diskodrifts blogg

Jag har gjort en spotifylista som jag tycker representerar mig själv rätt bra. <: Vill visa:

http://open.spotify.com/user/diktatornlufus/playlist/3zUEhBZZnuBXF2aIGzSWne

Har du en som representerar dig själv helt ok också så tycker jag att du postar den. Det är kul och lite intressant att se vad för musik folk ser sig själva i. (:

Irriterad och lite dyster. Fucking ångestvakuum.

Anywho, här är en fin låt för den som orkar lyssna:

http://open.spotify.com/track/10ViidwjGLCfVtGPfdcszR

En aphög elräkning och en tv-räkning för en tv-apparat vi inte ens har kanaler på.

Varför är livet så dyrt?

Jag vet bättre att faktiskt än att inte prata om hur jag känner idag. Bara rent konstaterande svart på vitt att "Ja, jag är också en vanlig människa med tillhörande känslor. De är mina. Såhär är jag. Så enkelt är det." Jag är varken mindre eller förmer än någon annan. Behöver faktiskt prata om det. Behöver faktiskt kramar. Behöver det! För det får mig att må så himla bra.

Att när jag är känslig och osäker, vilket ofta kommer efter uppåt-tider av starkt uppåt-tjackande av entusiasm, faktiskt gråta ut i någons famn och inte kräva mer av mig själv än så. Det är mer sunt. Att faktiskt ge människor chansen att vara den vännen som de så gärna vill vara.

Och att vara en vän mot mig själv innebär också att tillåta mig vara blyg och även rak. Om jag går iväg och försöker stänga ute folk med tanken på ”They are the others, evil!” eller något liknande så är man alltid inne på ett fel spår. Då är jag inne på separation vilket aldrig är en god idé. Om man inte förstår så förstår man helt enkelt inte.

Idag vill jag alltid vara närvarande. Och när jag är sårad så gråter jag och går inte till attack. Åtminstone blir jag medveten om när det händer och ser det inte som ett rättfärdigat beteende hos mig själv och lyckas bli medveten när det ens börjar.

Jag är mer medveten om vilken pass påverkan människor kan ha på mig om jag tillåter det, jag är också mer medveten om vilken slags påverkan jag vill ha. Det andra tar jag helt enkelt inte åt mig av.

Det börjar bli väldigt ljust och tydligt. Utan analyser och utan tvivel. Om jag vill något så vill jag något och då vill jag det och så är det helt enkelt och det gör mig säkerligen glad. Så mycket mer än så är det inte och har aldrig varit.

*

Kort och gott: Människor är underbara, jag likaså, och det är en god sak att inse detta. Att inse hur älskvärd jag är och att ingen lämnar mig för att jag gör fel. Idag hävdar jag inte alls lika mycket som jag brukade.

De senaste månaderna har jag mer och mer börjat inse och förstå mitt eget värde och ta det för givet - som en konstant kärna - mer och mer. Jag respekterar mig själv så oerhört mycket mer idag än då. Det var en traumatisk tid och jag är fortfarande till viss del skärrad för mitt liv, jag kan ibland bli rädd och totalt sinnesförvirrad, börja undra var jag är och om saker är på riktigt eller om människor ska försvinna.

Att se på det praktiska är dock att inse att jag är fortfarande här, inget är förstört. Mitt liv är som det har varit. Vänner är fortfarande här, familj är fortfarande här. Ingen stänger ut mig ur sitt liv och jag behöver inte vara rädd, bara ta hand om mig själv.

Allt är egentligen bara Okej, jag är Okej, alla är Okej. Det är den vanan jag får in. Det existerar inget problem någonstans. När jag är ledsen går jag och gråter och sedan fortsätter jag med vad jag gjorde.

Jag fastnar inte i destruktiva cirklar som får mig att flippa ur. Jag inser mer vad jag behöver. Vara en normal människa igen.
Jag inser också hur attraktiv jag är och varför människor ofta vill ha mig med. Det är för att jag själv är inbjudande och accepterande. Det är bara att acceptera. Det har aldrig varit något mer med det. Allmän acceptans och självacceptans leder till en annan persons acceptans.

Sedan inser jag också att med dessa kunskaper i bagaget kan jag utnyttja vad jag vet på ett bättre sätt. Respektera och älska på mer optimala sätt.

Utan ansträngning.

Jag är förmodligen segast i hela kosmos, men jag upptäckte den här killen alldeles nyligen.
Och han gör mig så jävla glad.



Jag skrattar inte ens åt videon. Jag ser bara ut som ett barn på julafton.

Människor gör mig bitter idag. Det är till den grad att jag ens orkar utveckla tankarna och försöka sympatisera. Blir bara trött, helt enkelt. Jag kan sympatisera med dem någon annan dag, men just nu måste jag bara få tillåta mig själv att få vara lite sur en stund.

Jag äter grillade mackor och funderar på att titta på Paper Heart. Den ska tydligen vara en helt o&s;criptad film baserad på en sann historia hos Michael Cera. Och jag gillar Michael Cera, det är en av mina favoritskådespelare. <:

Igår var en bra dag förresten. Jag träffade mitt ex för första gången på väldigt länge och vi gick och fikade och hade det faktiskt riktigt trevligt. I och för sig hade jag inte förväntat mig någonting, för jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men det var trevligt och kändes bra.

Här, ta en bra låt:
http://open.spotify.com/track/4mUA5fZdDeqqzkoq4ja1Ye

Känner mig karismatisk igen! FUCK YEAH!
Att lära sig hur olika känslor uppstår och vad dem betyder för en. Så jävla värdefullt.

*

Det är skönt att vara i stockholm, men jag längtar tillbaka en del till örebro ändå. Shit vad snabbt jag började trivas i den staden. Men det är nog mest mina rumskamrater jag saknar. Miep.

*

Jay Reatard klingar bra i öronen inatt.
Ha en bra kväll, allihopa.

Vad har jag lärt mig under år 2010? Jävligt många bra saker.

Vill du vara en sann vän? Be honest, and unmerciful. Och folk som inte kan hantera ifrågasättningar, ärlighet eller kommunicera rakt ut med mig, kan jag inte ha en sådan kommunikation med.

Jag har lärt mig att lita mer exakt på vad jag vill och vad jag vill säga och att skita i allt annat. Att inte hålla någonting inne för att det får mig att må psykiskt dåligt. Att det inte finns något rätt eller fel. Att jag gjort mig själv illa genom att inte sträcka ut en hand när jag skulle ha behövt det.

Det var mitt val. Jag har lärt mig om personligt ansvar och sett hur jag har hanterat saker i mitt förflutna som leder till nutidens effekter. Jag ser hur jag självmant satt käppar i mina egna hjul. När medvetenheten sänker sig över dessa val, hur kan jag då fortsätta att göra detsamma?

Jag har lärt mig mycket om att verkligen lyssna och ta till mig det som är positivt av vad människor vill ge mig och inte fejda bort det. Saker är inte svåra, det är jag som har en tendens att göra livet mer komplicerat än vad det är.

Jag har lärt mig vikten av att försöka igen och igen. Jag inser betydelsen av att inte ge upp, jag inser betydelsen av att verkligen visa mina allra sårbaraste sidor, eftersom att styrkan finns i att visa hela mig och inte dölja vad jag än känner för någon. Jag har lärt mig att sluta vara stark. Jag har lärt mig att sluta skämmas över hur sårbar och känslig jag är. Jag har lärt mig om hur man söker stöd.

Jag har lärt mig vikten av fysisk träning och vikten av att säga nej i tid och att verkligen värna om vad som får mig att må bra. Jag har lärt mig mer om hur jag umgås med mig själv i ensamhet och jag har lärt mig mer om mina sociala behov.

Mitt behov av långsamhet och rutin. För att skapa ordning och balans så skapa rutiner och håll dig till dem. Med ett kaotiskt sinne och maniska tendenser kan jag minska ner dessa på så sätt att jag tränar/får ut energi på vissa sätt, sover normalt utan att stanna uppe i 2 dygn med något jag älskar för att sedan sova bitvis under dagarna.

Mitt behov av att gå långsamt fram i skapandet av nära kontakter och delande. För snabb hastighet i närmande och effekten blir kontraproduktiv bakåtexplosion och att jag vill isolera mig snarare än främja öppenhet. Det viktiga med att verkligen säga nej och att verkligen gå långsamt fram i vad jag vill och känna efter.

För att må optimalt och skapa optimalt krävs en normal dygnsrytm, normalt ätande, normalt socialiserande. negligerar jag dessa behov går det ut över allt annat och då blir jag svår att leva med och mer av en isolerad enstöring snarare än får leva ut vad jag älskar i min karismatiska personlighet, vilket inte är mitt ändamål i framtiden. För att jag vill dela med mig av det jag älskar och för att det är en stor del i njutningen.

Vad har ni lärt er?

If you act courageous
it could be advantageous
to make me act outrageous
all over your blank pages.

Hej, vill ni ha en bra låt? Här, ta den här:
http://open.spotify.com/track/1iH49aEMVtaJ3CX2n9AAgA

Ikväll är jag i en fin sinnesstämning. Jag dricker ett te som inte smakar så värst mycket, men det gör inget. Det har inte gått så bra att skriva ner känslointryck eller liknande på sistone i den här bloggen, för jag blir så lätt distraherad av saker. Min lillebrors leksakssvärd till exempel. Jag kan sitta och vifta med dem i luften i flera minuter för att sen komma på att jag höll på med något på datorn, eller att någon har skrivit till mig.
Det finns en annan anledning också, och det är för att jag känner mig mer tillfreds nu än för bara några veckor sedan. När jag känner mig det så brukar jag tappa lusten att skiva. När jag känner mig allmänt bra känner jag oftast inte för att analysera mitt ~*^djupaste^*~ inre. Nu skriver jag för att jag fick lust ändå. Undantag existerar (på samma sätt som undantag existerar till allt annat).
... såvida jag inte känner att jag nått ett breakthrough. Då kan jag skriva wall of textes fyllda med ord kombinerat med bajserier vilket kan märkas i några inlägg bakåt, heheheh.

Förresten. Anledningen till att jag skriver i en publik blogg är för att jag tror att några ord kan betyda något för någon. Jag vill att något av det jag skriver ska betyda något, men jag är okej med om det inte betyder något - för alla människor är olika och reagerar olika på olika uttryck - för det betyder något för mig i och med att jag får reflektera över saker.
Jag reflekterar över saker för sällan egentligen. Just för att jag inte har lust. Jag märker ju själv att jag mår bra av att göra det när jag väl sätter mig i det.

Här, ta en till låt:
http://open.spotify.com/track/77OQw3E7aUG3vn6CZAGWkm

Och hej förresten #2! Jag är en känslig person. Inte som i skör, det är ett stadie jag kommit förbi (vissa kallar det tonårsångest), men som i att jag har lätt att ta åt mig känslor. Berätta om något fint eller tipsa mig om en bra film jag skulle kunna beröras av.