Afton,
Så idag blev inte riktigt som planerat. Eller rättare sagt så gick inget som det skulle. Kunde bara inte somna i natten som var. Huvudet gick på högvarv och ville bara inte sova. Så skulle idag gått till skolan, träffat min handledare inför praktiken och sedan åkt till mina fina flickor i Skåne. Istället så kom jag tillbaka till verkligheten nu i eftermiddags. Kommer inte ihåg något sen ca 3 tiden någon gång förra natten. Av någon anledning satt jag i soffan i vardagsrummet, påklädd och med fixat hår. Hur vet jag inte, lite läskigt. Men flög upp när jag insåg vad klockan var då tågen till Skåne slutar gå rätt tidigt. Då jag var helt dränkt i kallsvett så fick jag ta en dusch. När jag väl fixat mig och började vara redo så blev det i princip svart, jag spydde och med sådan kraft att jag slog i backen, självklart i spyan. Så fick städa upp det och duscha än en gång. Sedan kom min mormor och behövde hjälp med allt från att starta induktionshällen till att sätta upp någon skev jävla ljusslinga i köket hon köpt åt oss. Oh well. Så efter det var fixat kollade jag tåg igen och insåg att om jag åkte med det enda jag skulle hinna så skulle jag vara framme klockan 1 inatt. Med tanke på hur jag mår idag insåg jag att det var en dum idé att komma ner dit helt förstörd och vara som jag är nu. Så ska ta första tåget som går istället, vid 6 imorgon på morgonen. det är rätt exakt 12 timmar från och med nu, så jag borde kunna lugna ner huvudet tills dess och fungera relativt normalt. Tror jag iaf. Eller rättare sagt måste. Vet bara att på grund av att jag inte åkte idag gjorde jag min fina ledsen, något jag tycker mig göra aningen för ofta. Jag försöker verkligen att vara iaf någonting i närheten av vad jag tycker hon förtjänar och borde ha. Men det är bara så fruktansvärt svårt när det blir såhär, när jag är såhär. Jag hatar att jag hatar mig. Men det är knappast något nytt och det är väl vad det är. Får bara stila mig och fokusera på det som är viktigt, viktigare än mig. För gör jag det samt lyckas göra det bra kan jag blunda för mig vilket gör att jag orkar mer, orkar längre. Förstår inte varför jag bara pumpar ut dessa beklagande ord. För många har det värre utan att klaga. Ska med bli så stark att det aldrig syns, aldrig kommer till ytan såhär igen. Jag kommer platsa in i den normativa samling så många redan inkluderas i. Bara att vägen dit är jobbig. Så får helt enkelt hålla käften, sluta gnälla och jobba mot mina milstolpar.
Så allt gick asbra idag på jobbet. En sådan dag när jag bara gled runt och gjorde allt helt felfritt sjukt nöjd. Men så nu när jag nyss slutade hände en smärre incident så fick tight om tid. Bytte om i all hast och gick raskt till bussen. Så fort jag lämnat jobbet tyckte jag det var jävla kallt, trots min vinterjacka? Tänkte inte mer på det utan huttra iväg till busshållplatsen. Väl där skakade jag av kyla och blev successivt mer konfunderad över detta tills jag först då inser att jag glömt jackan i skåpet. Hinner inte gå tillbaka och hämta den och nästa buss går om en timme. Nu var bussen tio min försenad så stod där och skakade i en kvart. Mina bröstvårtor pekade igenom skjortan och den tunna tröjan jag har på mig. Hur ens? Inte fysiskt möjligt. Visst de brurartar styvna till av kyla men nu var de likt nålar. Vet inte vad som förbryllar mig mest; mina vapen till bröstvårtor eller faktumet att jag är så dum att jag glömmer jackan i skåpet en sen oktoberkväll.
Lite verklighets insikt kan väl vara bra ibland. Det klart att jag som alla andra har mina svårigheter här i denna fagra satir kallad livet och visst är det skönt att beklaga sig ibland. Finna lite självömkan. Men blir rakt av illmående för vad jag klagar över när jag, speciellt genom jobbet, ser hur fruktansvärt andra har det. Har haft svårt med och för min familj som exempel. Tyckt att min relation till mina föräldrar är jobbig men numera bra, för att jag dedikerat så mycket till att göra den bra. Självklart har det varit tungt. Men nu ska en patient som står mig nära resa utomlands med sitt barn som är strax under min ålder. Detta barn vet hur kort det är kvar och hur snabbt det går. Hur dennes föräldrar successivt suddas ut för att bli ett skal av den hen varit. Så vad fan klagar jag över egentligen. Är så bortskämd att det är vidrigt.
Så rasten närmar sig. Har bara en fråga till sjuksköterskan i byggnaden så traskar dit i solen och allt känns ok för ska snart få min powernap. Väl utanför sjuksköterskans kontor ser jag att det är tre sjuksköterskor i rummet som har rapport. Ha nu i åtanke att det är ett bokstavligt talat löjligt litet rum. Jag knackar och öppnar dörren lite försiktigt på glänt och presenterar mig samt mitt ärende. Blir inbjuden så öppnar dörren och tar första steget in. Längre hann jag inte då min skos skosnören fastnat på ena sjuksköterskans stol. Så jag faller rakt fram. Välter ut två kaffekoppar varmt kaffe på två av sjuksköterskorna samt landar med ansiktet mellan den tredjes ben. Hur detta ens är fysiskt möjligt förstår jag inte. Men de skrattade iaf gott åt mig trots att de brände sig lite. Förstår inte varför det alltid är jag som lyckas med den här typen av ren klumpighet. Nu har jag iaf rast så ska gråta mig till sömns ha de.
Jag kommer aldrig kunna se hon som jag musdök i ögonen igen.
Ja intellekt är inget jag längre förknippar mig själv med. Då mina ben idag efter gårdagens träning är utan funktion. Jag kan seriöst inte gå nedför trappor utan får ta hissen så fort jag ska neråt i byggnaden. Min kollega jag arbetar med nu under förmiddagen finner detta hysteriskt kul, nästan lika roligt som när jag försöker sätta mig ned vilket har gått från någon enkelt och självklart till en smärtsam process. Hon sticker fram huvudet så och då och frågar vem denne man jag uppenbarligen träffade igår kväll är när jag haltar förbi. Jätte roligt. Hur jag kunde tänka att squats var en god idé kvällen innan ett 15h pass är idag högst konfunderade.
God kväll,
Idag har jag nu gjort mitt andra gympass sen igår, dvs jag har precis börjat igen. Mina skinkor dödar mig. Kan knappt sitta på dem. Men squats är ett måste så får härda dem igen. Vilket helt ärligt nog behövs, tyckt de varit lite väl hängiga för min fysik, vill lix ha en tight stjärt. Cuz de är som farmor säger: "De enda riktigt granne på karar är rompen"
Blev dock sent men snart på jobbet för att sova inför mitt 15h pass imorgon mhm tagga.
Här är pappas lilla flicka. Saknar henne nästan lika mycket som min flickvän men bara nästan. Ska iaf träffa dem om några dagar som tur är för dör seriöst av längtan. Var bara tvungen att dela bilderna för de är obvi så cute att jag nästan skriver "tw".
Så ankom precis till jobbet. Går in i omklädningsrummet och där står min 40 åriga kollega jag knappt känner i bara underkläder. Då hon är av motsatt kön ursäktar jag direkt mig och vänder ryggen till när jag öppnar mitt skåp. Hon säger "Ingen fara jag är gammal". Vad ska jag svara på det? Tönkte först säga "Nej då det syns iaf inte" men kom på hur obeskriveligt idiotiskt det hade varit. Så jag skrattar väldigt pressat och obekvämt. Stämningen hade garanterat blivit 20 gånger värre. Önskar att det var allt men självklart säger hon "Ska du jobba kväll?" i ett försök att bryta den spända stämningen är. Vi båda vet mycket väl att jag ska jobba kväll då jag kom till jobbet nu. Kunde hon inte sagt något annat som inte visade så tydligt att hon bara var tvingad att säga något? Så tvingar mig igenom vår påtvingade och obekvämma konversation tills hon tillslut är klar och går ut. Hatar verkligen sånt här.
Jag kommer aldrig kunna se hon som jag musdök i ögonen igen.
