diskodrifts blogg

Sometimes I eat my cereal, go to school like a boss, draw motherfucking sharks and girls


But sometimes it's just

Vet ni vad Rikard Wolff säger?

Att man inte ska slösa tid på avundsjuka.

Just det.



Tack, Rikard.

Nu är det dags att skriva av sig ' u '

det vibrerar inombords av tolerans. Även om jag inte är där än känner jag att jag blir mindre och mindre fäst vid fixeringen att vara bättre än vad jag är. Avundsjuka är inte rätt väg. Jag kan fortfarande bli otroligt avundsjuk på nära och kära jämte mig, men jag minns en tid då jag verkligen kunde låta sådant förstöra för mig. Ibland tänker jag tillbaka på saker och saknar. Och ältar. Men det var då. Nu är nu. Det enda jag kan göra för mig själv nu är att se till att jag inte blir för ingrodd i mig själv som då. Jag ska inte behöva gå berserk_autistisk_boy89 och hålla på "jag lever inte upp till era förväntningaaaaaarrrrr buhuhu hu". Det är då det går fel. Det är då jag inte tar itu med mina problem. Nu är jag lite annorlunda. Lite mer polerad och välinformerad. Lite mer förstådd om situationen.
Även om jag fortfarande fabricerar en hel del misstag i min vardag så finns det konstruktiva tankar bakom all skam. Det gör ont, men det är skönt också. Skönt att veta att man kan förändras om det är det man vill.


Jag vet att det kan vara lite tradigt att läsa sådana här inlägg, så här

ta en kaka:

Det har du förtjänat

Såhär ser jag ut idag



e jag inte snyg

har skaffat mig en blogg där jag slänger upp allt jag tecknar. Tycker inte om deviantart särskilt mycket och vill gärna ha en samlad plats för allt jag gör ' u ' Har inte mycket uppe nu, men slänger upp det jag har på datorn sen när jag kommer hem

http://infinitesadness.blogg.se/

följ gärna och du är en hjälte

Dagens bästa: Vara produktiv hela dagen och komma hem och äta vita bönor med tomatsås.
Dagens sämsta: Åt en ca fem månader gammal pepparkaka. Den var god.

Tittar på Doctor Who och snyftar lite åt en väldigt heroisk robothund. Buhu uhuh. Det gav mig lite inspiration till en serie jag funderar på. Den heter Robo Boy och ska handla om en kille som inte förstår och/eller kan acceptera att han är en robot. Någon gång i serien får det gärna dyka upp en liten robothund.
Tycker det känns som ett småspännande koncept, vill att serien ska ha lite "du är ok som du är"-moralkaka över sig. Lite kliché i smyg sådär. Man mår bra av sånt.

Den här helgen har varit bäst, och är inte slut än! Igår var jag och Hanna på SPX och bara sådär träffade vi Sofia. Det var ett mycket fint och spontant möte. Fick en bob hund-pin av henne. Glad kille_89.
Idag har jag fått min bok signerad av Bryan Lee O'Malley, snubben som inventerade Scott Pilgrim. Bad honom skriva något löjligt. Han skrev "why are there so many H&M's in stockholm??? Bryan Lee O'Malley". Oh Bryan you so silly. Jag visste inte svaret på hans fråga och föreslog att "maybe it's because of an alien invasion".
Känner mig lite lyckligt lottad som frågade honom innan signeringen ägde rum. Fick syn på honom lite innan och tänkte äh what the heck och gick fram och hälsade. C:
Fasteh.. Lyckligt lottad var nog fel ord för jag fick ändå stå i den massiva kö som var till honom när Hanna skulle få sin bok signerad. Tusen svettiga och exalterade människor. Jag dog minst femton gånger där inne på grund av vätskebrist.

Evelin var med oss också och det var mucho trevligt. Fick helt spontant en svamppärlplatta av henne och blev jätteglad. Such fine gal.

Imorgon ska vi lyssna på Bryan när han pratar om sin serie och hur den blev till en hollywoodfilm.
Ska försöka smita iväg lite senare för att kika på Sofias "Serier mot rasism" också.

Nu är jag hemma och är skurkigt trött och ska sätta gång mer Doctor Who <3

hejdå

Hur botar man ingrodd känslighet?

Haha : D

Att känna sig dumförklarad borde jag vara van vid. Jag vet bättre än att ta illa vid mig, vill jag tycka, speciellt när jag fucking vet att människan inte ens menade så. Jag är medveten om min känslighet vilket ger spelrum för logiken. Men jag känner ändå känslorna.

jag vet att

när jag var liten, så blev jag constantly dumförklarad av mina föräldrar. Hade väldigt små krav på vad jag ansågs klara av. Kan det finnas en sorts koppling där? Hade inte tänkt på det innan jag började skriva det här inlägget, men så kan det mycket väl vara. Vill tänka vidare på det.

dessa låga krav känns som skälet till att jag ofta känner misslyckande i mig själv. printa in begränsningar i en liten pojkes skalle och gissa vad. När jag väl tror på mig själv är stunder då jag lyckas med allt. När jag väl tror på mig själv är stunder då jag tar hand om mig själv, städar och gör fint, och är fokuserad.

fucking revelation

Av någon anledning känns det som en bra idé att skita i sömn, dygna denna natt och istället titta på



och spela lite good ol'



Känner att det behövs om jag ska orka någonting överhuvudtaget. Dessutom har det visat sig förr att jag blir en superproduktiv människa i skolan av att dygna, antagligen mest på grund av att jag blir en zombie på autopilot.
Sen lär jag ju hamna tidigt och tungt i säng vilket min nuvarande dygnsrytm kommer ge mig applåder för.

så eh

YEEEEAAAAAAAAHHHHHhhhhh