diskodrifts blogg

Hur botar man ingrodd känslighet?

Haha : D

Att känna sig dumförklarad borde jag vara van vid. Jag vet bättre än att ta illa vid mig, vill jag tycka, speciellt när jag fucking vet att människan inte ens menade så. Jag är medveten om min känslighet vilket ger spelrum för logiken. Men jag känner ändå känslorna.

jag vet att

när jag var liten, så blev jag constantly dumförklarad av mina föräldrar. Hade väldigt små krav på vad jag ansågs klara av. Kan det finnas en sorts koppling där? Hade inte tänkt på det innan jag började skriva det här inlägget, men så kan det mycket väl vara. Vill tänka vidare på det.

dessa låga krav känns som skälet till att jag ofta känner misslyckande i mig själv. printa in begränsningar i en liten pojkes skalle och gissa vad. När jag väl tror på mig själv är stunder då jag lyckas med allt. När jag väl tror på mig själv är stunder då jag tar hand om mig själv, städar och gör fint, och är fokuserad.

fucking revelation

Logga in för att kommentera

Reviendra Tjej, 35 år

oj det var samma revelation som jag fick häromdagen (det jag bloggar massivt om just nu)

26 maj 2011 kl. 17:16

diskodrift 59 år

åh. I will read.

hondendear Tjej, 33 år

Åh, vet precis vad du menar! Upplevde det senast idag, min lärare utgår från att jag inte kan ett piss, känns sådär kul. Ska inte prata om mig nu, men ja, vet exakt vad du menar.

7 maj 2011 kl. 01:29

ieaz Tjej, 29 år

Om du känt dig (/blivit) dumförklarad är det troligt att det är en bidragande faktor.
Men försök se att du lyckas när du tror, och gör om det till att tro för att lyckas. Något sånt, blev jobbigt att förklara.

6 maj 2011 kl. 23:14

diskodrift 59 år

Jag försöker.

jabberwocky Kille, 33 år

Att tro på sig själv är den sanna vägen till framgång och lycka, för att ingen annan människa kan känna och tycka och tänka och vilja det man själv gör.
Och att bli dumförklarad är bland det dummaste man kan göra mot någon, speciellt när det är ens föräldrar! FY!

6 maj 2011 kl. 23:11

diskodrift 59 år

Yesboxers. En stabilare självkänsla gör av sig automatiskt med fragmenten av de känslor man verkligen inte behöver ha kvar i sig. Vill jag gärna tro. Kanske inte automatiskt, men det blir nog betydligt lättare att skaka av sig dem. Eller så skakas dem av i processen i vägen mot den där mrs fantastisk självkänsla I so surely want.
Mina föräldrar är bra folks, men det blev lite fel på den punkten bara.