2010-09-12. jag kunde inte skriva.

Kents låtar Pärlor och Socker är inte bara två väldigt fina sånger.
De är minnen av när jag, och mina två vänner sitter i busskuren en höst, regnet öser ner och vi sjöng med och var så jävla lyckliga.
Alvedon är inte bara en medicin som jag inte kan svälja.
Det är en av alla tabletter som påminner mig om att min mamma, min älskade fina mamma, äter ca 20 tabletter om dagen, och att hon ändå börjar städar mitt i nätterna.
Nokia N95:an är inte bara en mobil jag hade, som var ganska usel trots sitt pris.
Det är mobilen jag hade när jag var med på min första unf-aktivitet. Och jag kommer ihåg hur Mårten och Nofsan satt och diskuterade angående hur prisvärd den faktiskt inte var.
Dagiset Violen har inte bara den där gungan som min bästa vän satt på när jag såg henne, och jag då bestämde mig för att börja på dagis. Det har även, den där hög klätterställningen som jag ramlade ner från och fick näsblod för första gången. Jag kommer ihåg hur jag såg blodet avspeglas i min dagisfrökens glasögon.
Finlandsfärjan är inte bara stor, och ganska obehaglig. Det var också från den som jag tappade mitt nya fina gosedjur. En vit säl, ner i havet.
145:an är inte bara den där bussen som mina nya klasskamrater åker hem med efter skolan. Utan även bussen jag tar hem till min underbara pappa, så ofta jag kan.
Emil Jensen är inte bara en fantastisk låtskrivare, utan även författaren till dikten jag skrev en alldeles för djup och känslig diktanalys till.
Det slutar alltid med att mina arbeten blir lite för djupa och självutlämnande som jag skäms lite för sen. Är självutlämnande ens ett ord?