fjortonde januari

Jag vet bättre att faktiskt än att inte prata om hur jag känner idag. Bara rent konstaterande svart på vitt att "Ja, jag är också en vanlig människa med tillhörande känslor. De är mina. Såhär är jag. Så enkelt är det." Jag är varken mindre eller förmer än någon annan. Behöver faktiskt prata om det. Behöver faktiskt kramar. Behöver det! För det får mig att må så himla bra.

Att när jag är känslig och osäker, vilket ofta kommer efter uppåt-tider av starkt uppåt-tjackande av entusiasm, faktiskt gråta ut i någons famn och inte kräva mer av mig själv än så. Det är mer sunt. Att faktiskt ge människor chansen att vara den vännen som de så gärna vill vara.

Och att vara en vän mot mig själv innebär också att tillåta mig vara blyg och även rak. Om jag går iväg och försöker stänga ute folk med tanken på ”They are the others, evil!” eller något liknande så är man alltid inne på ett fel spår. Då är jag inne på separation vilket aldrig är en god idé. Om man inte förstår så förstår man helt enkelt inte.

Idag vill jag alltid vara närvarande. Och när jag är sårad så gråter jag och går inte till attack. Åtminstone blir jag medveten om när det händer och ser det inte som ett rättfärdigat beteende hos mig själv och lyckas bli medveten när det ens börjar.

Jag är mer medveten om vilken pass påverkan människor kan ha på mig om jag tillåter det, jag är också mer medveten om vilken slags påverkan jag vill ha. Det andra tar jag helt enkelt inte åt mig av.

Det börjar bli väldigt ljust och tydligt. Utan analyser och utan tvivel. Om jag vill något så vill jag något och då vill jag det och så är det helt enkelt och det gör mig säkerligen glad. Så mycket mer än så är det inte och har aldrig varit.

*

Kort och gott: Människor är underbara, jag likaså, och det är en god sak att inse detta. Att inse hur älskvärd jag är och att ingen lämnar mig för att jag gör fel. Idag hävdar jag inte alls lika mycket som jag brukade.

De senaste månaderna har jag mer och mer börjat inse och förstå mitt eget värde och ta det för givet - som en konstant kärna - mer och mer. Jag respekterar mig själv så oerhört mycket mer idag än då. Det var en traumatisk tid och jag är fortfarande till viss del skärrad för mitt liv, jag kan ibland bli rädd och totalt sinnesförvirrad, börja undra var jag är och om saker är på riktigt eller om människor ska försvinna.

Att se på det praktiska är dock att inse att jag är fortfarande här, inget är förstört. Mitt liv är som det har varit. Vänner är fortfarande här, familj är fortfarande här. Ingen stänger ut mig ur sitt liv och jag behöver inte vara rädd, bara ta hand om mig själv.

Allt är egentligen bara Okej, jag är Okej, alla är Okej. Det är den vanan jag får in. Det existerar inget problem någonstans. När jag är ledsen går jag och gråter och sedan fortsätter jag med vad jag gjorde.

Jag fastnar inte i destruktiva cirklar som får mig att flippa ur. Jag inser mer vad jag behöver. Vara en normal människa igen.
Jag inser också hur attraktiv jag är och varför människor ofta vill ha mig med. Det är för att jag själv är inbjudande och accepterande. Det är bara att acceptera. Det har aldrig varit något mer med det. Allmän acceptans och självacceptans leder till en annan persons acceptans.

Sedan inser jag också att med dessa kunskaper i bagaget kan jag utnyttja vad jag vet på ett bättre sätt. Respektera och älska på mer optimala sätt.

Utan ansträngning.