Jinekologens blogg

Nej.

Snedlugg och diverse piercings gud så tuff och alternativ. Vet ni var det värsta av allt är? Jag var 19.

Så är hos min flickvän nu äntligen. Gav henne en present för vi nyss hade ett år tillsammans. Blev ett väldans fint guldhalsband. Men av henne fick jag;

(Spegeln som är smutsig)
Så perf älskar den. Hon vet allt hur jag ska skämmas bort håh.

Så stryk det där om den snytande tanten. Vi började prata och hon var jättesöt. Vi bonda och hade en väldigt djup diskussion om existentiella frågor. Fick henne att vidga sina perspektiv lite och hon var jätte glad för det, som hon själv sa på sin grava skånska. Så kom hennes buss och jag hjälpte lillan att lägga in sitt bagage. Då blev hon lite tårögd och sa att det var så kul att se att vänliga, skötsamma och väluppfostrade unga män fortfarande fanns där ute. Det där hade min lilla vän dock fått om bakfoten men kul att hon tror det iaf, känner mig lite mindre kass. Saknar min lilla tant vän nu men bussen verkar rulla in där borta så får väl släpa mig på.

Att vänta på saker, som exempelvis nu när jag sitter och dricker mitt blaskigt budget kaffe i väntan på bussen. Lund i Skåne är en tråkig stad har jag kommit fram till, jag gillar den inte. Allt jag gjort här har varit att vänta utan något direkt bra sätt att disponera väntetiden. Solen skiner iaf så lite mysigt är det men de blåser som Fan och en tant siter bredvid mig och snyter sig kontinuerligt. Med samma papper. Mycket också, blir förvånad över hur mycket snor som får plats i den där lilla tant näsan. Jag hatar också snor, vidrigt är det. Ska sitta här och avnjuta mitt koffein, tänka beklagande tankar och frysa.

Ja det går väl sådär. Ska gå hemifrån om ca 1.5 timma och åka in till centralen för att ta tåget. Önskar jag hade fått sova iaf lite men det ville väl sig helt enkelt inte. Jaja, sådant händer och är väl inte direkt något nytt antar jag. Bara frustrerande då jag kommer vara en sänkt zombie hela dagen och ja vi har mycket vi ska göra. Hon flyttar liksom i morgon och ja det blir väl en hel del att fixa med. Men ser ändå, trots mitt irriterande sinne, fram emot att åka ner dit väldigt mycket. Att äntligen få träffa henne. Det är konstigt egentligen, hur en person kan få en att känna såhär. Har försökt förklara det med ord för henne innan men det går inte. Är bara rakt av en odefinierbar känsla, försöker jag beskriva den verbalt så känns det bara som jag gör fel. Ord räcker inte, de är inte tillräckliga hur brett jag nu än anser att mitt vokabulär så går det bara inte att finna adjektiv att beskriva denna känsla. Men den är fantastisk, allt blir bara bra när jag väl är med henne och är obeskrivligt tacksam för det. Däremot känns det sådär att jag kommer vara sänkt hela dagen vi ses nu, men ska försöka mitt bästa att hålla bra pojkväns masken klistrad över ansiktet. Men jag har inget alls emot det, att visa ett annat mående utåt för att dölja det egentliga. Hon kommer ändå förstå hur det egentligen är, hon känner mig för bra. Kommer bli bra med allt så fort jag kommer dit.

Har ändå trots skevt huvud varit en produktiv natt. Jag har självklart försökt sova till och från men ja det gick åt helvete så kände att denna tid jag bara låg och sneade hyperventilerande var rätt onödig. Så började på några uppsatser som ska in om lång tid. Guess what? De är klara nu och de är perf. Aced it. Vet inte hur dock men var en jävla befrielse att fokusera på något så jag slapp tänka, slapp vara mig. Var duktiga studenten istället, jag gillar honom bra mycket mer än mig själv. Ska försöka vara honom mer, han verkar ändå vara mer uppskattad så varför inte.

240 inloggade i skrivande stund, skönt. Ingen kommer läsa det här värdelösa svamlet. Gillar det med ec. Ge inlägget en tråkig titel och tråkiga första rader = ingen kommer läsa så privat dagbok. Det är skönt, har inget emot folk som bara läser igenom den här litterära avföringen. Låt mig bara.
Denna låt på repeat, bra livsfilosfi;

Afton,
Så idag blev inte riktigt som planerat. Eller rättare sagt så gick inget som det skulle. Kunde bara inte somna i natten som var. Huvudet gick på högvarv och ville bara inte sova. Så skulle idag gått till skolan, träffat min handledare inför praktiken och sedan åkt till mina fina flickor i Skåne. Istället så kom jag tillbaka till verkligheten nu i eftermiddags. Kommer inte ihåg något sen ca 3 tiden någon gång förra natten. Av någon anledning satt jag i soffan i vardagsrummet, påklädd och med fixat hår. Hur vet jag inte, lite läskigt. Men flög upp när jag insåg vad klockan var då tågen till Skåne slutar gå rätt tidigt. Då jag var helt dränkt i kallsvett så fick jag ta en dusch. När jag väl fixat mig och började vara redo så blev det i princip svart, jag spydde och med sådan kraft att jag slog i backen, självklart i spyan. Så fick städa upp det och duscha än en gång. Sedan kom min mormor och behövde hjälp med allt från att starta induktionshällen till att sätta upp någon skev jävla ljusslinga i köket hon köpt åt oss. Oh well. Så efter det var fixat kollade jag tåg igen och insåg att om jag åkte med det enda jag skulle hinna så skulle jag vara framme klockan 1 inatt. Med tanke på hur jag mår idag insåg jag att det var en dum idé att komma ner dit helt förstörd och vara som jag är nu. Så ska ta första tåget som går istället, vid 6 imorgon på morgonen. det är rätt exakt 12 timmar från och med nu, så jag borde kunna lugna ner huvudet tills dess och fungera relativt normalt. Tror jag iaf. Eller rättare sagt måste. Vet bara att på grund av att jag inte åkte idag gjorde jag min fina ledsen, något jag tycker mig göra aningen för ofta. Jag försöker verkligen att vara iaf någonting i närheten av vad jag tycker hon förtjänar och borde ha. Men det är bara så fruktansvärt svårt när det blir såhär, när jag är såhär. Jag hatar att jag hatar mig. Men det är knappast något nytt och det är väl vad det är. Får bara stila mig och fokusera på det som är viktigt, viktigare än mig. För gör jag det samt lyckas göra det bra kan jag blunda för mig vilket gör att jag orkar mer, orkar längre. Förstår inte varför jag bara pumpar ut dessa beklagande ord. För många har det värre utan att klaga. Ska med bli så stark att det aldrig syns, aldrig kommer till ytan såhär igen. Jag kommer platsa in i den normativa samling så många redan inkluderas i. Bara att vägen dit är jobbig. Så får helt enkelt hålla käften, sluta gnälla och jobba mot mina milstolpar.

Så allt gick asbra idag på jobbet. En sådan dag när jag bara gled runt och gjorde allt helt felfritt sjukt nöjd. Men så nu när jag nyss slutade hände en smärre incident så fick tight om tid. Bytte om i all hast och gick raskt till bussen. Så fort jag lämnat jobbet tyckte jag det var jävla kallt, trots min vinterjacka? Tänkte inte mer på det utan huttra iväg till busshållplatsen. Väl där skakade jag av kyla och blev successivt mer konfunderad över detta tills jag först då inser att jag glömt jackan i skåpet. Hinner inte gå tillbaka och hämta den och nästa buss går om en timme. Nu var bussen tio min försenad så stod där och skakade i en kvart. Mina bröstvårtor pekade igenom skjortan och den tunna tröjan jag har på mig. Hur ens? Inte fysiskt möjligt. Visst de brurartar styvna till av kyla men nu var de likt nålar. Vet inte vad som förbryllar mig mest; mina vapen till bröstvårtor eller faktumet att jag är så dum att jag glömmer jackan i skåpet en sen oktoberkväll.

Lite verklighets insikt kan väl vara bra ibland. Det klart att jag som alla andra har mina svårigheter här i denna fagra satir kallad livet och visst är det skönt att beklaga sig ibland. Finna lite självömkan. Men blir rakt av illmående för vad jag klagar över när jag, speciellt genom jobbet, ser hur fruktansvärt andra har det. Har haft svårt med och för min familj som exempel. Tyckt att min relation till mina föräldrar är jobbig men numera bra, för att jag dedikerat så mycket till att göra den bra. Självklart har det varit tungt. Men nu ska en patient som står mig nära resa utomlands med sitt barn som är strax under min ålder. Detta barn vet hur kort det är kvar och hur snabbt det går. Hur dennes föräldrar successivt suddas ut för att bli ett skal av den hen varit. Så vad fan klagar jag över egentligen. Är så bortskämd att det är vidrigt.

Så rasten närmar sig. Har bara en fråga till sjuksköterskan i byggnaden så traskar dit i solen och allt känns ok för ska snart få min powernap. Väl utanför sjuksköterskans kontor ser jag att det är tre sjuksköterskor i rummet som har rapport. Ha nu i åtanke att det är ett bokstavligt talat löjligt litet rum. Jag knackar och öppnar dörren lite försiktigt på glänt och presenterar mig samt mitt ärende. Blir inbjuden så öppnar dörren och tar första steget in. Längre hann jag inte då min skos skosnören fastnat på ena sjuksköterskans stol. Så jag faller rakt fram. Välter ut två kaffekoppar varmt kaffe på två av sjuksköterskorna samt landar med ansiktet mellan den tredjes ben. Hur detta ens är fysiskt möjligt förstår jag inte. Men de skrattade iaf gott åt mig trots att de brände sig lite. Förstår inte varför det alltid är jag som lyckas med den här typen av ren klumpighet. Nu har jag iaf rast så ska gråta mig till sömns ha de.
Jag kommer aldrig kunna se hon som jag musdök i ögonen igen.