--hej? Nej. Ja? Okej! ...Dig.

Ännu en insikt nådde mig idag.

Jag förstod en sak om mitt hjärta. Och ni kanske tror att jag snackar om en ren intellektuell tolkning av ett hjärta men det gör jag inte. Jag menar känslan inne i bröstet. Den faktiska känslan.

Jag insåg att varje gång jag inte har erkänt min smärta, den smärta som faktiskt existerar inuti mig och inom många av oss, så har ännu en spänd känsla av ansträngning (ansträngningen man gör för att inte brista, just då) lagts ovanpå den ursprungliga smärtan. Detta skapar ett ytterligare skikt av Isolation från omvärlden.

Till slut har man en stor påse smärta som man avdomnar effekten av eftersom att man inte vill ge den till känna, och därmed totalt mycket upplevelse av separation från andra människor, speciellt deras känsloliv. Vi tror att vi gör gott i att skydda vårt hjärta från smärta; Det är en villfarelse.

Det är inte FEL att skydda sitt hjärta. Priset är bara så jävla högt. Det kan vi se manifestation av i vårt samhälle. chaotic minds shielded from their own love and from others. Känslolöst.

Jag skriver från egna upplevelser enbart.

Jag lekte att jag var opåverkad. Att jag inte tog åt mig. Att jag var kall. Jag var falsk, jag var inte sann och visade inte vad jag kände just då. Jag var ledsen, jag var ledsen som ett barn för att jag kanske hade blivit dissad, kanske retad, kanske slagen, kanske missförstådd, kanske orättvist anklagad, ja vad som helst. Och kanske hade jag inte ens ett val just då, att verkligen brista. Kanske var jag tvungen att ”Hålla ihop det”.

Jag minns den ensamheten, tomheten. Att känna noll kontakt med någon. Den ensamheten är långt mer olidlig än att genomleva en tillfällig känsla av smärta, som vill genomlevas just då - om vi inte tillåter den spänner vi oss, vi lägger en snara om vårt hjärta tillsammans med smärtan vi känner och tillsammans kväver det vår förmåga att älska. Tror jag.

Priset vi betalar för att välja att inte erkänna känslan som passerar just då; att gömma oss; att leka skådespelare; att spänna oss; att anstränga oss för att vara något annat är :
...Isolation. Ensamhet. Separering. Stelhet. INGEN genuin kontakt kan därigenom födas. Det orsakar stress; du känner dig jävligt ensam; utmattad och frustrerad; du slösar ditt liv; du tycker att ingenting är som det ska vara så du försöker ändra på det och du misslyckas; men ingenting är fel. Att skydda sig har ett väldigt högt pris. You’re living in a glass cage. Protecting yourself from your false sense of separation.

När gråten och sorgen inom mig var stor var jag blixtsnabb och lade locket på för min smärta. Det är vad mina teckningar porträtterar; smärtan därinne. Den pyser nu ut allt eftersom varje dag går. Jag har genom att inte varit sann gentemot mig själv använt förtryck; stelnat i lederna; ansträngt mig bort från livet; bort från de sanna känslorna jag inte ville erkänna; förfalskat mig. Det är inte konstigt att teckningarna visar sorg, panik och en jävla ångest ibland. Det är vad som ligger under locket och jag kan idag släppa ut allt, bit för bit, för om jag gör allt på en gång så kanske jag svimmar. Idag när jag ser mina teckningar så har den krampaktigt panik artade figuren släppt på greppet; den ser ut och det med rak blick ! Hur häftigt är inte det ? Mitt hjärta värms verkligen upp och tar emot, jag stänger inte mina portar längre. Jag kan känna hur all värme fullständigt värmer upp mig inifrån och verkligen smälter all is. Verkligen, det känns precis så.

Varje gång vi tillåter oss själva att bli rörda; Varje gång hjärtat brister så ökar vår kapacitet att älska; Varje gång det krossas så ökar också möjligheten att känna medlidande på ett villkorslöst sätt. Bara ett trasigt hjärta kan älska. När ett trasigt hjärta möter ett annat trasigt så blir det ett; inte två.

Jag kan plocka bort taggarna från mitt hjärta. de hör inte hemma där. Ett tomt hjärta är ett fritt hjärta är ett hjärta som älskar. Ett tomt hjärta kan gå sönder hur många gånger som helst och det är väldigt sunt.