Var på Heaven is up på Restaurang Landet igår kväll och såg Rådjuret, De Montevert, samt Könsförrädarna. Det var riktigt trevligt och de alla var riktigt bra. Efteråt köpte jag De Monteverts skiva. När jag sedan var utanför och redo för att dunsta så började en kille med en härlig klädstil börja prata med mig. Han hade en skjorta med en stickad tröja över, en tweedrock, och glasögonband fäst i sina glajjer. Han frågade lite om min nyinköpta skiva, för han var nämligen väldigt sugen på att köpa den också. Sedan började vi prata lite om institutioner (han pluggar på Södertörn, jag berättade att jag skulle börja plugga där) innan han sen skulle in igen.
Klockan var omkring tolv men jag tänkte att det kanske fortfarande hände något på Södra teatern (en liten minifestival tog plats där under helgen nämligen), så jag drog dit. Ringde Stefan för att kolla om han var där, och det var han, men vi träffades aldrig. Träffade istället en gammal Örebrovänskap, Matilda, och hennes vän. De multiplicerades och det blev ett riktigt fint häng av det hela.
Nu över till det dåliga: Jag sitter på en bänk i tunnelbanan tillsammans med full vän. Jag lägger min väska till höger om mig. Min vän är till vänster om mig. Den ramlar ner på marken, liksom mellan bänkarna (det är en på varje sida). Jag tänker att jag ska ta upp den om en stund, ska bara prata klart först. Sedan efter en stund tittar jag åt höger, och ser att den är borta. :DDDDDD nån jävel har varit smygig och bara dragit åt sig den. Jag blir knappt arg, utan mest bara.jävligt.trött. Nu har jag ingen ID-handling överhuvudtaget. I väskan (som råkade vara det sista exet av en jättefin tygpåse) hade jag dessutom en plånbok jag fått av en vän, iPod med hörlurar, bok lånad från skolan, nyinköpt LP-skiva och nyinköpt kassett. Nu kollar jag mitt konto och ser även att personen hunnit handla för 186 spänn med mitt kort på Selecta-automater??!? Känner mig lite äcklad.
Jag skäms lite över hur pass dålig jag är i matematik. Håller ju på och pluggar upp mina betyg och det är verkligen det enda ämnet som sätter some serious käpps in the hjul för mig. Och hör här: jag är på Matte A. Just nu är det bråk med olika nämnare, och jag har aldrig någonsin känt mig så pass trög som jag gör nu. Det gör faktiskt ont i mig.
Hejhej jag är tillbaka av skälet att internet är en död plats plus jag började sakna bloggandet. Jag hade ju bara kunnat föra dagbok kan en tycka, men jag gillar att få respons på det jag skriver. Och jag vill inte kladda ner min Facebookvägg med mina innersta funderingar, så EC får duga istället. I brist på andra ställen. För egentligen tycker jag inte om EC så värst, med tanke på den generella attityden jag tycker huserar här. Folk är kalla.
Inga julklappar varken till eller från familjen i år. Den Bristande Ekonomin. Jag gav min gamla iPhone till Stefan som en sorts tidig present eftersom hans gamla mobil sög. Jag ska göra en låt till Liv. Liv håller på och göra något till mig. Jag är nyfiken. Gillar egengjorda julklappar. Gillar egengjort i ren allmänhet. Jag är dålig på att göra saker, men jag kan teckna saker. Så det får jag göra. Jag kan göra kollage också. Kollage är roligt, alla gillar kollage. Lättillgängligt, charmigt, höjer den allmäna zociala ztatuzen, folk gillar en snubbe/dudette som kan klippa i tidningar.
Oh, förresten, jag skulle vilja dela med mig mitt senaste musikaliska fynd. Connan Mockasin. Asfet.
Igår bytte jag bort min sprillans nya iPhone mot en något äldre iMac-dator. Blir utan telefon i ett par dagar, vilket faktiskt känns fett skönt. Blir lite bortkopplad från allt när jag är utomhus. När jag har en mobil igen ska jag nog börja stänga av den med jämna mellanrum.
Datorn är FRUKTANSVÄRT stor och det fanns inga bra sätt att bära hem den på. Men den är fruktansvärt fin och bra också. När jag satt på tunnelbanan hem stannade det upp en tjej gissningsvis i min ålder och ba: "Är det där den nya... den där största? :o" varpå jag ba "nä, men den näst största" (det kom ut en 27-tum för inte så längesen har jag för mig, min är 24). Vi hade en väldigt kvick konversation men den var trevlig nonetheless. Mac: ~*bringing people together*~ woho
På tal om folk som börjar snacka med en så började en annan tjej, som gick i min skola förra året (hon hälsade på) konversera med mig under lunchen. Vi snackade om genus, framförallt om cis-män och könsprivilegier, och det var riktigt fett. Jag är totalt utsvulten på genusprat sen jag började här så jag blev fett uppspelt och intensiv och blev bekväm i mig själv för hey jag pratar med någon som inte ens ville anta vilket pronomen jag föredrog. Hon kommer tillbaka hit i december och hoppades på att få prata mer med mig då. Vi kanske borde utbytt nån form av kontaktuppgifter.
Och hej idag har det varit fett bra ljus utomhus. Helt rosa. Alla snackar om det på Facebook.
Var i stan idag. I och med mina pengars ankomst har jag köpt lite grejer, typ som busskort, tandkräm, och såntdär. Drog en second hand-runda också och hittade lite fina grejor. Bland annat en ny rock, en fräsig frasig halsduk, och en tshirt med texten "En riktig mjukis" på.
På tunnelbanan satt det en äldre man mittemot mig som noterade en pin jag hade på jackan. Han frågade om jag var med i idiotklubben, jag svarade ja. Han frågade vad det var för en klubb, varpå jag berättade om att ett svenskt rockband har en fanclub som kallas så. Han tyckte det var lite roligt och sedan började vi prata om att smarta människor ibland ses som idioter, lite kort om mitt plugg, och om analogt foto. Vi sa hejdå ha en bra dag tack du med när jag skulle gå av några stationer senare. Han kändes sympatisk och hade väldigt fina runda glasögon och burriga ögonbryn.
Här är jag i min nya rock och halsduk. Har en vana att direkt byta om till kläder jag köpt, om de inte är för jobbiga att dra på sig. Nu ser man knappt rocken men ah äh. Ser fett glad ut i alla fall. Ser även lite ut som en vaxfigur.
Saker verkar bli bättre. Jag har blivit bättre på att höra av mig till folk (misslyckades dessvärre med att höra av mig till Hannes i fredags, förlåt Hannes), och jag går runt rent allmänt med något sundare tankar i mitt huvud. Har framförallt blivit bättre på att inte skämmas över mig själv genom att jag vet inte typ haja mitt eget värde kanske, och kan således uttrycka mig bättre i vardagliga sociala situationer utan att känna mig sådär awkward som jag brukar efteråt, eller som att jag uteslöt något. Bitar av mig själv ramlar tillbaka på plats. Det finns stunder där jag särskilt märker av detta, vilket då gör att jag känner ett liten boll av varm trygghet och förväntan inom mig. Någonting håller på att blomma upp, och växa. Det känns lite som grenar.
Kan dock inte slita mig från känslan av att jag känner mig ganska tom emellanåt, ganska ofta faktiskt, men det är en känsla jag omfamnar och låter vara tills jag förstår mig på den och kanske synar ett sätt att råda bot på den. Den är liksom okej. Lite besvärlig att ha och göra med kanske, men inget som direkt hindrar mig från att ha en bra dag. Det är bara att jag inte känner så starka känslor inför så mycket. Men de finns ju! Och fler verkar komma i samband med min växande trygghet, har jag märkt. Hursom försöker jag att finna betydelser i saker, i den mån jag pallar söka. Det finns vissa saker där jag inte behöver anstränga mig särskilt för att finna betydelse, typ som:
- att repa. Jag repar en gång i veckan och det känns väldigt bra och viktigt att få göra det. För mig är det som att gå till psykologen. På riktigt.
- att teckna. Det här är ett väldigt enkelt sätt för mig att finna bekräftelse på, så jag brukar rita när jag vill få en liten boost. Det funkar nästan alltid eftersom jag nästan alltid tycker om det jag gör.
Sedan har vi saker där jag försöker lägga betydelse, och ett exempel i det kan vara:
- politik. Inser att ju mer jag faktiskt engagerar mig (läser på, deltar i diskussioner), desto lättare blir kroppen. Tänker att det kan bero på att jag kopplas samman med den värld jag lever i, och inte bara passivt tittar på och håller mina åsikter för mig själv. Brukade ha ganska mycket ångest vilket gjorde att jag bara orkade bry mig om mig själv, men det är andra tider nu ju.
Det finns en anledning till att jag älskar film och tv. Och det är att jag är en del av gemenskapen som finns bland karaktärerna men inte behöver engagera mig, behöver inte prestera, bidra med leenden, skämt, smarta observationer, osv. Fiktionen låter mig andas.
Såvida jag inte blir alltför ledsen av alla leenden, just för att jag känner en avundsjuka och en önskan att befinna mig i deras situation.
"As posited by Henry and Kamila Markram of the Swiss Federal Institute of Technology in Lausanne, the theory suggests that the fundamental problem in autism-spectrum disorders is not a social deficiency but, rather, a hypersensitivity to experience, which includes an overwhelming fear response.
I can walk into a room and feel what everyone is feeling, Kamila Markram says. The problem is that it all comes in faster than I can process it. There are those who say autistic people dont feel enough. Were saying exactly the opposite: They feel too much."
Tentade precis av Engelska A, och det med flygande färger (det här med att direktöversätta engelska termer hehe). Snart tentar jag av Svenska A också. Sen ska jag känna lite på Engelska B och Svenska B, och förhoppningsvis säger jag tjarrå till dem med inom en inte alltför avlägsen framtid. Aaaah detta känns bra! Det är så sjukt onödigt att jag inte gjorde det här i gymnasiet egentligen, men jag var ju en angsty liten kid med extremt luddiga framtidsvisioner back then. Det finns inte så mycket att göra åt den saken. Huvudsaken är att jag är motiverad nu, och att jag nu får shit done. Livet känns konkret idag. Det är trevligt.
