Det är sent och det dröjer lite till

Saker verkar bli bättre. Jag har blivit bättre på att höra av mig till folk (misslyckades dessvärre med att höra av mig till Hannes i fredags, förlåt Hannes), och jag går runt rent allmänt med något sundare tankar i mitt huvud. Har framförallt blivit bättre på att inte skämmas över mig själv genom att jag vet inte typ haja mitt eget värde kanske, och kan således uttrycka mig bättre i vardagliga sociala situationer utan att känna mig sådär awkward som jag brukar efteråt, eller som att jag uteslöt något. Bitar av mig själv ramlar tillbaka på plats. Det finns stunder där jag särskilt märker av detta, vilket då gör att jag känner ett liten boll av varm trygghet och förväntan inom mig. Någonting håller på att blomma upp, och växa. Det känns lite som grenar.

Kan dock inte slita mig från känslan av att jag känner mig ganska tom emellanåt, ganska ofta faktiskt, men det är en känsla jag omfamnar och låter vara tills jag förstår mig på den och kanske synar ett sätt att råda bot på den. Den är liksom okej. Lite besvärlig att ha och göra med kanske, men inget som direkt hindrar mig från att ha en bra dag. Det är bara att jag inte känner så starka känslor inför så mycket. Men de finns ju! Och fler verkar komma i samband med min växande trygghet, har jag märkt. Hursom försöker jag att finna betydelser i saker, i den mån jag pallar söka. Det finns vissa saker där jag inte behöver anstränga mig särskilt för att finna betydelse, typ som:

- att repa. Jag repar en gång i veckan och det känns väldigt bra och viktigt att få göra det. För mig är det som att gå till psykologen. På riktigt.
- att teckna. Det här är ett väldigt enkelt sätt för mig att finna bekräftelse på, så jag brukar rita när jag vill få en liten boost. Det funkar nästan alltid eftersom jag nästan alltid tycker om det jag gör.

Sedan har vi saker där jag försöker lägga betydelse, och ett exempel i det kan vara:

- politik. Inser att ju mer jag faktiskt engagerar mig (läser på, deltar i diskussioner), desto lättare blir kroppen. Tänker att det kan bero på att jag kopplas samman med den värld jag lever i, och inte bara passivt tittar på och håller mina åsikter för mig själv. Brukade ha ganska mycket ångest vilket gjorde att jag bara orkade bry mig om mig själv, men det är andra tider nu ju.