sover, äter ibland och glittrar inte.

Tungor söndriga och brända av kaffet vi klunkar i oss, vi har inte tid att låta det svalna. Livets alla samtalsämnen ska hinnas med under en lunchrast. Lunchen som helst består av syre, koffein och nikotin.
Stora munnar om lesbiskt sex, knark och allt annat som får mamma att gråta.
Talar om alla de färger som får människors liv att vara allt annat än vita.
En kompis eller en kompis brorsa, vi själva skulle aldrig. Vi kanske önskar. Kanske till och med hoppas, men skulle aldrig våga. Vi stoppar istället in en cigg i käften för att verka vana, få betraktaren att tro historian som våra yttre berättar.
Vi tänker aldrig på att betraktaren oftast aldrig bryr dig.
Vi har drömmar om att orka göra, vilja förändra, få finnas i folks minnen innan vi faller vid tjugosju år.
Vår inre betraktare har svårt att utgå från ett tomma ark i romanen om vår personlighet. Istället fuskar man och tittar på grannens svar, tar det bästa och skriver ner. Men ångrar sig och suddar ut så fort man hittat något vackrare.
Vi är unga, förälskade eller deprimerade. Avundas mig eller tyck synd om mig.
Det är din skyldighet att göra något utav det, vid ignorans besvaras du med vässade knivar i ryggen, i ögon och i din röda mun.
Vi kliar vår irriterade hud tills det går hål. Ur hålet sipprar blodet som vi aldrig kan ändra färg på. Vi får det aldrig att smaka annorlunda och kan aldrig skriva andra namn i det. Men oavsett om du skiter i dina betraktare, om du hyllar dem eller lovprisar dem så kommer alltid någon blodsugare att dricka dig.
Så ha alltid plåster i handväskan, flickor.