springa iväg. Anledningen till att jag lugnt står där och ser rakt in i hans ögon är inte för att jag vill verka kaxig, utan för att jag visar mig precis så som jag är. Naken. Ren. Jag vet vem jag är, mer och mer, och jag menar det jag säger. Även att allting är i ständig förändring och jag likaså är något jag kan känna.

Att totalt vilja ge upp kontroll och vilja ge upp begär är något som jag haft fokus på de senaste åren men speciellt starkt de senaste veckorna/månaderna och effekten av detta är väldigt märkbar.
Jag vandrade genom staden idag och var kär i världen. Alla uttryck som den gav ifrån sig såg jag som uttryck från en käresta. Att vilja värdera allt som ens käraste ger, jag vill inte missa det, all kärlek som jag får så oerhört uppenbart, om jag bara Lägger märke till det. Vinden i mitt hår, trädens färger, vattnet, solens strålar. Allt så underbart förgängligt och där för mig, just då, i det ögonblicket och precis lika nära är döden. Jag älskar att leva såhär, utan att planera min morgondag. Att följa min kropp, min känsla, att följa med.

Det gör mig väldigt lycklig och jag känner mig oerhört Levande. Jag välkomnar stor sorg som stor lycka, för att jag ser att det alla är uttryck för vad jag befinner mig i. Att sitta med en skakande nervös kropp som att dansa passionerat som att skaka av sorg som att skrika av smärta som att skratta av glädje kan alla vara väldigt förlösande känslomässiga stunder. I all ärlighet har jag aldrig någon kontroll och det är en extrem villfarelse att tro att jag någonsin haft någon. När livet bestämmer sig för att jag ska åt vänster så följer jag efter. Höger likaså. Livet bestämmer, jag följer min starka intuition.