Jag borde inte gnälla.

Lite verklighets insikt kan väl vara bra ibland. Det klart att jag som alla andra har mina svårigheter här i denna fagra satir kallad livet och visst är det skönt att beklaga sig ibland. Finna lite självömkan. Men blir rakt av illmående för vad jag klagar över när jag, speciellt genom jobbet, ser hur fruktansvärt andra har det. Har haft svårt med och för min familj som exempel. Tyckt att min relation till mina föräldrar är jobbig men numera bra, för att jag dedikerat så mycket till att göra den bra. Självklart har det varit tungt. Men nu ska en patient som står mig nära resa utomlands med sitt barn som är strax under min ålder. Detta barn vet hur kort det är kvar och hur snabbt det går. Hur dennes föräldrar successivt suddas ut för att bli ett skal av den hen varit. Så vad fan klagar jag över egentligen. Är så bortskämd att det är vidrigt.