59 år. Bor i Stockholm, Stockholms län. Är offline
Den här dagen har varit irriterande. Så jag ska dra och handla tröstkäk och tillåta mig att frossa. Under tiden vore det trevligt om ni kunde rekommendera en bra film att se när man känner sig smått låg. Gärna nåt udda och gulligt.
Bonusuppgift:
Berätta om en känsla ni tycker om och vad ni brukar göra för att uppnå den.
01 Presentera mig själv
02 Min första kärlek
03 Mina föräldrar
04 Det här åt jag i dag
05 Vad är kärlek?
06 Min dag
07 Min bästa vän
08 Ett ögonblick
09 Min tro
10 Det här hade jag på mig i dag
11 Mina syskon
12 I min handväska
13 Den här veckan
14 Vad hade jag på mig i dag?
15 Mina drömmar
16 Min första kyss
17 Mitt favoritminne
18 Min favoritfödelsedag
19 Detta ångrar jag
20 Den här månaden
21 Ett annat ögonblick
22 Det här upprör mig
23 Det här får mig att må bättre
24 Det här får mig att gråta
25 En första
26 Mina rädslor
27 Min favoritplats
28 Det här saknar jag
29 Mina ambitioner
30 Ett sista ögonblick
4. Det här åt jag idag.
Sparrissoppa. Jag tänkte dricka te till det, men det gjorde jag inte. Till frukost åt jag vaniljyoghurt med flingor. Jag funderar på falafel till middag.
5. Vad är kärlek?
Nu antar jag att vi pratar om människor här så det är väl den sortens kärlek jag tänker försöka beskriva. För mig är kärlek en viss stillsamhet blandad med minst en 2liters-kanna fylld av tillit. Att vilja dela det man själv vill ha till någon. Att dela tankar, upplevelser/erfarenheter, glass (nej förresten, jag delar aldrig min glass). Förtjusning skapar endorfiner i en, och har man tur och inte ger upp efter den minsta motgång, så kan detta omvandlas till en sorts kaka. Och den får båda äta på tills man antingen dör eller tröttnar. Eller så väljer man att spara den för att man trivs i dess närvaro.
Så det är ett inlägg om dagen? Hä hä, fuck you.
01 Presentera mig själv
02 Min första kärlek
03 Mina föräldrar
04 Det här åt jag i dag
05 Vad är kärlek?
06 Min dag
07 Min bästa vän
08 Ett ögonblick
09 Min tro
10 Det här hade jag på mig i dag
11 Mina syskon
12 I min handväska
13 Den här veckan
14 Vad hade jag på mig i dag?
15 Mina drömmar
16 Min första kyss
17 Mitt favoritminne
18 Min favoritfödelsedag
19 Detta ångrar jag
20 Den här månaden
21 Ett annat ögonblick
22 Det här upprör mig
23 Det här får mig att må bättre
24 Det här får mig att gråta
25 En första
26 Mina rädslor
27 Min favoritplats
28 Det här saknar jag
29 Mina ambitioner
30 Ett sista ögonblick
2. Min första kärlek.
Jag vet inte vad jag vill räkna som kärlek. Men nu när jag tänker på ordet i sig så är det bara två personer som dyker upp i mitt huvud. Den första var Frida. Hon bodde i nacka och hade sött kort rött hår och lite fräknar ibland. Jag var arton år. Vi var tillsammans i fyra månader men det tog bra mycket längre än fyra månader att sedan komma över henne.
3. Mina föräldrar.
Min mamma heter Susanne Löfgren och min pappa heter Thomas Runnakko. Jag har ärvt i princip hela mitt utseende från pappa. Han har gröna ögon, det hår jag har, min ansiktsform. Min näsa fick jag från mamma. Påstår hon. Mamma pluggar till undersköterska efter att ha varit sjukskriven under en längre period.
Pappa har plinkat på en gitarr i 20 år. Han försökte lära mig spela, men det blev dragspel istället. Mamma är en jättesympatisk människa, men hon är ganska korkad. Jag säger det inte av elakhet, men det är bara så jag tycker. Jag tycker om henne ändå. Vi är inte på samma nivå överhuvudtaget och det är svårt att föra en resonabel diskussion med henne, men hon uppfyller mammarollen nåt så enormt. Hon bryr sig.
Mina föräldrar skilde sig när jag var kanske 7 år. Även om jag inte direkt kände av seperationen just då, så tror jag ändå att den har påverkat mig i det långa loppet.
Pappa gillar Rolling Stones, att spela på hästar, att spela i sitt band, och att överkonsumera kaffe sen han sa hejdå åt alkoholen.
Mamma gillar svensk discomusik, att ha visningar hemma hos sig för att sälja prylar, och att prata om hur det går på hennes plugg/jobb.
Jag har även en styvpappa. Han är rar, och har alltid varit det. Han har bara lite problem med sin ångest.
Jag har ingenting att göra så jag tänkte göra den där listan alla gör.
01 Presentera mig själv
02 Min första kärlek
03 Mina föräldrar
04 Det här åt jag i dag
05 Vad är kärlek?
06 Min dag
07 Min bästa vän
08 Ett ögonblick
09 Min tro
10 Det här hade jag på mig i dag
11 Mina syskon
12 I min handväska
13 Den här veckan
14 Vad hade jag på mig i dag?
15 Mina drömmar
16 Min första kyss
17 Mitt favoritminne
18 Min favoritfödelsedag
19 Detta ångrar jag
20 Den här månaden
21 Ett annat ögonblick
22 Det här upprör mig
23 Det här får mig att må bättre
24 Det här får mig att gråta
25 En första
26 Mina rädslor
27 Min favoritplats
28 Det här saknar jag
29 Mina ambitioner
30 Ett sista ögonblick
1. Presentera mig själv
Jag heter Robin Erik Rikhard Rufus Runnakko och är född i sverige i ett tråkigt område och har rötter i ryssland, jugoslavien, och finland. Jag var ett vanligt barn. Hade vanliga intressen. Lekte ibland, men tyckte främst om att stänga in mig in the mysterious lands of tvspel. Ett av de första spelen jag spelade var Legend of Zelda: A Link to the Past, och det spelet blev en början på en livslång pågående kärlek. Eftersom jag aldrig egentligen gillat eller sett upp till mina föräldrar så drog jag mina värderingar från tvspel. En av mina första tankar om hjälten i Zelda; Link, var: sympatisk. Jag såg honom som en sympatisk och empatisk figur och jag började måla upp och fantisera om vad han var för en person, vilka egenskaper han hade, medan jag spelade, och han var inte den enda karaktären jag gjorde så med. Hursomhelst blev han den jag ville bli.
Anyhow. Jag trivdes i min instängdhet och kände aldrig något särskilt genuint behov av att gå ut och diverse, och att jag sedan blev mobbad just för att jag var en del enstörig av mig bjöd ju inte direkt till nån anledning att börja bli mer utåt heller.
Behovet av att bli mer utåt kom i början av gymnasiet. Så det blev jag. Man kan säga att jag fick lära mig allt i början av gymnasiet. Att tolka människors olika kroppspråk, gester, uttryck. Och det gick bra. Väldigt bra. Mina föräldrar poängterade tillochmed en gång att dom var förvånade över hur otroligt snabbt jag gick från att vara superinstängd till att sen umgås jättemycket med kompisar/fara runt på festivaler/engagera mig i event. To the core har jag väl aldrig haft svårt för det, jag har alltid varit en mentalt flexibel person - jag har bara inte velat.
Nu är jag här. Jag har brutit ner mina tankebanor ett tusentals gånger och jag har byggt upp dem lika många gånger. Det har byggt mig. Jag är lite flamboyant och jag tycker om att känna känslor. Jag tycker om att teckna och sjunga och plinka på instrument. Jag har flyttat hemifrån två gånger. Turkosgrönt är min favoritfärg. Hejhej.
Håll i era hattar och kvinnor, för här kommer lite långdragna nattsanalyser.
Det rinner en svett omkring mina anklar, det är som om jag vore fast i en tillfällig loop av forna mönster - ett påminnande om hur jag tappar självkännedom. Som om jag inte har varit mig själv ärligt även om jag fyllts av känslan att vara ärlig, då min kropp tydligt har påpekat att den har varit just det - ärlig. Ändå så uppfattar jag mig själv som en aning oärlig trots att det inte finns några belägg för att jag varit just det, oärlig, utan jag har mer varit väldigt konfunderad i hur jag skall anpassa mig till vissa av mina känslor, hur jag skall omformulera dem och inte utsätta mig för ett falskt påhopp.
Det är inte min mening att utropa saker som inte finner stöd inom mig. Kanske är det just i dessa tillfällen jag blir en aning utom makt inför mitt eget inre, att jag skulle berövas på min ärlighet när jag ändå är en del av mig själv men tappar mig till hans makt. Jag slukas medveten av mig själv under ett par tillfällen - korta som långa - och när detta händer infinner sig ingen klar medvetenhet som i de vanliga fallen av min osäkerhet, det infinner sig heller ingen - om kanske lite - självkontroll och självinsikt.
Även under dessa tillfällen så har jag alltid haft ett stort behov av att få prata, att få spotta ur mig allting inom mig, som legat där i som en klump av mögel. En klump som allt för väl är en innerlig del av mig, men ändå så finner jag ingen samhörighet med dessa känslor, på ett innerligt plan. Jag säger därigenom inte att dessa känslor har ett genuint värde, raka motsatsen, de har en väldigt stor mening för mig eftersom dessa känslor låter mig rannsaka mig själv ytterligare en gång, och igenom denna färd finner jag även nytt ljus över det mörkret som födde tanken just den gånger som infaller, plus att jag även lär mig mer om saker som varit i dåtidens slag.
Det blir en innerlig växt, en spirituell utveckling som föder en större självsäkerhet och självmedvetenhet, då jag inte väljer att fastna i denna tanken/känsla som om den vore en del av mig, utan bara ett meddelande som vill göra sig hörd, vill ta sin tillfälliga plats även om den sätter min kropp i ett panik-tillstånd.
Jag har även under dessa tillfällen ett väldigt stort behov av att höra samma svar på mina frågor om och om igen, då jag varken har tro till mig själv för fem öre under dessa tillfällen, så har jag också väldigt svårt att ha tro inför någon annan. Detta grundar sig dock inte i brist på tillit, heller inte i en sorts misstro på individer vars jag slänger mina frågor, utan enbart en tillfällig kamp inombords mig, en kamp vars jag försöker identifiera vilka känslor och tankar som vill säga vad, en kamp vars min helhet sätts på ett prov som är starkare än blott en för mig vanlig tanke av misstro/sorg/hat/lycka.
Denna känsla amplifieras såpass att den blir utöver konturer, den blir nästintill en manisk handling, vars upprepande vill pågå. Heh.
Lite som att man är i en labyrinth, och man försöker ta sig ut. Det finns säkert en 1000 vägar att välja men enbart 1 väg är rätt, de andra vägarna är också rätta, på sitt sätt, men inte alls de vägar som vill sig att bli den väg som leder tillbaka till vad jag är. Hela promenaden är av yttersta vikt, även om den är tillfälligt konfunderad och smärtsam så är den av essäns - sanning. Men det tar tid, det tar tid att hitta igenom, det tar tid att känna ron inom en flöda igen, att känna sig delaktig och i symbios med en själv. Att kunna ta av sig masken som har slängt sig fast framför ansiktet på en, att kunna hitta sig själv, för att senare ärligt kunna återspegla sig själv på alla andra igen/sig själv.
Jag har återigen kommit och varit i ett sådant tillstånd. Jag har upplevt hur det är att vara i den där loopen igen, och jag har kommit ur den snabbare än någonsin förut, vilket i sig betyder väldigt mycket för min självsäkerhet, speciellt då jag vet att jag inte behöver nödvändigtvis påtvinga mig dessa känslor intill identifieringen av mig själv. Utan istället kunna snabbt acceptera flödet för att senare återgå till att vara kär i mig själv, att älska mig själv. Att kunna bjuda på min egen kärlek istället för att gå omkring och bjuda på min osäkerhet(Ja, den måste få sin plats) till alla jag kommer i närhet utav.
*
Jag känner dock ingen skuld inför mig själv längre, som jag gjorde förr. Utan jag känner mer en sorts acceptans, vars jag gör mina misstag och sedan kan stå för att dessa misstag faktiskt är enbart det; misstag. Kanske bjuder detta mig på mer samhörighet med andra, men egentligen spelar det inte så stor roll, för det ger mig trots allt en väldigt stor samhörighet med mig själv, och det är faktiskt det absolut viktigaste här i livet.
...
Så kortfattad; Jag är inte en felfri individ, och jag har ingen strävan att bli det. Jag är inte tillräcklig i alla aspekter som kan tänka sig. Jag är inte en gud utöver gudar, heller inte en bajskorv av bajskorvar. Jag är bara det ting som är mig kärt, jag är det inom mig som älskar och tillåter sig bli älskad.
Nu ska jag gå och bajsa.
Den onödigaste förvirrningen uppstår i brist på kommunikation. Kanske för att man inte vågar eller är osäker. Hate that stuff. Vill slå på sådan osäkerhet med glasögon.
In other notes, så har jag väl haft en bra helg. :> Var och besökte örebros slott och kände mig låtsasexklusiv när vi i min klass fick besöka sviten som kungen och drottningen sover i när dem är på besök i örebro. En kille i min klass är son till landshövdingen, så vi fick se ett och annat. Det var roligt och lite surrealistiskt.
*
Vi hade en akvarellkurs i skolan i fredags. Det var roligt. Känner att jag vill ge mig in i det och träna asahårt. Bli bra. Känna mig bra. Och måla fina tavlor. Titta på dem och känna att aa, det där var kul att måla :DD.
*
Har tänkt tvätta kläder i en vecka nu. Nu jävlar.
Känslor genomsyrar mig. Skrattar hela tiden. ÖVERALLT. Så najs?!
Vi är redo att gå hur långt som helst
För att slippa ta första steget
Våra sorger har mist och tappat greppet om oss
De dricker gravöl nu och sen ska de slita sig loss.
Och visst är det fantastiskt?
Det är fantastiskt.
Ja ja, jag vet att det är trasigt, och jag ser hur det faller isär
Men för mig är det ändå helt fantastiskt.
Undergången måste upplevas i förväg
Annars blir det för sent.
Så ryck upp mig. Ryck upp mig. Ryck upp mig.
Helst med rötterna, för till dessa rötter skälver en kampvilja, kompis.
Jag kunde suttit och gjort en cut-out-animation, men istället sitter jag med vit choklad (den är gigantisk även) och tänker på att det bästa sättet att behålla en bra vän är att vara en bra vän, och på att det vore jävligt nice att ha en jättestor planta i ena hörnet av rummet. Eller en golvlampa. Eller en sackosäck.
...för att jag inte passar in i bilden av din perfekta värld och förlåt mig för att jag vill vara vacker.
... på ett sätt känns det som att världen skapar mina problem, men samtidigt kan jag inte hjälpa världen förrän jag har hjälpt mig själv och kommit fram till vad det är jag egentligen vill. Jag vill i vilket fall inte springa ifrån någonting men vet samtidigt inte vad det är jag behöver konfrontera. Om det är mig själv, eller omvärlden... eller båda...
Och...
Vad man än befattar sig med att försöka förstå här i världen kommer man förr eller senare upp med inte frågan "vem är jag?" och "hur förhåller jag mig till detta?" utan "vad är jag?" och "vad innebär frånvaron av ett vettigt svar?". Då vare sig religion eller modern vetenskap kan definiera jaget på ett sätt som fungerar på mer än ett plan blir plötsligt all sanning fördelad och dimensionerad. Ja. Bäuh.
vad är jag... vad gör jag till jag...
Jag är förtjust i att undersöka människor. De kan göra utslag på alla nivåer av min känslomätare; fascination; rädsla; glädje; beundran; förakt. I vilka former de än kommer, upphör jag aldrig av att fascineras av dem och vill förstå dem.
Jag uppskattar framför allt intelligens, mogenhet och medvetenhet hos människor - dessa är grundpelare för att vi skall kunna förstå varandra. Försöker någon inte ens förstå sig själv, är det väldigt osannolikt att den kommer förstå mig.
Jag anser mig inte tillhöra någon social grupp och ser mig själv som en outsider. Jag har svårt för kollektivism och grupper, och håller mig helst för mig själv, i utkanten av samhället. I den sekund man är någonting, uppstår automatiskt tusentals saker man inte är- detta för att identiteter alltid måste ha en motsats. I outsiderskapet finns endast en egenskap, och det är dess opposition mot alla former av varande: detta innebär att det inte finns någon gräns för vad jag kan vara, tycka, känna och göra. Jag "är", i ordets mest ursprungliga form, avklädd.
Jag tycker att både en vetenskaplig, logisk och rationell världsbild är fin, samtidigt som jag är dragen åt det mystiska och spirituella. Jag välkomnar alla sorters åsikter och tankar, och håller mig öppen för nya inslag i min livsfilosofi- detta för att jag inte vill skilja det mystiska och det rationella åt.
Jag är konstig och androgyn, och min självständiga natur genomsyrar alla delar av mitt liv. Jag kan inte låsas in.