Att äta müssli i stora pyjamasbyxor och blött hår är fint. Praktiskt också med mat och dryck i ett. Man sparar en hel massa energi. Såhär under kvällarna händer det att jag sätter mig ner och funderar över hur dagen har varit samtidigt som jag kanske tuggar i mig lite kvällsmat. Min dag idag har varit ganska bra måste jag säga. Den har varit lite stressig men samtidigt lugn. Har haft en del krav över mig men då jag gillar att leka lite så struntade jag i att ta tag i något, även om kraven hela tiden låg där i bakhuvudet och gnagde. Jag är säker på att alla känner igen sig i det. Att alla någon gång är en dum och ignorant jävel som helt enkelt skiter i alla tänkbara konsekvenser.
Idag hade mor min beställt tid åt mig hos en hjärnskrynklare här i stan. Hon har fått för sig att jag skulle vara i behov av att gå och prata med en men istället gick jag och åt så mycket mat på min favoritrestaurang att jag nu inte har råd att betala hyran. Men det löser sig nog. Annars har ju livet på gatan alltid verkat lite intressant. Där vet man aldrig hur länge man överlever. Precis vad jag gillar.
Jag är inte självmordsbenägen, som jag antar att mor min tror. Jag gillar bara att leka lite med oddsen. Att gå ut i gatan utan att titta åt bilen och se om den hinner bromsa eller inte, sådant är intressant. Eller när jag klär på mig bruna kläder och går på höstpromenad i skogen, just på de platser där jag vet att jägarna otåligt väntar på sitt byte.
Just när jag skrev det där insåg jag hur otroligt dum jag är. Nog för att det är roligt att leka med livet som insats, men att dö i skogen för att en jägare trodde att du var en älg.. Hur otroligt ointelligent framstår man inte då? Allt verkar dumt och folk skulle läsa om det i tidningarna och skratta. Jag är ju inte riktigt klok som håller på såhär, man vill ju dö på ett sätt som är lite ära i.
Men å andra sidan så är det ju skönt att ibland vara en dum och ignorant jävel och bara leka runt och inte tänka på konsekvenser.
Kents låtar Pärlor och Socker är inte bara två väldigt fina sånger.
De är minnen av när jag, och mina två vänner sitter i busskuren en höst, regnet öser ner och vi sjöng med och var så jävla lyckliga.
Alvedon är inte bara en medicin som jag inte kan svälja.
Det är en av alla tabletter som påminner mig om att min mamma, min älskade fina mamma, äter ca 20 tabletter om dagen, och att hon ändå börjar städar mitt i nätterna.
Nokia N95:an är inte bara en mobil jag hade, som var ganska usel trots sitt pris.
Det är mobilen jag hade när jag var med på min första unf-aktivitet. Och jag kommer ihåg hur Mårten och Nofsan satt och diskuterade angående hur prisvärd den faktiskt inte var.
Dagiset Violen har inte bara den där gungan som min bästa vän satt på när jag såg henne, och jag då bestämde mig för att börja på dagis. Det har även, den där hög klätterställningen som jag ramlade ner från och fick näsblod för första gången. Jag kommer ihåg hur jag såg blodet avspeglas i min dagisfrökens glasögon.
Finlandsfärjan är inte bara stor, och ganska obehaglig. Det var också från den som jag tappade mitt nya fina gosedjur. En vit säl, ner i havet.
145:an är inte bara den där bussen som mina nya klasskamrater åker hem med efter skolan. Utan även bussen jag tar hem till min underbara pappa, så ofta jag kan.
Emil Jensen är inte bara en fantastisk låtskrivare, utan även författaren till dikten jag skrev en alldeles för djup och känslig diktanalys till.
Det slutar alltid med att mina arbeten blir lite för djupa och självutlämnande som jag skäms lite för sen. Är självutlämnande ens ett ord?
uppmaning om att bära BH under tröjan jag stulit
lika jävla svenskt som David Shutrick
uppmaning om att se American Pie som normala barn
lika jävla ologiskt som Thomas Öberg
uppmaning, uppmaning
om jag krossar spegeln i ditt huvud
blir tankarna skurna och förökas till fler
eller kanske blir jag av med ditt reflekterande, helt och hållet
jag var ung och helt säker på att när musiken tog slut
när kombinationerna av ackord och toner var absolut
lägger jag upp mitt liv på tradera
till ett pris där realisation aldrig kommer på tal
Att de vuxna visste vad meningen var är en universallögn som vi alla får förklarat för oss. De inser själva när de är gamla och har fyllt sina liv med befängda aktiviteter att gåtan är olöst.
Vi är levande varelser och därför vill vi inte lida. Därför letar vi och anstränger oss för att hitta något som är mödan värd och ger livet en mening. Klarsynthet skapar bitterhet hos den framgångsrike, den upplysta. För medelmåttan finns hoppet fortfarande kvar. Jag tror på den framgångsrike, men känner mig som en medelmåtta. Livet må vara en fars, men det känns värt att dö för.
Jag hörde talas om en flicka. Hon ansåg att döden borde inträda varsamt och vara en övergång till vilan. Hon tyckte att de som hoppade från fjärde våningen eller drack blekmedel var vansinniga. Rent oanständiga. För vad går döden ut på om inte att slippa lida?
Själv skulle hon samla på sig tillräckligt med sömntabletter från burken i badrumsskåpet.
Men å andra sidan, vad vet en liten flicka om livet?
Att var upplyst är för töntar. Mitt liv är regnbågsfärgat och meningen är att jag ska göra saker. Vackra saker.
- JA, men visst är det så! Vet precis vad ni menar!
- Haha, men Maliiin lilla gumman. Varför pratar du? Du är för ung för att delta i samtal.
Alla skrattar.
- Alltså vadfan är grejen med dig?
- Blev du arg nu Malin? Jag ser det på dig.
- Jag fattar bara inte varför du måste vara så jävla äcklig hela tiden. Kan du inte ta att jag är tio år yngre än dig och både smalare, smartare och snyggare än dig? Du kan inte föra ett samtal med mig utan att använda dig av äckliga härskartekniker.
-haha, lilla gumman, inte var det musiken i dina lurar som fick fåren att springa över de guldbestänkta ängarna.
-haha, lilla gumman, mascarafläckarna på kudden din kan bara komma från ditt eget sorgliga jag.
-haha, lilla gumman, ditt minne sviker så ofta. kanske borde du fundera på att betala för att få behålla dina minnen?
-haha, lilla gumman, du är precis lika missplacerad som du känner dig vid varje sekund av anonymitet och ensamhet.
-haha, lilla gumman, knull, kompisar, killar, krav, kritik, konkurrens, känslor, kunskap, knark, kläder och kollektivtrafik är ord du kommer få brottas med i många år framöver.
Tyst diktjävel. Sluta med dina härskartekniker och sluta uttrycka dig som om du visste någonting.
Skolkade från skolan och utförde trädgårdsarbete åt en finska i sina bästa år.
Hon tackar med ostsmörgåsar och saft. För all del, nöjet på min sida!
En anklagelse om att det skulle varit jag som skurit henne på tummen, för jag har ju en hel massa finskt blod i mig.
Jag sa att blodet inom mig var hennes eget fel, så hon fick skylla sig själv.
Sedan sålde jag en klockan till priset av en biljett. Man får vara klyftig i dessa tuffa tider.
För nog är tiderna tuffa, men nu har jag ingen klocka så tiden kan vara så tuff den vill.
Koks och cocacola bakom hennes ögonlock
brandfarligt material och varma element för att dölja guldlockarna.
Får man fresta med ett besök på kungliga slottet,
tio öre per våning?
Skickar henne recept på klädlössen som gör hål i hennes hy
biverkningar av kvicksilversalvan och förnedring.
I famnen på min önskade såg jag skogen,
I hamnen såg jag skogen och träden,
de sträckte sig mot himlen och guppade upp och ner i takt med vågorna.
- Om skogen stod stilla hade jag haft lättare att hitta min svamp, suckar hon.
Jag gick ut i natten och sågade ner fartygens alla master.
Tungor söndriga och brända av kaffet vi klunkar i oss, vi har inte tid att låta det svalna. Livets alla samtalsämnen ska hinnas med under en lunchrast. Lunchen som helst består av syre, koffein och nikotin.
Stora munnar om lesbiskt sex, knark och allt annat som får mamma att gråta.
Talar om alla de färger som får människors liv att vara allt annat än vita.
En kompis eller en kompis brorsa, vi själva skulle aldrig. Vi kanske önskar. Kanske till och med hoppas, men skulle aldrig våga. Vi stoppar istället in en cigg i käften för att verka vana, få betraktaren att tro historian som våra yttre berättar.
Vi tänker aldrig på att betraktaren oftast aldrig bryr dig.
Vi har drömmar om att orka göra, vilja förändra, få finnas i folks minnen innan vi faller vid tjugosju år.
Vår inre betraktare har svårt att utgå från ett tomma ark i romanen om vår personlighet. Istället fuskar man och tittar på grannens svar, tar det bästa och skriver ner. Men ångrar sig och suddar ut så fort man hittat något vackrare.
Vi är unga, förälskade eller deprimerade. Avundas mig eller tyck synd om mig.
Det är din skyldighet att göra något utav det, vid ignorans besvaras du med vässade knivar i ryggen, i ögon och i din röda mun.
Vi kliar vår irriterade hud tills det går hål. Ur hålet sipprar blodet som vi aldrig kan ändra färg på. Vi får det aldrig att smaka annorlunda och kan aldrig skriva andra namn i det. Men oavsett om du skiter i dina betraktare, om du hyllar dem eller lovprisar dem så kommer alltid någon blodsugare att dricka dig.
Så ha alltid plåster i handväskan, flickor.
